The Room next Door

Filmstudion fortsätter att erbjuda fina filmer. The Room next Door med huvudrollsinnehavarna Tilda Swinton som den dödssjuka krigskorrespondenten Martha och Julianne Moore som ungdomsvännen och författaren Ingrid. Efter att under väldigt många år inte haft kontakt alls besöker Ingrid Martha på sjukhuset och de fortsätter samtalet från förr. Ingrid får veta att Martha har livmodercancer i fas tre. Man har försökt allt, men inget tycks hjälpa. Martha har fått nog. Hon vill dö. Och hon vill själv bestämma när hon ska dö. Men hon vill att någon ska finnas i rummet intill. Ingrid värjer sig. Hon är rädd för döden och hänvisar desperat till några av Marthas barndomsvänner. De är tillfrågade och har sagt nej. Martha har också en dotter, Michelle, med vilken hon inte har någon som vidare kontakt. Hon vet att hon inte varit någon bra mor. Hon har rest rastlöst mellan krigsskådeplatserna. Michelle är bitter. Dessutom har hon inte träffat sin far. Filmen är vacker och stillsam och om det inte varit för färgerna på Tilda Swintons kläder hade en inte känt igen Almodóvar. Filmen är gjord på engelska och tilldrar sig i New York. Ingrid är en storslagen väninna som orkar med den tunga uppgiften. Damien, en gammal pojkvän de delat på, har alltid beundrat Ingrids förmåga att lida. Hon kan ju inget göra åt Marthas tillstånd, men hon kan vara där. Damien för in klimatkrisen i filmen och en fyrkantig fanatisk polis står för frågan om dödshjälp. Det finns mycket att diskutera efter filmen. The Room next Door bygger på en roman med samma namn av författaren Sigrid Nunez. 

Red Island

10 - årige Thomas bor med sina föräldrar och två bröder på Madagaskar. De lever en bekväm om än isolerad semestertillvaro i ett vackert semesterparadis. Madagaskar blev självständigt redan 1960 men de franska officerarna har dröjt sig kvar i tio år utan någon egentlig uppgift. Thomas far arbetar inom flygvapnet. Modern är hemmafru. Thomas lever sig in i rollen som en tuff seriefigur vid namn Fantômette. Han smyger omkring i sin cape och sin mask och iakttar de vuxna och undrar varför de bär sig åt som de gör. Han sitter under bord, gömmer sig i lådor, kikar in genom fönster och får veta långt mer än ha kan hantera. I filmen Red Island skildrar regissören Robin Campillo, delar av sin egen uppväxt. Man hör talas om bondeuppror i mera avlägsna delar av ön. Demonstranter har fängslats får en veta. En ung fransman, Bernard, förälskar sig bortom vett och sans i en infödd fallskärmsvikerska. En präst försöker driva djävulen ur kroppen på honom och läkaren ger honom lugnande. Som om det skulle hjälpa Bernard. Han skulle gärna stanna kvar på ön och vara med sin kärlek och umgås med sin bäste vän som också tillhör lokalbefolkningen. Fransmännen ska äntligen och med blandade känslor ge sig hem. De fängslade upprorsmännen släpps fria och filmen slutar med ett hejdlöst patriotiskt sjungande som varar alldeles för länge. I övrigt tyckte jag mycket om filmen och alldeles särskilt när unge Thomas fanns med i bilden.

Det finns alltid en morgondag

Vårens filmstudio började bra med den italienska filmen Det finns alltid en morgondag i regi av Paola Cortellesi som också spelade huvudrollen. Delia är en vacker och fattig trebarnsmor gift med en man som misshandlar henne för ingenting och skyller på att han varit med i två krig. I kammaren ligger hans far och bankar i golvet med käppen och vill ha passning. Han tillhåller sin son att inte slå hustrun riktigt så ofta utan hellre ge henne en rejäl omgång då och då. Den unga dottern, Marcella, sällskapar med en ung man från en välbeställd familj, men Delia ser tendenser till svartsjuka och äganderätt hos svärsonen in spe och hon vill för allt i världen rädda dottern från ett öde likt hennes eget. Unga Marcella vill för sitt liv inte få det som modern, men hon förstår inte riktigt att tyda tecknen. Filmen kallas dramakomedi och det är precis vad den är. Mitt i allt det hemska med kvinnoförtryck och klasskillnader finns det komiska inslag som får en att fnissa. Slutet ska inte avslöjas, men det får en att gotta sig.Filmen har slagit publikrekord i Italien och vann Dragon Award Best International Film som röstats fram av publiken på Göteborg Filmfestival 2024. Så välförtjänt. Och det är så underbart att hela den stora filmstudiopubliken är knäpp tyst från början till slut; varken prat eller prassel. På Bio 1 mars.