tisdag 2 oktober 2012

En kvinnohistoria - fortsättningen

I Sörja för de sina fortsätter Kristina Sandberg att berätta  om Maj Sara Johanna Berglunds liv.
Tekniken är densamma  som i Att föda ett barn; en berättelse i tredje person.
Man känner igen Maj,Tomas, dottern Anita och släkten.
Sörja för de sina omfattar ca femton år -  till skillnad från Att föda ett barn som omfattar ett - och mycket hinner hända både inom och utom familjen.
Majs och Tomas son Lasse föds, farmor dör, svågrar och svägerskor börjar blir gamla. Vännerna fortsätter att träffas enligt alla sällskapslivets regler. 
Plötsligt är det Maj som är värdinna i sommarhuset vid havet som fortfarande kallas Farmors och som hon egentligen aldrig tyckt om. 
Men jag då? tänker Maj medan plikterna hopar sig. Hon längtar efter egentid.
Maj är fortfarande hemmafru med ambitionen att alltid ha hemmet i topptrim, att alltid ha kontroll. Hon ställer höga krav på sig kanske beroende på den klassresa hon gjort. Men "... finns där inte en tacksamhet över göromålens regelbundenhet, rytm?"
Maj har svårt för närhet och ger sig inte riktigt tid och/eller tillstånd att känna. Kanske vågar hon inte heller. Hon är inte riktigt nöjd med dottern. Är inte Anita lite väl klumpig? Och varför är hon så sur? Det kanske inte är så konstigt att hon inte har några kompisar. När det visar sig att Anita behöver glasögon tar Maj det som ett personligt nederlag. Lasse är mera som Maj och lättare att handskas med.
Maj själv är lång och slank och ser ut som en mannekäng i de tjusiga, moderna klänningar Tomas gärna bekostar. Maj har inte mycken insyn i ekonomin, men Tomas säger att kriget varit bra för affärerna. Maj är inte riktigt tillfreds med livet. Och det är nog inte Tomas heller, egentligen.
Visst har de det bra, men... Maj får kramper, andnöd, hjärtklappning och yrsel och tror att hon fått kräftan.  "Vi måste lita till att kroppen hjälper oss att... härbärgera själens smärtor", säger doktorn och Maj behandlas med insulin som vid den tiden anses ha lugnande inverkan.
Tidsmarkörerna är många. Man samlar in pengar till Finlands sak, barnen har kokslov, skärmbildsbussarna far omkring och gör massundersökningar, man har ransoneringskort och dricker surrogatkaffe. Jussi Björling sjunger, man läser Astrid Väring och Marika Stiernstedt och hämtar inspiration i jästpulverboken med kristidsrecept.  
Det jag tyckte om i Att föda ett barn finns i Sörja för de sina i ännu högre grad.
Och det kommer mig att otåligt vänta på nästa del i berättelsen om 
Maj Sara Johanna Berglund.


2 kommentarer: