måndag 21 juni 2021

En ensam plats

En ensam plats av Kristina Sandberg är stark läsning och som alltid är det svårt att göra rättvisa åt böcker en tyckt mycket om. Kristina Sandberg beskriver sin sjukdomshistoria, sina känslor och upplevelser i samband med den på ett sådant sätt att läsaren kommer så nära det går att vara utan att egentligen ha varit där. Hon förmedlar all sorg, rädsla och ångest så skickligt att en till en början bara kan läsa kortare avsnitt. Den biologiska dödsångesten är värst. När behandlingen väl kommer igång och det står klart att hon svarar på den flyter läsningen lättare också. Kristina Sandberg berättar om den arbetsfyllda tiden efter framgångarna med böckerna om Maj. Hon hade känt en knuta i bröstet och tänkt att hon måste få den undersökt. Men först måste hon en uträtta en massa saker. Och tiden går. När hon äntligen blir undersökt visar det sig att hon har cancer. Hon har en kärleksfull man i författaren Mats Kempe och två flickor. Den ena är på väg att bli tonåring och hon svär och skriker åt sin mamma i vanlig ordning. Hon kan inte tänka sig något annat än att hennes mamma ska bli frisk igen. Den lilla vill bara vara nära. Ögonbrynen, ögonfransarna och näshåren faller av såväl som håret och hon provar ut peruker. Senare får hon ett nytt bröst hon inte vill veta av. Hon har ingen relation till det. Hon saknar sångkören som var ett så hälsosamt avbrott i det ensamma skrivandet. Kroppen är så skör. Det är den som mäter ut vår tid, tänker hon. Livet omkring Kristina Sandberg pågår som vanligt. Hennes pappa dör med allt vad det medför av känslor, praktiskt arbete och jobbiga beslut. Hennes oförstående svärmor dör och det blir ännu en påfrestning. Boken är också en släkt - och kulturhistoria.  Språket är så fint; alla detaljer så träffsäkert utvalda. En ensam plats bär en länge med sig. Den borde läsas av många och skulle definitivt platsa på både den ena och den andra kurslistan.

Titel: En ensam plats

Författare: Kristina Sandberg

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2021

Antal sidor: 389

2 kommentarer:

  1. kanske läser jag denna (Linda Skugge verkar vara som den gamle Alex Schulman)

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, jag förstår inte hur hon kunde skriva en sådan recension. undrar om hon läst boken?

      Radera