lördag 15 april 2017

Huset på Saint Pauls väg

Den kanadensiska författaren Lise Tremblays förra bok hette Hägern och var en liten pärla innehållande fem noveller. Hennes nya bok, Huset på Saint Pauls väg,  har samma format och samma avskalade språk. Romanen handlar om en författare som gör upp med sin barndom och framför allt sin våldsamma mor, som präglat hela familjens liv. Nu ligger modern inlagd på psykiatrisk klinik i det vita rummet som dottern/författaren besöker. Dottern, som är i femtioårsåldern, inser att modern inte skrämmer längre. De har fortfarande ingen kontakt; modern är helt inkapslad i sig själv och ointresserad av andra människor. Moderns barndom har också varit präglad av våld. Som liten flicka skrämde hennes galning till far henne till att gömma sig i källaren bakom värmepannan. Och hon kom egentligen aldrig därifrån. Hon föddes in i skräck och fostrade sina egna barn in i skräck. För henne kändes graviditeterna som ett angrepp. Författarens far har en helt annan bakgrund och hans överlevnadsstrategi blev: Inte ett ord till din mor. Han höll modern på avstånd från världen och verkligheten. Ett år tidigare har fadern låtit lägga in sig på ett hospice. Han har avbrutit cancerbehandlingen och ligger i det blå rummet och väntar på döden. Dottern sitter hos honom i nästan en månad. Han är för trött för att egentligen tala, men av de korta meningar han säger förstår hon att han uppehåller sig vid sina döda. Särskilt vid brodern som omkom i en flottningsolycka. Efter faderns död finns inget som står emellan mellan modern och galenskapen. Hon glider allt längre in i en demenssjukdom. Mot galenskap tror jag bara på exil, skriver dottern/författaren. Detta lär vara Lise Tremblays egen historia. Hon skriver rakt, kärvt och mycket starkt; inga förskönande omskrivningar i några avseenden. Just det avskalade förstärker det förtvivlade. Familjen har varit helt dysfunktionell. Ingen har talat om det än mindre begärt hjälp. Jag läste boken två gånger på direkten. De 96 sidorna innehåller så otroligt mycket sorg, smärta och ett avskedstagande av föräldrarna och uppväxten. "Förföljd av den tragedin blev jag författare" avslutar Lise Tremblay sin sorgesång. Jag blev väldigt tagen och gripen av den här boken. Synd att den inte blivit bättre korrekturläst.

4 kommentarer:

  1. en bok som verkar kräva lite styrka

    SvaraRadera
  2. ja, men den är väldigt bra. en slags terapi skulle en kunna säga

    SvaraRadera
  3. Tack för tipset, jag har helt missat den här författaren.

    SvaraRadera
    Svar
    1. jag tror att du skulle gilla henne

      Radera