Ariel

Ariel

Stagnation i mörker.

Sedan substanslösa blå

strömmar av avstånd och sten.

Guds lejoninna,

hur vi blir ett

nav av hälar och knän! - Fåran

klyvs och drar förbi, syster till

halsens bruna båge

som jag inte kan fånga,

svartögda

bär kastar mörka

krokar -

munfullar svart sött blod,

skuggor.

Något annat

slungar mig i luften -

lår, hår,

flagor från mina hälar.

Vita

Godiva, jag skalar av -

döda händer, död stränghet

Och jag

fradgar nu till vete, ett havsglitter.

Barnets gråt

smälter i muren.

Och jag

är pilen,

daggen som flyger

suicidal, ett med driften

in i det röda

ögat ja,

morgonens kittel

Stagnation i mörker. 

 

Skriven 27 oktober 1962. Ännu en dikt från hästryggen, säger Sylvia Plath. Ariel var en häst hon tyckte mycket om. Hon var elev vid en ridskola i Dartmoor.