Klimakteriehäxan: Veckans selfie v. 18: Om hundar
1. Mitt första hundminne: Min egen lille foxterrier, Pelle, som blev överkörd av mjölkabilen.
2. Filmhund som stannat kvar: Jag måste nog säga Båtsman. I kombination med Tjorven är de det verkliga radarparet i Saltkråkanfilmerna
3. Bokhund som stannat kvar: Vittand som är huvudperson i Varghunden av Jack London. Vittand är hälften varg hälften hund. Han lever ett hårt och växlingsrikt liv i vildmarken, som slädhund, som kamphund och slutligen som självutnämnd bodyguard åt Weegan Scott, som blivit hans älskade herre.
4. Den hunden glömmer jag aldrig: Key. Han var en jakthund, hamiltonstövare, tror jag, mycket älskad av hela jaktlaget. Och av mig. Vi var dessutom lika gamla. Om vi inte räknar hundår.
5. Berätta en egen liten hundhistoria! Då kan jag berätta om när jag och min lille bror var ute och cyklade och det kom en collie utrusande från ett hus vid vägen och började tugga på mitt högra ben. Jag ropade åt min lille bror att skynda sig iväg. När hunden tuggat i sig mitt ben och slitit sönder min egenhändigt, nysydda kjol gav den upp och gick hem. Och jag fick åka till en akutläkare och göra rent såret och få stelkrampsspruta.
6. Om jag hade varit en hund hade jag varit en ... bullterrier. Som Barbro Lindgrens Rosa, prinsessa av Fäholmarna. En bullterrier är en trevlig familjehund som är pigg på det mesta. Inte minst utställning. Det är väl kanske här vi skiljer oss åt lite.
Ur Magikern av Cólm Toibín. Fler smakebitar HÄR.
MIN
"Nu iakttog Thomas poeten och lade märke till hur mycket han påminde om de magra hundar man kunde se på den bayerska landsbygden: gulbruna, vaksamma, alltid snara att tigga om mat eller småskälla för att få uppmärksamhet."
(Poeten ifråga är den engelske poeten Wystan H. Auden som Thomas Manns äldsta dotter Erika ingick ett skenäktenskap med för att få brittiskt medborgarskap.)
Mias bokhörna: Helgfrågan v. 17: Vad kan irritera dig i böcker?
Jag tycker att Blonde av Joyce Carol Oates, utgiven år 2000, egentligen redan är en klassiker. Det är enligt min mening det bästa Oates skrivit. Ungefär detsamma tycker jag om Kafka på stranden, 2002, av Haruki Murakami, Sommarljus, 2008, av Jón Kalman Stefánsson och En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie.
Svenskt: Löpa varg av Kerstin Ekman, 2021, Åsa Grenvall, Deras ryggar luktade så gott, 2014, visserligen en serie men i alla fall. Ingenstans mitt segel, 2022 ,av Ingela Strandberg, en fantastisk poet. Att föda ett barn , 2010, av Kristina Sandberg, en fantastisk kvinno- och kulturhistoria.
Manlig karaktär: Quirinius som var ståthållare över Syrien och Judéen när hela världen skulle skattskrivas i Lukas evangelium kapitel 2. En historisk miss gjorde Quirinius till en odödlig litterär gestalt. Enligt Dick Harrison.
Kvinnlig karaktär: Queenie av Candice Carty-Williams
Barn, serie, djur: Q - hunden i Varför är det så ont om Q av Hans Alfredson
1. Den rätten äter jag aldrig hemma men gärna på krogen: Piccata milanese
4. Den "etniska" menyn upptäckte jag senast: Libanesisk
5. Favoritpizzan! Med tomat, sardeller och ost
6. Så tänker jag kring dricks: Dricks ska en ge om en fått extra bra service
astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i
söndagsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder
varandra på smakebitar utav det vi just läser utan att för den skull
spoila något. Min smakebit kommer ifrån Magikern av Colm Tóibín
"Bara en gång under denna italienska tid hade bröderna Mann ett gräl. Det började när Heinrich uttryckte en åsikt som Thomas aldrig tidigare hört: han påstod bestämt att Tysklands enande hade varit ett misstag och bara tjänat till att öka den preussiska dominansen. För Thomas var det tyska enandet, som ägde rum samma år som Heinrich föddes och fyra år innan han själv föddes, något avklarat. Ingen kunde ifrågasätta värdet av det. Som projekt hade det utvecklats gradvis och sedan fastslagits när det redan var klart. Tyskland var en nation. Tyskarna talade ett språk. "Anser du att Lübeck och Bayern ingår i samma nation?" frågade Heinrich. "Ja, det gör jag." - "Tyskland, om jag kan använda det ordet, hade två beståndsdelar som var varandras raka motsatser. Den ena var rent känslomässig och handlade om språket, folket, folksagorna, skogen, ursprunget. Idiotiskt alltsammans. Men den andra handlade om pengar och herravälde och makt. Man använde drömmarnas språk för att maskera den rena girigheten och ärelystnaden. Preussisk girighet. Preussisk ärelystnad. Det kommer att sluta illa."
Fler smakebitar HÄR.
MIN
Robert på bokbloggen Mina skrivna ord har en lördags utmaning som han kallar Veckans mening. Den går ut på att vi bjuder varandra på en mening som av någon anledning fått oss att stanna upp i läsningen. Min Veckans mening v. 16 kommer från romanen Magikern av Colm Tóibín.
"Många år senare undrade Thomas om faderns idé att gifta sig med Julia da Silva - Bruhns, vars mor troddes ha blod från sydamerikanska indianer i sina ådror, istället för en sävlig dotter till någon av ortens redarmagnater eller gamla bank - och handelsfamiljer, i själva verket var begynnelsen till familjen Manns fall, ett tecken på att begäret efter det utpräglat exotiska hade inträtt i familjesjälen som fram till dess endast hade eftertraktat det som var oförvitligt och som gav en pålitlig avkastning."
Titel: Tranorna flyger söderut
Författare: Lisa Ridzén
Förlag: Forum
Tryckår: 2024
Antal sidor: 361
elisamatilda: Fem en fredag v. 16: Antingen eller
Den argentinske författaren César Aira är mycket speciell. På alla sätt. Inte brukar en författare bara sätta sig ner vid det tomma vita papperet och skriva utan att ha planerat titel, handling, början eller slut. Aira börjar med en idé eller en tankelek och en känsla. Och visst brukar författare redigera det de skrivit? Inte Aira. Han började skriva på 1970 - talet och det har blivit 120 titlar om ca 100 sidor. (Kortprosan har en stark ställning i Argentina med förattare som Borges och Cort´zar). César Aira skriver en sida per dag och ger ut tre titlar om året. Han skriver för hand med en reservoarpenna av märket Mont Blanc. Bläcket är svart. Middagen som jag just läst är ovanligt omfångsrik och omfattar 118 sidor. Middagen inleder och avslutar boken. En man i 60 - årsåldern är berättare. Han är tämligen "misslyckad"; han har inget arbete, ingen fru, inga barn och bor hemma hos sin mor. Hon tycker inte att det är något fel på honom alls. De har just varit på middag hos en granne och kommit hem. Modern känner sig lite trött och går och lägger sig efter att ha förmanat sonen att inte sitta uppe för länge. Han slår på TV:n och hamnar mitt i ett hemskt reportage utifrån lördagsnatten. De döda på kyrkogården i Coronel Pringles har rest sig ur sina gravar och rusar mot staden för att jaga endorfiner. De är omöjliga att värja sig mot. En liten flicka slinker in i ett hönshus och gömmer sig under hönstrappan. Skildringen av hur de endorfintörstande zombierna snor in sig i hönsens sittpinnar och varandra medan hönsen kacklar och flaxar och fjädrarna ryker är naturligtvis förfärlig men samtidigt otroligt rolig. Morgonen efter vaknar huvudpersonen: "När jag vaknade nästa morgon kände jag mig deppig redan innan jag visste att jag var deppig." Söndagsdepressionen är den värsta för en man i hans belägenhet. César Aira är ironisk (snällt; Ironi är en hövlighet mot läsaren. Man får inte ta sig själv på för stort allvar, säger han), rolig, sorgsen och helt oförutsägbar. Aira upplever skrivandet som en njutning och en flykt framåt. Hans språk är enkelt medan intrigen är mera komplicerad. James Joyce gör tvärtom och arbetar mera med språket. I Magasinet Konkret talar men om den experimentelle nobelpriskandidaten César Aira. Jag blir nyfiken på att läsa mer av honom.
Jag läser inte så många barn- och ungdomsböcker men jag har absolut några exempel som jag tycker förtjänar att lyftas fram som lämpliga för både barn och vuxna i alla tider och det är Barbro Lindgrens böcker som jag alltid lyfter fram: Vems lilla mössa flyger, Korken flyger och Vad lever man för. Och så böckerna om Loranga, Mazarin och Dartanjang. På senare tid har jag läst Johan Rundbergs historiska böcker om Mika Månvind och polisman Valdemar Hoff. De är historiskt tillförlitliga, spännande, lite kusliga och det känns att författaren tar sina läsare på allvar. Nattkorpen är titeln på del 1. Sarah Sheppards faktaböcker för barn har mycket att ge även vuxna. Allra bäst om en läser tillsammans. Hon skriver om bl. a. om ödlor, dinosaurier och kartor.
Jag är en lantbrevbärare, jag går i snö och is,
och intet är mej kärare, än gå på detta vis.
Om världen än blir vrångare, för yrket jag ej skäms,
min äldste föregångare, Merkurius benämns.
Mitt kall hör till de ringare, ej vingar har min häl,
dock är jag överbringare, av bud från själ till själ...
1. Har du någonsin varit inne på att satsa på en karriär i politiken? Nej
2. Vilken aktuell fråga kan få in dig i en politisk diskussion? Det kan vara lite av varje. Barns byte av könstillhörighet, sjukvården, Sara Skyttedals nya parti, skolan, pressens ansvar, mm
3. Har du lätt att bestämma vilket parti du ska rösta på när det blir val? Av någon obegriplig anledning är det alltid lika svårt. Inget parti passar helt och hållet. Jag skulle behöva plocka frågor från de olika partierna och sätta ihop ett eget
4. Läser du tidningarnas ledarsidor? Kanske inte rakt igenom varje dag. Men jag håller ett öga på dem
5. Kan du nämna en politiker, död eller levande, som du saknar i dagens debatt? Erlander, Carl Bildt, Birgitta Ohlsson
6. Kommer du att rösta i valet till EU-parlamentet som hålls 9 juni? På parti eller person? Antagligen blir det på person.
MIN
" De döda hade ju faktiskt något av rockmusiker över sig med sitt sjabbiga yttre, sitt stripiga hår, sin spastiska gång och sin högfärdiga medvetenhet om att de var stjärnor och kunde uppfylla de upptrissade förväntningarna bara genom att visa sig."
enligt O: Veckans kulturfråga v. 15: Vilka språk läser du på? Vilka språk hade du önskat att du kunde tillräckligt bra för att läsa på?
Jag läser engelska, norska danska och - i värsta fall - tyska. Naturligtvis skulle jag vilja lära mig japanska tillräckligt bra för att kunna läsa japansk litteratur på originalspråket. Mina kunskaper i gymnasiets ryska ligger långt tillbaka i tiden. Men när jag hör ryska nu och har japanska att jämföra med så förefaller ryska som helt överkomligt. Men det skulle innebära repetition och vidare studier. Nya språk lockar alltid.
elisamatilda: Fem en fredag v. 15: Roliga frågor
Mias bokhörna: Helgfrågan v. 15: Mia undrar vad vi tycker om dialekter i de böcker vi i läser. Jag har absolut inget emot dem. Tvärtom kan det bli riktigt bra. Till exempel i Koka björn av Mikael Niemi. Den har jag lyssnat på och författaren läste själv. Helt underbart. Och så lyssnade jag till Lucky Lada i uppläsning av Marianne Maunsbach själv. Jättebra. Jag tycker att dialekter tillför något.
Inlägg
Alla kommentarer
