söndag 7 oktober 2012

Nu är det Karl Ove och jag. Länge

Jag måste säga att jag varit skeptisk mot Karl Ove Knausgård och hans självbiografiska romanprojekt i sex delar och ca 2 500 sidor och därtill med den tvivelaktiga titeln Min kamp.
Självupptagen, medelålders mansperson i avsaknad av distans, tänkte jag.
Det var dessutom väldigt lätt att bli helt fed up. Karl Ove Knausgård var under en tid på var mans läppar; det pratades och det skrevs; det intervjuades.
Så bar det sig inte bättre än att vi ska läsa Min kamp 1 i läsecirkeln.
Och då ges ju ingen pardon. Alltså sätter jag igång. Utan större entusiasm ska erkännas. Jag anslår ordentligt med tid.
Och - vad händer. Jag fastnar. Direkt, totalt och handlöst.
Jag läser helt fascinerad och förtjust. Det är svårt att släppa boken.
Knausgård har en fantastisk förmåga att elegent glida mellan tidsplanen, göra utvikningar i tid och rum och alltid återknyta exakt där han lämnade.
Hans har ett skarpt sinne för detaljer och tar in allt och alla i omgivningen.
Man känner sig delaktig och närvarande. Och han förefaller vara fullständigt sanningsenlig och öppen.
Karl Ove Knausgård börjar sin berättelse i Malmö där han då bor med sin andra
hustru Linda. Han tar oss till barndomshemmet i Tromøya vidare till det första egna boendet i Bergen, Stockholm och åter till barndomshemmet för att begrava fadern; Yngves (den äldre broderns) och Karl Oves gemensamme fiende. 
Men vem var fadern?
Varför slutade han sina dagar i misär och alkoholism? Och vad hette han?
Min kamp del 2 väntar. Och alla de andra delarna. Det känns som om jag börjat
lägga ett pussel med väldigt många bitar.

5 kommentarer:

  1. jag är inte skeptisk men väntar lite till... men visst bör man läsa en man som tvingats till landsflykt för sitt skrivande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. landsflykt, Hannele? så har jag inte uppfattat det. släkten blev upprörd visserligen.
      jag fortsätter läsningen så länge jag tycker att det är bra

      Radera
  2. Kanske är läsvärt trots allt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. det förefaller som det antingen är så att man tycker att Min kamp är jättebra. eller också tycker man inte alls om den. något mitt emellan tycks inte finnas. men, försök, Lena
      jag ger mig oförfärat på del två.

      Radera