Älskarinnorna

Älskarinnorna fick mig till en början att fnissa, vilja stryka under och läsa högt. Men allt eftersom läsningen fortskrider blir tonläget mycket annorlunda. Författarinnan Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, är fylld av vitglödgat raseri. Hon är feminist och som sådan tar hon sina kvinnliga huvudpersoner, Paula och Brigitte, på allvar. Båda flickorna går som på räls. Hitta någon att gifta sig med, skaffa barn, hus och hem. Endast så uppnår en status och lycka. Paula är så målmedveten att hon är gravid redan vid femton. Brigitte ligger lite efter. Erich är vacker, korkad och bryr sig bara om motorer och sitt arbete i skogen. Paula är han relativt kallsinnig till. Heinz har ett bättre arbete än Erich och är måttligare med spriten. Båda paren gifter sig samtidigt. Föräldrarna motas ut och tvingas i en lägenhet i stan. Ja, när de nu inte hade förstånd på att krepera direkt för att ge plats åt de unga. Bymentaliteten gisslas. En förväntas göra på ett visst sätt och inte skilja sig ifrån mängden. Männen sliter ut sig i skogen, dricker och slår sina fruar. Och barn. Men - visst, landskapet är vackert. Paulas och Brigittes liv kommer att te sig helt olika. Paula är tanklös och har ingen vidare självbevarelsedrift. Elfriede Jelinek skriver korta meningar utan stora bokstäver efter punkt. Hon är elak, ironisk, bitsk och sardonisk i sin skildring av ett patriarkat där inte heller männen är särskilt lyckliga. I nobel prismotiveringen talas det om "språklig lidelse" och det är mycket väl uttryckt. Älskarinnorna är den sjunde romanen i serien Nobelklassiker. Huvudredaktör för serien är Horace Engdahl. Han har också skrivit förordet. Aimée Delblanc har översatt. Brombergs förlag 2008. 

Den tid då ljuset avtar

Den gamle socialisten Wilhelm Umnitzer fyller 90. Året är 1989. Som vanligt ska hans födelsedag firas med pompa och ståt; familj, partivänner och några andra. Som vanligt ska han få medalj. Men i år infinner sig inte höjdaren i partiet utan skickar en ersättare. Hustrun Charlotte gör vad hon kan för att Wilhelm ska bli så nöjd som möjligt. Men sonhustrun Irina kommer inte och inte heller sonsonen Alexander. Sonen Kurt, historiker,  brottas med sitt eget åldrande. Hans aptit på kvinnor visar dock inga tecken på att avta. Han har samma politiska åsikter som fadern, men efter några år i ryskt koncentrationsläger börjar han tänka om. Wilhelm och Charlotte gick i landsflykt till Mexiko under 40 -talet och återvände sedan för att bygga upp DDR. Sonsonen Alexander har helt andra idéer. Under 50 år följer en fyra generationer av familjen Umnitzer. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen för tid och plats växlar ofta. Men familjemedlemmarna är desamma och det är genom dem en ser. Det är en storslagen roman, som i Der Spiegel kallas för "Den stora DDR - Buddenbrooksromanen". Det är högt betyg och ett välförtjänt sådant. Romanen är lättläst och innehåller skämt och allvar; sorg och glädje; kärlek och ensamhet. Familjens historia speglar DDR:s.
Eugen Ruge föddes 24 juni 1954 i Sovjetunionen. Hans far, som var historiker från Östtyskland, hade deporterats till Sibirien. 1956  flyttar familjen tillbaka till Östberlin. Ruge studerade matematik vid Humboldt-universitetet och arbetade under några år vid DDR:s vetenskapsakademi. 1988 flyttade han till Västberlin. Romandebuten kom 2011 när Ruge är 57 år med In Zeiten des abnehmenden Lichts (Den tid då ljuset avtar), som vann både Deutscher Buchpreis och Alfred Döblin-priset. Aimée Delblanc har översatt till svenska. Den tid då ljuset avtar kom ut 2016 på svenska på Nilsson förlag.