Klockor vid Sidenvägen

Tredje delen i Moa Martinsons serie om Betty i Tallbo har titeln Klockor vid Sidenvägen. Romanen är närmast en fördjupning av händelser från de tidigare delarna. Författaren hoppar i tiden med början i Bettys barndom. Bettys humörsvängningar pendlar mellan ilska och dåligt samvete; avsky och medlidande. Hon är generös mot sina grannar men hon saknar jämnåriga att tala med. Maken Fredrik och svågern Fritz visar inga tecken till att ta sitt ansvar  och de får sina fiskar varma med jämna mellanrum. Betty tar upp kampen med vitroten (kvickroten). Hon vill börja odla grönsaker. Hon inser att hon snart inte kan tjäna pengar på skogsarbetarnas kaffe längre. Hon måste tänka på försörjning åt sig och barnen på annat sätt. Sömnad, kanske? Betty är stolt över sitt fattiga men renskurade hem och spetsarna på barnens lakan och de små broderade dukarna. Det finns mycket av kulturhistoriskt värde i Moa Martinsons böcker. Några tidsmarkörer finns med även om Tallbo ligger bortom all ära och redlighet. De dialektala orden är roliga och inte alltid lätta att slå upp. Farfar kommer hem med chokladdruvor som var det godaste Betty viste när hon var liten. Det är precis vad det låter som; vindruvor doppade i choklad. Och de kostade 5 öre styck vilket jag tycker var ganska dyrt.  Klockor vid Sidenvägen är lika lättläst som de tidigare delarna men kanske något mindre intressant eftersom mycket redan är sagt.

 

Titel: Klockor vid Sidenvägen

Författare: Moa Martinson

Förlag: Tidens förlag

Tryckår: 1957

Antal sidor: 203