Ariel
Stagnation i mörker.
Sedan substanslösa blå
strömmar av avstånd och sten.
Guds lejoninna,
hur vi blir ett
nav av hälar och knän! - Fåran
klyvs och drar förbi, syster till
halsens bruna båge
som jag inte kan fånga,
svartögda
bär kastar mörka
krokar -
munfullar svart sött blod,
skuggor.
Något annat
slungar mig i luften -
lår, hår,
flagor från mina hälar.
Vita
Godiva, jag skalar av -
döda händer, död stränghet
Och jag
fradgar nu till vete, ett havsglitter.
Barnets gråt
smälter i muren.
Och jag
är pilen,
daggen som flyger
suicidal, ett med driften
in i det röda
ögat ja,
morgonens kittel
Stagnation i mörker.
Skriven 27 oktober 1962. Ännu en dikt från hästryggen, säger Sylvia Plath. Ariel var en häst hon tyckte mycket om. Hon var elev vid en ridskola i Dartmoor.
Inlägg
