söndag 14 oktober 2012

Vitlöksincidenten i Paradiset

Bilden är lånad från Sydsvenskan
När de styrande i Gaomi - provinsen i nordöstra Kina sade åt bönderna att odla vitlök för sitt uppehälle så gjorde de det. De odlade, vattnade, gödslade, skördade, åt, luktade och levde vitlök.
Sedan visade det sig att de inte fick avsättning för all sin vitlök (om de inte hade förbindelser, förstås) och då stormade de uppretade bönderna länskontoret, slog sönder fönsterrutor, kastade ut akvarier och piskade upp tjänstemän. 
Det blev ett dyrt kalas för dem. De jagades, fångades, fängslades och misshandlades. Denna händelse fungerar som ett nav och centrum i Vitlöksballaderna av Mo Yan.
I botten ligger ett faktiskt bondeuppror.
Hackordningen i samhället är klar. I toppen finns naturligtvis de styrande. Därefter kommer arbetarna. Längst ner kommer spillet, bönderna.
Mo Yan utgår från den miljö han känner bäst. Han gisslar maktmissbruk, godtycklighet, lokalt översitteri och korruption. Bönderna dignar under skatter, avgifter och pålagor av olika slag.
Mo Yans speciella språkrör, den blinde skalden Zhang Kou, går hårt åt överheten.
Han inleder alla tjugo kapitlena med en slags sammanfattning.
Tiden är senare hälften av 1980 - talet (men det känns som mycket längre sedan). Mo Yan berättar inte kronologiskt, men det är inga problem att orientera sig. Bönderna skildras som gormande, kortsynta män  med dålig impulskontroll. De förskönas eller idealiseras inte på något sätt. De arma kvinnorna står allra längst ner på samhällsstegen och utsätts ofta för både hugg och slag.
Hygien är inget som prioriteras. Allt är smutsigt; luktar och stinker.
Fjärde fastern skiftar färg när man sprutar vatten på henne. När Gao Ma ska gå på friarfärd piffar han upp sig genom att skrapa tänderna med en kniv.
Blod, spyor och exkrementer skildras ingående. En man som besväras av löss äter helt enkelt upp dem. Ibland vill jag skydda mig och tycker att Mo Yan brer på för mycket. Det blir groteskt och tillför inget.
Däremellan kommer underbara skildringar av naturen, växtligheten, stämningar och dagrar.
Vid enstaka tillfällen ger någon uttryck för tafatt ömhet som blir extra rörande eftersom det är så sällsynt. Gao Mas och Jinyus slitstarka kärlekshistoria är robust med skira inslag.
Ibland skrattar man högt. Mo Yan har verkligen sinne för humor och vet hur man berättar en skröna.
Vitlöksballaderna är skriven av en riktig berättare. Men har man inte läst det förut? Och Nobelpriset? 
Jag säger som jag sagt förut: Grattis Tranan och Anna Gustafsson Chen!

2 kommentarer: