Blybröllop

Irene Jonsson är 67 år och bor i sitt drömhus på landet, inrett av henne själv och helt i hennes egen smak. Hon är så nöjd. I fyrtio år har hon varit gift med Horst och varit utsatt för hans härskarteknik. Han förlöjligade och förminskade; dödade all entusiasm och föraktade Irenes drömmar och fantasier. Och han hatade böcker. Hennes läshörna på vinden gjorde han självsvåldigt om till ett eget musikrum. Irene flyttar ner i källaren med sina böcker. Inte ens där får hon vara ostörd. I en kartong hittar hon en fin anteckningsbok som hon fått av sin mor. Nu slår hon upp den och börjar skriva historien om sitt liv. Hon behöver inte tänka. Det går av sig självt. Hon minns hur hon träffade Horst, som i sin ungdoms dagar hade en kort tid av blomstring då han rent av lite kunde likna Marlon Brando. Men det gick fort över. Irene hade fått veta att hon väntade sig för mycket av livet och hon tror att hon måste skruva ner sina förväntningar och vara nöjd med det hon fick. Två barn blev det och dem är Irene mycket fäst vid liksom barnbarnen. Så småningom föds en idé hos Irene. Hon ska hjälpa energitjuven Horst över tröskeln. Sagt och gjort. Hon går vetenskapligt och metodiskt tillväga. Hon är inte för inte bibliotekarie. Hon lär sig framställa blysocker liksom människorna under antiken. En vacker dag börjar hon använda det också. Hon förbereder ett tidigarelagt Blybröllop, helt enkelt. (Blybröllop firas när en varit gift i 46 år). Men, kan en ju undra, varför skiljer hon sig inte? Nej, det vore alltför enkelt för Horst. Då skulle han ta allt inklusive pengarna och bara försvinna. Anteckningsboken hjälper Irene att se klart på saken och hålla vreden vid liv. Sara Paborns roman är mycket lättläst och roande. Men under den glättiga ytan går strömmar av sorg och allvar. Det ställs existensiella frågor och formuleras träffande iakttagelser och en kan inte annat än meditera en stund över att Horstarna i världen säkert inte är så få. Så här löd söndagens Smakebit. Brombergs 2017