Omnia mirari etiam tritissima. Att förundras över allt, också det mest obetydliga

Den 1 november 2008 var det dagen P för Merete Mazzarella. Då pensionerades hon ifrån sitt arbete som professor i nordisk litteratur vid universitetet i Helsingfors.
Resa med rabatt. Konsten att vara pensionär är titeln på boken som just har kommit ut - ett år efter pensioneringen. (Reducerad biljett, heter det i Stockholm)
Det börjar innan det börjar för det börjar med nedräkningen (inte uträkningen). Den pågick i ett helt år och hon rustade sig efter bästa förmåga. Hon intervjuade bekanta som redan var pensionerade, hon reflekterade över detta med roll och identitet. Att vara pensionär får inte bli en identitet. Att vara en läsande och skrivande människa är däremot en identitet. Skammens rodnad färgar hennes kinder när hon tänker på den bok om åldrande som hon skrev redan i 55-årsåldern, Då svänger sig sommaren kring sin axel. Vad visste jag då? säger hon generat om den beskäftiga moralism som hon tycker kännetecknar även andra något yngre som tar sig tolkningsföreträdet vad det gäller pensionering och åldrande.
Merete Mazzarella är gift med en 18 år äldre man som är proffs på att vara pensionär. Hon berättar roat om hur han när han pensionerats flyttade till en lägenhet i Uppsala. Dottern utropar: "Jaha! Detta blir väl ditt sista boende!" Några år senare har han gift om sig och flyttat två gånger. Ett mycket talande exempel!
Merete Mazzarella och Lars Gustafsson (Obs! Inte författaren Lars G) är noga med sina rutiner. Till exempel är den gemensamma frukosten väldigt viktig. När MM försöker föreställa sig hur det är att vara död så är det just detta att inte få äta frukost som förefaller mest sakneligt.
Hon reflekterar över föräldrarnas och äldre släktingars liv och död liksom över sonen och yngre människors familjebildning. När sonen gifter (om) sig i USA säger ett av de tillhörande barnen: "Tänk, att ha fyra av sina fem föräldrar här på en gång!"
I Resa med rabatt finns en historik över hur man sett på åldrande genom tiderna. Merete Mazzarella tycker att det är konstigt att man inte talar mera om detta med pensionering eftersom det för många innebär en plågsam förändring och ger upphov till problem av olika slag. "Kvällen börjar efter frukost", konstaterade författaren Kingsley Amis. T. ex.
Detta är en kris som det inte tycks finns någon som helst beredskap för i samhället. Och allra minst på arbetsplatserna. Det är något man inte vill låtsas om. Det gäller ju någon annan. Inte mig.
Merete Mazzarella reflekterar över tillvaron och meningen med hela livet och ser avvecklingen som en lika naturlig del av livet som utvecklingen. Men man måste ha rätten att kämpa emot!
Pensionärer betraktas ofta som en homogen grupp, vilket är alldeles felaktigt, tycker hon. Om någon grupp kan betraktas som heterogen så är det de äldre. De har ofta haft mycket olika förutsättningar redan från början i livet. Lägg därtill livserfarenheterna.
Som vanligt är Merete Mazzarella klar, skarp och rolig och tryfferar sin text med talrika citat från andra författare. Hon har tänkt sig att hon ska bli saktmodig, det vill säga att hon ska ha modet att göra saker och ting sakta. Hon ska till exempel läsa lyrik. Det kräver tid. Och hon ska också ge sig tid att förundras. Också över det lilla i tillvaron. Som Linné.
Merete Mazzarelle lever mitt i sitt liv och har fortfarande en framtid. Hon tänkte sig att som någon sorts övergångsrit göra sig av med ett av sina tre boenden - man behöver inte ha torra ostkanter i kylskåpet på tre ställen, säger hon. Det är föräldrarnas lägenhet i Ekenäs hon lämnar till mäklaren. Hon städar (men stylar inte som i Sverige) och blir riktigt förtjust i lägenheten när hon ser hur den egentligen ser ut. Men eftersom det är finanskris så har ingen råd att köpa och så blev det med det.
MM berättar roat om sina absurda mellanhavanden med Skattemyndigheten som menar att man bara kan vara skriven på ett ställe och det ska vara där man sover de flesta nätterna.
Konstigt att man kan få dela upp sin aska och "bo" på flera ställen när man är död, tycker hon. Ett enda litet år har gått sedan Merete Mazzarella började lyfta pension. Vissa saker har nog kommit på plats, men jag tror att det dröjer länge innan hon pensionerar sig på allvar.
Jag tycker till exempel att Resa med rabatt kräver en fortsättning...

En inspirationsbok om Erik Axel Karlfeldt

Karlfeldtsamfundet (under ordförandeskap av Claes Bertil Ytterberg) gav 2009 ut en läcker bok som heter
Erik Axel Karlfeldt. Vägen till Nobelpriset.
Det är verkligen en aptitretare med alla vackra bilder som illustrerar dikter av EAK och foton som visar de miljöer där skalden och hans familj bodde och människorna runt dem. Det berättas om äktenskapet med tjänsteflickan Gerda, som egentligen inte var riktigt ståndsmässig. Men hon var mor till hans barn och när Karlfeldt övervägt de praktiska fördelarna sade han ja. Och det visade sig vara ett lyckosamt beslut. Det glada livet med "kompanerna" Albert Engström och Anders Zorn får sin beskrivning. Albert Engström stod för övrigt modell för Svarte Rudolf och det var han som utformade Karlfeldts gravsten.
Redan 1919 var Karlfeldt föreslagen att få Nobelpriset, men han avböjde eftersom han inte tyckte att det passade sig att ständige sekreteraren fick priset. Men 1931, några månader efter skaldens död, fick han Nobelpriset postumt.
Gerda Karlfeldt överlevde maken i 50 år.
Livet, kärleken, naturen, döden och människan var de stora motiven i Karlfeldts dikting. Han var en stor ordkonstnär och dikterna är också mycket melodiska i sig och lämpar sig väl för såväl högläsning som tonsättning.
Erik Axel Karlfeldt citeras ofta utan att man för den skull tänker på upphovsmannen.
"Intet är som väntans tider...", "... den vår de svaga kalla höst", "... talar med bönderna på bönders sätt men med lärde män på latin", "Dina ögon äro eldar...", "Jag dansade en sommar, det var min enda sommar...", "Snabbt jagar stormen våra år..."
Men ståtligast av alla dikter är väl ändå Vinterorgel: Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag...?

O, forna tiders kvinnor!

Germaine de Staël von Holstein lät gärna avbilda sig i turban. Detta förmodligen till minnet av en lek hon och hennes älskade far brukade leka när hon var liten. 1766 fick paret Jaques och Suzanne Necker sitt enda barn, en dotter som fick namnet Germaine. Hon blev verkligen "pappas flicka". Utöver den stora förmögenheten ärvde hon också hans intresse för politik och litteratur.
I hennes salonger i Paris och föräldrahemmet Coppet diskuterades litteratur och politik. Hennes konversationsförmåga och talangfulla hantering av ord gjorde henne känd i vida kretsar. Hon blev också omtalad för sina amorösa äventyr. Hon var gift med den svenska ambassadören i Paris, Erik Magnus Staël von Holstein och han stod som far till flera av hennes barn även om han inte var det. Det var ett resonemangsäktenskap (där bl. a. Gustav III var en av förhandlarna!) och blev inte särskilt lyckligt. Madame de Staël var protestant så det var inget som hindrade att de gick skilda vägar.
Vid 45 års ålder gifter hon sig med Jean Rocca, 23, för att legitimera den son de fått några år tidigare och som utackorderats till en prästfamilj. Året efter får hon ett slaganfall och dör.
Tio år av landsflykt skrevs under en vistelse i Sverige 1812 - 1813. Den redigerades sedan och gavs ut av sonen, Auguste de Staël. Nu har den kommit ut i nyöversättning och med efterord av Anna Cabak Rédei. I boken möter oss en kvinna ständigt på resande fot - skarp och nyfiken.
Hon iakttar sin omvärld och kommenterar den. Hennes litterära bildning är påfallande, hennes namnkunniga beundrare många och hennes hat till Napoleon är outsinligt. Oviljan är ömsesidig. Napoleon landsförvisar och förföljer henne. Madame de Staël fronderar med Napoleons fiender och hon tvivlar inte ett ögonblick på sin makt att göra skillnad och förändra.
I Sverige träffar Mme de Staël bl. a. Martina von Schwerin (1789 - 1875) och skalden Atterbom. Martina von Schwerin hade läst och gråtit över Mme de Staëls roman Corinne flera gånger och beundrade henne mycket. Nu var hon överlycklig för att hon fick träffa sin idol och dessutom låna henne sitt fortepiano. Martina von Schwerin hade själv en litterär salong och bland hennes brevvänner ingick Tegnér (som naturligtvis inte underlät att göra den vackra Martina sin kur heller), Geijer, Atterbom, Leopold och Brinckman. Martina bodde en tid på slottet Skarhult utanför Eslöv. Slottsbiblioteket finns beskrivet i Resa i tysta rum av Per Wästberg, Anita Theorell och Hans Hammarskiöld.
Ingrid Elam skriver om Martina von Schwerin i Min obetydliga beundran. Undertitel:
Martina von Schwerin och den moderna läsarens födelse.

I romanen Delphine (1802) ifrågasätter Mme de Staël det oupplösliga äktenskapet. Hon har sin vackra franska väninna Jacquette Récamiers livshistoria som bakgrund och väver också in delar av sig själv i huvudpersonen.
1807 kom romanen Corinne, den första kvinnliga konstnärsromanen, och den sätter djupa spår hos 1800-talet läsande och skrivande kvinnor. Och i Danmark prisas den av ingen mindre än Georg Brandes! Här kommer något han saknat i samtidsromanerna.
I Gösta Berlings saga låter Selma Lagerlöf Gösta Berling kasta Corinne i gapet på de förföljande vargarna en romantisk natt när han är ute och åker släde med Anna Stjärnhök. Detta som en symbol för det omöjliga i att vara kvinna och konstnär. Något måste offras.
Nej, Germaine de Staël von Holstein överensstämde inte alls med Napoleons Bonapartes konservativa kvinnoideal. (Men det tog hon säkert som en komplimang.)
Mycket har det skrivits om Mme de Staël genom åren och hennes öde upphör inte att fascinera.
Och nog vore det dags för en nyutgivning av Delphine och Corinne?
Man kan inte ens låna dem på ett folkbibliotek.
Men på vissa bibliotek kan man i alla fall (ännu så länge) låna Kära Madame de Staël (1999) av Evert Lundström. Undertitel: Litet romanporträtt av den famösa författarinnan.

En värld av surdeg

Art directorn Martin Johansson kallar sig hemmabagare och som sådan har han skrivit boken Surdegsbröd. Recept och tips från en hemmabagare.
Metodiskt och pedagogiskt förklarar han vad man behöver för redskap till brödbak - stektermometer, brödspade, blomspruta, baksten, baguetteplåt, m.m.
Titta på degen, säger han, inte på klockan. Och inte visste jag att man kan göra kulprovet med deg! Man måste också hålla ögonen på brödet under bakningen - inte på klockan.
Mörka bröd, ljusa bröd; syrliga bröd och milda bröd; bröd med hård skorpa; bröd med mjuk skorpa; kompakta bröd och bröd med hål i. Praktiskt och jordnära inget smäck. 23 recept som verkar helt överkomliga. Alla vet ju att surdegsbröd är så mycket nyttigare än annat bröd.
Naturligtvis får man veta precis hur man gör surdegsgrund till rågbröd respektive ljust bröd.
Kanelbullar - på levain från vildjäst! - är visserligen inte så nyttiga, men det är inte det som är poängen med kanelbullar heller.
Att läsa de här recepten är rena poesin bitvis. Långsamhet och omsorgsfullhet är ytterligare värden. Martin Johanssons logg heter Pain de Martin. För den fick han matbloggpriset 2008
http://paindemartin.blogspot.com/

Man blir aldrig färdig med Stendhal eller Les extremes ses touches

I en intressant understreckare i Svenska Dagbladet jämför Thure Stenström, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet, bruket av pseudonymer hos Stendhal och Kierkegaard. Det är väl ungefär det enda de har gemensamt förutom att båda var ovanligt fula, vilket anses vara en bidragande orsak till alla förklädnader.
Väljer man karikatyrerna så förefaller de kanske inte så tilldragande. Men andra bilder visar två
män som visserligen inte är så fysikt formfulländade men jag vet inte om jag skulle kalla dem så alldeles sällsynt fula som de sägs vara i understreckaren. Kanske var det så de upplevde sig. Och det är ju en helt annan sak.
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/man-blir-aldrig-fardig-med-stendhal_4304241.svd

Värld av is

På Naturhistoriska Riksmuséet pågår utställningen Värld av is. Ett hotat Arktis 26 januari - 29 augusti 2010. Svindlande vackra fotografier tagna av den svenska fotografen Mireille de la Lez och med text av Fredrik Granath. De båda har tillbringat månader av fältarbete under fem års tid i världens hårdaste klimat. Mireille de la Lez började fotografera redan som sjuåring och kom mycket tidigt att ägna sig helt åt sina största intressen - fotografering, naturen och miljön.
Redan 2008 kom boken Värld av is. Ett hotat Arktis. Den innehåller ett större antal fotografier
än utställningen och är ett utmärkt komplement och ett stöd för minnet.
Mireille de la Lez har isbjörnen - Ursus maritimus - Arktis konung, världens största levande landdjur, som ett av sina favoritmotiv. Hon har lärt sig hur man umgås med detta farliga djur som inte kan fotograferas från ett gömsle. Isbjörnen ska man möta öga mot öga, respektfullt men med auktoritet. Hon har fotograferat stora, skrämmande och små, söta isbjörnar; vältrande valrossar, fromma sälar med glasnudlar till morrhår, fåglar, soluppgång, norrsken och blommor som har bråttom att hinna med allt under Arktis korta, intensiva sommar. En bedårande liten fjällräv har kurat ihop sig på ett isblock och borrat in nosen den varma svansen. Ett piggt öga bevakar omgivningen. Fjällräven lär ha djurvärldens varmaste päls.
Arktis är nollpunkten för den globala uppvärmningen. Om isen smälter mister forskningen en viktig informationskälla och mycket förändras för fauna och flora. Den utrotningshotade isbjörnen t. ex. får problem med minskade jaktområden och tillgången på föda. Konsekvenserna drabbar också områden långt utanför Arktis.
Den globala uppvärmningen kan bli det största hot mänskligheten stått inför. Men tillsammans kan vi påverka.
http://www.varldavis.se

En skrapekaka

Gunilla Linn Persson har upplevt många kriser i sitt liv. Det kanske är det som gör att hon kännetecknas av en sådan varm mänsklighet och ömsinthet och att hon alltid ser de små, svaga och försvarslösa. Hon har bl. a. skrivit Livstecken, Allis med is och Vännen
Hennes nya bok, Eskil: riddaren av syrenbersån handlar om en liten gosse, en skrapekaka, en som inte är riktigt riktig utan borde lämnas bort till ett ställe där man samlar på sådan som inte är riktigt riktiga. Vem som nu är riktigt riktig. Eller normal.
Karl- Astrid får heta så i folkmun eftersom Karl är ett släktnamn och alla hennes bröder heter Karl. Karl-Astrid är uppvuxen med ordergivning, pepparrot och vinterbad i Hatt-Olles stuga med en far som fortfarande är nazist och som betraktar Eskil som ett syndastraff.
Eskil - när han äntligen kommer till Karl-Astrid och Bernhard efter nio missfall och många år - är mongoloid. Det kan ingen lura fru Kylberg på när hon tränger sig in med bröd och rosor till mor och son.
Redan på sjukhuset får Karl-Astrid förslaget att snarast lämna ifrån sig Eskil, men hon fattar ett raskt och enväldigt beslut. Hon väntade en Birger (släktnamnet), men fick en Eskil. Och då tog hon vad hon fick. Bernhard har svårt att acceptera sonen, men efter en dramatisk vändning har Eskil en kärleksfull far också. Karl-Astrid räcker till för allt och alla. "Karl-Astrid for omkring på gården som en kippskodd räv" heter det när Bernhard blir sittande med ett skadat ben hela vintern och hustrun blev ensam med alla sysslorna.
Familjen bor i Sorunda. Närmast större ort är Tumba. Det är där Karl-Astrid köper kostymtyg till Eskil när han ska börja på kyrkans barntimmar. Generalmajorskan ordnar ett brått slut på den saken. Det är femtiotal och man bävar när det bestäms att Eskil ska gå på skolhemmet Solstickan i Tumba.
Gunilla Linn Persson har personlig erfarenhet av att leva med ett barn med Downs syndrom. Yngsta dottern Märta Mazarin föddes när modern var 42 år. Gunilla Linn Persson och hennes dåvarande man avböjde fostervattenprov. Det är inte Märta Mazarin som har inte en kromosom för mycket. Det är vi andra som har en för lite.
Så enkelt är det.

Dörröppnare och brobyggare

Kader Abdolah föddes i Iran 1954. Efter att ha varit i opposition mot såväl shahen som ayatollorna gick han 1988 i landsflykt och hamnade i Holland. Där bor han nu i ett vackert hus i centrala Delft och sedan 1993 skriver han på nederländska.
Huset vid moskén, som kom ut 2008 och som nyligen gått som radioföljetong, räknas som den näst bästa av alla holländska romaner. Kader Abdolah säger att den tolkning av Koranen som han nyligen gjort i språket mycket påminner om Huset i moskén. Av något outgrundligt skäl ges den inte ut på svenska.
Alldeles nyligen har författaren varit i Sverige för att presentera sin nya bok, Sändebudet.
En berättelse. Den inleds med att Kader Abdolah påpekar att även om boken bygger på historiska fakta ska den läsas enligt litteraturens lagar.
Muhammed är Allahs sändebud. Unge Zayed, adoptivson till Muhammed, blir den som utväljs att skriva om Muhammeds liv. Han har följt Muhammed och nedtecknat surorna allteftersom de uppenbarats för Muhammed till det som kom att bli Koranen. I sanningens namn har han också redigerat en del. Muhammed var en talare- även om hans röst inte var särskilt behaglig. Däremot var han inte någon läsare eller skrivare.
Om man ska förstå Koranen måste man först förstå Muhammed, anser Zayed. Han är krönikör och skriver i korta meningar och kapitel som hakar i varandra som länkar i en kedja. Han går runt och intervjuar människor av alla slag som känt Muhammed i den ena eller andra egenskapen. Fantasin har ingen plats i hans uppdrag.
Muhammed hade det mycket trögt i starten, men efter det att han kommit på att han skulle vända sig till kvinnorna och slavarna gick det bättre. Han tycket att tillståndet i Mekka var under all kritik. Det var omodernt med flera gudar (omvärldsbevakningen var det inget fel på) och han ville få bort alla stenbelätena. Dessutom ville han öka kvinnornas anseende och förbättra deras villkor. På maktens tio-i-topp-lista stod kvinnorna allra lägst - efter getterna. Högst stod avgudarna. Judarna kom på fjärde plats, kamelerna på femte och männen på sjätte. Med tiden kom Muhammed att bli en slug politiker som inte drog sig för lögner och fula knep om det gällde makten. Han blev också en framgångsrik krigsherre.
Muhammeds fiender framför andra var judarna. De var också de kristnas fiender. De ansågs högfärdiga eftersom de hade en Bok. Deras ekonomiska makt var stor och de tjänade orena pengar genom räntor på lån.
Muhammed inrättade en ny maktordning där Allah stod på första plats; Profeten på andra; de troende; de kristna; judarna och de icketroende på resten av de sex platserna.
Några som alltid stod högt i kurs var diktarna. Muhammed själv var mycket förtjust i poesi.
Muhammed stora aptit på kvinnor är allmänt känd. Tolv hustrur hade han. Den första - och äldsta - Khadija, var lika förmögen som duglig och Muhammed var henne mycket tillgiven.
Den yngsta och kanske mest omtalade av dem, Aisha, dotter till en av Muhammeds närmaste män lovades bort av fadern till Muhammed när hon bara var nio år. Aisha var pigg och glad och svartsjuk och fick Muhammed att leka som ett barn.
Kader Abdola vill med nyöversättningen av Koranen och Sändebudet ge en nyckel till förståelse åt "vettskrämda västerlänningar". Detta är hans livs viktigaste uppdrag som han anser riskablare än både Satansverserna och Muhammedteckningarna
Synd då att hans Koran-tolkning inte kommer ut på samma gång som Sändebudet i Sverige som den gör i en mängd andra länder.

Förra året trodde sig Sherry Jones vara en brobyggare med sin bok Medinas juvel.
Den handlar om favorithustrun Aisha som från att ha varit ett bortskämt barn och yngsta, härsklystna hustrun blir en samlande kraft för hela hustruskaran, klok rådgivare åt Muhammed, vältalare och så småningom svärdbärare. Sherry Jones hade lagt ner mycken tid på research för att få den historiska bakgrunden riktig.
Men författarinnan hade räknat alldeles fel. Alla - muslimer såväl som islamofober blev arga!
Den starkaste kritiken kom från länder där boken inte blivit utgiven.
”Min bok är ett respektfullt porträtt av islam, av Aisha, av Muhammed. Och alla som läser den med ett öppet sinne kommer att inse att islam är en fredlig religion”, har Sherry Jones sagt till till sitt försvar. The Sword of Medina heter fortsättningen som ännu inte översatts.

Saltstänkt hud i Normandie

I La Hague, en liten fiskarby i Normandie, har människorna präglats av havet, vindarna, regnet och den kärva heden. De samlas på Lilis Café och utbyter enstaka meningar. De är ordknappa och inga vänner av uttalade känslor. Men under ytan pyr det. Hat och hämndlystnad odlas in i döden. Hit kommer en namnlös kvinna för att läka sin djupa sorg efter en älskad man. Hon ska räkna fåglar åt det Ornitologiska centret i Caen, teckna dem och studera deras levnadsvanor. Men så småningom kommer hon att intressera sig även för människorna i byn och deras trassliga inbördes relationer; allt som förtigits och ljugits om. Ett speciellt intresse ägnar hon barnhemmet i byn eftersom hon själv är född av en okänd mor.
Författarinnan, Claudie Gallay, är född 1961 och bor i Vaucluse i södra Frankrike där hon också arbetar som lärare. Brottsjöar är hennes femte roman och den första som översatts till svenska. I Frankrike har den blivit en bestseller och den svenska översättningen, gjord av Britt Arenander, är väl värd att läsa. Havet och och det vinpinade landskapet är mycket framträdande i boken liksom alla djuren; fåglar först och främst, får, katter, grisar och kor
Havet ger och havet tar. Havet kvittar det lika. Människan och hennes ävlan ter sig intiga inför det överväldigande och mäktiga havet.
Claudie Gallay skriver i korta meningar och det känns som ett bra grepp för att skildra denna by och dessa omständigheter. Olycklig kärlek,(lite lycklig också); en kvinna som sviks av sin man, en dotter som sviks av sin far, Lambert Perack som blivit förd bakom ljuset av några bybor i ett helt liv. I slutet av boken talas det om den förlåtelse som endast den människa är mäktig som förstår, att det finns en sanning som är större än hon. Gamle Theo, som orsakat så mycken sorg för så många, säger att han inte direkt tror på Gud utan på vissa människors godhet. Kanske kan några förlåta och försonas om än inte glömma?
Dialogues, 5 questions à Claudie Gallay
Uploaded by LibrairieDialogues. - Arts and animation videos.

Maja Lundgren i Filter

Sanning & konsekvens
http://www.magasinetfilter.se/magasin/filter-12-10/maja-lundgren.aspx

The Laguna revisited

1986 visades The singing detective för första gången i TV. Det var en fantastisk historia och jag tyckte att jag aldrig sett något liknande förut. Den visades i sex olika avsnitt med en veckas mellanrum. Nu kan man se hela serien i ett svep på DVD. Om man orkar. Det rör sig om ca 7 timmar. Dennis Potter (1935 - 1994) skildrar en man, Philip Marlow, som ligger i en sjuksäng svårt plågad av psoriasis, ledvärk, feber och psykiska låsningar. Han rasar mot hela världen i välformulerade sarkasmer, spydigheter och ironier. Det är inte utan att man tänker på Oscar Wildes speciella ordkonst då och då. Förresten kan man tänka på Alice i Underlandet, Matrix och Monty Python också. Bl. a. "Who killed Roger Ackroyd" undrar Philip Marlow (inte att förväxla med Raymond Chandlers Philip Marlowe, with an -e) med en blinkning till kollegan Agatha Christie.
Philip Marlow har också skrivit en deckare med titeln Den sjungande detektiven.
Marlows unge salskamrat, Reginald, läser fascinerat och med barnsliga läpprörelser (kommenterade av den sällskapssjuke Mr Hill)Den sjungande detektiven utan att ana att författaren finns inom räckhåll. Philip Marlow har skapat sig själv så att säga...
Philip drömmer, hallucinerar och minns sin barndom på 40-talet med olyckliga mamman Betty, fadern som var gruvarbetare och skogen med de älskade träden.Barndomen satte djupa spår och lämnade ärr som aldrig bleknade. Senare i livet blev Philip sångare, typ crooner ,på en dansrestaurang, The Laguna, samtidigt som han extraknäckte som privatdetektiv av det mindre nogräknade slaget. "Never trust your client" är en av hans få regler.
Flickorna på och omkring The Laguna är alla vackra, har illröda naglar och ondulerat hår under de svajiga hattarna. Männen har trenchcoat, hatt, små otäcka tangorabatter och röker oavbrutet . Alla är väldigt coola och gåtfulla. Det var klokast att aldrig lita på någon och blotta sig. Skumraskaffärerna är många och då och då fiskas det upp kroppar ur floden med vatten som tjära. Det mesta försiggår i regn och mörker. Kriget ligger som en svart molnbank vid horisonten.
Philip drömmer, hallucinerar och minns. Tidsplanen är minst tre. Parodiskt uppsluppna scener kontrasterar mot det allvarstyngda, t. ex. en sjukhusrond eller de båda skjutjärnen som trots sin grymhet mest av allt liknar Bill och Bull eller när den energiske prästen och alla hans sångfåglar försöker hålla andakt med de motvilliga patienterna anförda av Marlow som inte sparar på sarkasmerna. Musikalinslag och danser; flashbacks från barndomen vävs in liksom mängder av 40-talsdängor. "The songs, the songs! The bloody,bloody songs", för att tala med Philip.
Philip Marlow spelas av Michael Gambon med enastående inlevelse och intelligens.
Serien är regisserad av Jon Amiel.
Den sjungande detektiven har lånat en del av sin upphovsman. Och många är de som lånat av tekniken i Den sjungande detektiven, som fortfarande är lika outstanding.
Dennis Potters officiella hemsida: http://www.yorksj.ac.uk/potter/
Det går inte att göra rättvisa åt filmen som är alltför mångfacetterad för att låta sig fångas in i några futtiga meningar och lite axplock. Den måste ses.

Värst av allt är kärleken

Född: En dotter, Angela Rafaela Lo Mård.

Föräldrar: Katarina och David. (Råkade det bli.)

Året är 1969 (samma år som författaren är född) och platsen är en sydskånsk by. (Författaren bor i Simrishamn.) Det har varit en het sommar. Lo får en lycklig barndom beskyddad av 26 vuxna ögon. Överbeskyddad är kanske rätt ord.

Hennes vedhuggande mamma varnar henne för precis allting; högspänningsledningar, ormar, motorvägen, sjön, elden, hundar, o.s.v. Och mest av allt för - kärleken.

Till sista andetaget, Anne Swärds tredje roman handlar om Lo, hennes stora familj och den enstörige, dyslektiske Lukas som endast har sin dystre, ordkarge far som gärna tar till nävarna och slår i stället för att kommunicera. Mellan Lukas och Gabriel är det tyst och stumt. Men Lo och Lukas finner varandra trots alla olikheter. Hon är sju år och han tretton. Mamma varnar. I all synnerhet som Lo börjar skolka redan i första klass.

De båda barnen möter varandra första gången under en brand. Eld är ett tema i boken liksom is. Los familj har flyttat från Norrland till Skåne vilket också återkommer. Den franska 60-talsfilmen Till sista andetaget med Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo lånar mer än sin titel till romanen. Lo växer upp och scenen mörknar. Det börjar med att pappa flyttar. Mor- och farföräldrarna drabbas av sjukdom och död; morfars lungor brinner upp; mormor bäddar in nerverna i sorgefett och farmor äts inifrån. Det blir komplicerat med Lukas sedan den vackre, charmige Yoel dyker upp. Med honom är allt så lätt. Han tar ingenting på allvar. Bara yta - ingen kärna. Med Lukas finns det bara kärna utan skyddande hölje över.

Lo far iväg till Stockholm med Yoel (i Lukas bil) och det är bara början på en odyssé mellan kortvariga förhållanden med män på olika platser i världen. Hon träffar sofistikerade lodisar, förrädiska högriskprojekt och attraktiva psykopater. Lo är mycket oförsiktig och lever farligt. Den ytliga, sinnliga kärleken är så mycket sorglösare och lättare än den verkligt djupa kärleken. Lo har inte svårt att lämna eller bli lämnad. Mamma slutar på ett tidigt stadium att försöka lokalisera sin dotter. "Ge henne tid", säger hon till Lukas. På några år trycker Lo i sig fler erfarenheter än många hinner/orkar med på en hel livstid.

Anne Swärd har en mycket personlig berättarstil, en skicklig språkhantering och en skarp psykologisk blick. De aforistiska formuleringarna och träffande iakttagelserna är många: Vad har ålder med ålder att göra?; Ensamheten är bara en sällskapslöshet man måste vänja sig vid tills den i sig blir ett sällskap. Om farfar Björn och hans exotiska träd sägs det att det egentligen inte är träden som betyder något för honom utan mellanrummet mellan dem.

Humor saknas inte heller. "Känner du till William Faulkner?, försöker LO med en av sina bekantskaper. "Nej, vem är det? Har du legat med honom?"

Världens minsta filmfestival begås av den blinda modern med de gula glasögonen, hennes ledarhund och Lo.

Författarinnan rör sig ledigt i tid och rum, men det bereder inte läsaren några svårigheter att följa med. Många är de ledtrådar som planteras ut och kanske blir det lite bråttom med uppsamlingen på slutet?

Anne Swärd har utbildat sig på Biskops-Arnö och Konstfack. Hon är mycket sträng mot sig själv när hon skriver: "En roman är inte bättre än sin sämsta mening".

Romanerna föds ur verkliga bilder. Anne Swärd promenerar mycket. Det försätter henne i ett meditativt tillstånd, säger hon. Debuten skedde 2003 med den mycket uppmärksammade romanen Polarsommar som också blev Augustnominerad. Tre år senare kom Kvicksand.
Man blir inte förvånad när Anne Swärd avslöjar att Herta Müller är en av hennes förebilder.
Det är högt betyg

Intressant ny bekantskap

Bradford (broad ford = vadställe) i West Yorkshire i England är känt för sin etniska mångfald. Lesley Horton har arbetat som speciallärare i klasser där majoriteten av eleverna hade muslimskt ursprung och hon började tidigt intressera sig för integrationsfrågor. Detta avspeglas i hennes fyra kriminalromaner med den sympatiske kriminalkommissarien John Handford och hans lika trevlige yngre kollega, kriminalinspektör Khalid Ali som utredare.
Det onda hjärtat kom ut på svenska 2009 och den är en s.k. procedurdeckare som följer den vanlige polisens arbete.
I Det onda hjärtat blir en kvinna skjuten i ett parkeringshus. Utredningen blir en komplicerad och växande historia som berör många inblandade. Den mördade kvinnan, Dianne Ingleby, som arbetade med Brottofferjouren, efterlämnade en dagbok om en misshandlad kvinna - helt emot alla regler om sekretess. Den blev till stor hjälp i polisens arbete. Hennes chef vägrar däremot helt samarbete med polisen med hänvisning till tystnadsplikten.
Khalid Ali har privata problem och en annan man inom kåren slits mellan plikten som polis och solidariteten med familjen från Afghanistan och den dominerande fadern.
Hierarkien inom poliskåren, karriärmöjligheterna, pensionsförhållanden finns med som naturliga ingredienser i det vardagliga arbetet liksom det eviga förhandlandet med pressen.
Flera döda, ja, men inget frossande i våld. Den elake, hårdhjärtade Ray Braddock som alla vill se som skyldig (läsaren också!) kommer helt i skymundan för den verklige förövaren som visar sig vara en ulv i fårakläder.
En spännande, engagerande kriminalroman som tar upp problem med vad tystnadsplikten kan betyda av fara för människor och försenade utredningar. Till exempel.
Det onda hjärtat skildrar också ett hårt samhälle präglat av motsättningar, rasoroligheter och kulturkrockar. Men det finns också människor med varma, goda hjärtan. Lesley Horton har sinne för alla sorter. En härva av skuld, 2004; Förbjuden mark 2005 och Djävulen i spegeln 2008 är de tre övriga titlarna på svenska.
Noteras kan att bokförlaget Minotaurs utgivning genomgående håller hög klass.

Heja skönlitteraturen och litteraturförmedlaren!

http://www.svd.se/opinion/kolumnister/anninarabe/introduktorer-ar-livsavgorande_4175825.svd

En man steg av tåget

En snygg, trevlig och djupt sympatisk man steg av tåget och presenterade sig som Steve Sem- Sandberg. Ljud- och ljusprovning och snart var det dags för Augustpristagarens föredrag om vinnarboken i skönlitterära klassen 2009,
De fattiga i Łódź. Författarens dator visade sig innehålla unikt bildmaterial som nu visades för första gången någonsin inför en fulltalig publik som snabbt absorberades helt av den engagerade föredragningen. Gettohistoria som den aldrig berättats tidigare, bilder att försjunka i, insikter att ta till sig och frågor att ställa sig.
Det blev många resor till Łódź under de 5½ år det tog att skriva boken. Ibland ställde sig Steve Sem-Sandberg frågan om arbetet över huvud taget var meningsfullt. Det förflutna är inte särskilt långt borta, säger Steve Sem - Sandberg. Många har fortfarande på något sätt någon anknytning till andra världskriget.
Gettot i Łódź finns fortfarande kvar och man kan fortfarande känna av den kusliga instängdheten och föreställa sig taggtråden och vakttornen. Det har Steve Sem-Sandberg upplevt. och det gjorde ett starkt intryck på honom.
Judeäldsten Chaim Mordechai Rumkowski, av tyskarna utvald till föreståndare för gettot, är en central gestalt i romanen. Mördare eller frälsare? Det beror på vem som får frågan. Någon av de sjuhundra överlevande (av ca 250 000) skulle säker svara att han räddade mitt liv.
Rumkowski lyckades organisera hela gettot, bygga ett antal barnhem och 120 fabriker. Gettot i Łódź blev en lönsam affär för tyskarna och utrymdes därför inte förrän ryska armén befann sig alldeles inpå knutarna. Rumkowskis självhävdelsebegär visste inga gränser. Han lät framställa frimärken för gettots postgång med sin egen bild och ofta med ett kugghjul, symbolen för arbete. Den 3 500 sidor långa gettokrönikan påbörjades på Rumkowskis initiativ i januari 1941 och var tänkt att dokumentera hans arbete och tal till folket. Den slutar i juli 1944. När gettot röjdes upp för att utplåna alla spår tog sig en postanställd för att gömma krönikan i en brunn och på så sätt blev den bevarad åt eftervärlden. Steve Sem - Sandberg har läst krönikan, han har sökt i arkiv och till och med talat med några överlevande. De fattiga i Łódź är en storslagen roman och ett omsorgsfullt utfört arbete. Miljön till trots finns det hopp, framtidstro och inte minst kärlek och solidaritet i boken. En läsare påpekade att det finns ovanligt många beskrivningar av himlar i boken vilket inte Steve Sem- Sandberg själv var medveten om.
Så blev högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag 2010 - tack vare Steve Sem-Sandberg - till en magisk kväll som sent ska glömmas. Och det var ju precis det som var meningen.

Julia Franck, Hjärtats blinda fläckar

Tysk 1900-talshistoria från första världskriget till andra världskrigets slut som tiden upplevdes av de olika personerna i en familj - från den hemvändande soldaten/fadern som mist ett öga och ett ben under kriget till yngsta dottern, Helene, som arbetade natt och dag som sjuksköterska. Hon är också den egentliga huvudperson i romanen Hjärtats blinda fläckar. Modern, Selma, hade inget till övers för sin yngsta. Selma var judinna och illa sedd i byn där hon kallades främlingen. Hon var mycket excentrisk och stängde slutligen in sig i sitt rum med en massa skräp omkring sig. Inget fick kastas. Så småningom kommer Helene och hennes äldre syster till Berlin och där lever de ett utsvävande liv tillsammans med sina vänner. Särskilt Marthe som är nio år äldre än lillasyster. Tiden är 20-30 tal. Ekonomin är på väg utför. Nazistpartiet är på framväxt. Den ljushårige, blåögde Wilhelm som enträget uppvaktar Helene skaffar henne så småningom en ny identitet och ett nytt släktpass där det inte framgår att hon är halvjudinna. Och så gifter de sig men lever inte lyckligt i många dagar. Sonen Peter föds emellertid och Helene måste skaffa sig ett arbete. Hon är sjuksköterska och medan hon arbetar som en slav för de sjuka får hon allt mindre tid och ork över för sin son. Hon gröps ur psykiskt och blir känslomässigt stum. Ibland kommer man att tänka på mamma Selma. Hon sviker också sitt barn. Hur kom de båda kvinnorna dit?
Marthe har försvunnit vid horisonten och allt längre in i morfindimmorna. Vid hennes sida står troget den androgyna Leontine. Romanen börjar med en prolog som förefaller gåtfull ända tills slutet av berättelsen. Den läsare som gillar romaner med lyckligt slut göre sig inte besvär. Men Hjärtats blinda fläckar är en riktig bladvändare, berättad med ovanlig frenesi.
Det är smärtsamt att läsa om allt som drabbar Helene och man beundrar hennes sega vilja att överleva - långt sedan hon tycker att livet egentligen mist sin mening och även om man inte alltid förstår hennes handlingar och val. Kanske handlar det om skuld och ansvar? Hur mycket kan en människa tåla? Fysiskt? Psykiskt? Når man en gräns efter vilken man handlar i desperation - som kanske kan förväxlas med känslokyla? Hur hade man själv handlat?
Bakom allt som händer ligger krigen som en mörk fond mot vilken de olika karaktärenas liv avspeglar sig.
Författarinnan Julia Franck, född 1970, har använt sin egen fars historia och farmors svek mot honom som utgångspunkt för berättelsen. Julia och hennes tvillingsyster sökte länge efter sin okända farmor (= romanens Helene) men fann henne för sent. Både farmodern och hennes äldre syster hade arbetat som sjuksköterskor liksom Helene och Marthe i romanen. Julia Franck fyllde ut hennes kända historia och utgick ifrån att ingen föds kall.
Hjärtats blinda fläckar fick Julias egen mamma att försona sig med sin svärmor. I efterskott, visserligen, men ändå. Fadern dog tidigt. Julia Franck säger att hon troligtvis inte kunde ha skrivit boken om han funnits i livet

Herta Müller, Hjärtdjur

Tankar från en läsecirkel

Vi börjar med att fastställa tid och rum; Rumänien på 70-80-talen under diktatorn Nicolae Andruta Ceausescu. Stämningen i landet är grå och dyster. Alla är misstänksamma och osäkra och frågar sig vem man kan lita på. Och det visar sig att svaret i stort sett är: Ingen. Denna stämning förmedlas väl till oss läsare som inte har svårt att leva oss in i huvudpersonernas dagliga kamp för tillvaron. En av cirkeldeltagarna delade med sig av personliga erfarenheter från Rumänien under den här tiden. Hon kände precis igen stämningen. En annan tyckte att allt var lika absurt som i en roman av Kafka.

Huvudperson är den namnlösa berättaren samt tre unga män, Edgar, George och Kurt. De skriver brev till varandra och utvecklar ett kodat språk, är noga med dateringen och lägger in hårstrån i breven för att de ska veta om brevet öppnats. De kallas till förhör av den obehaglige Pjele och hans lika obehagliga lilla hund som också heter Pjele; de förföljs och övervakas. Det visar sig att berätterskans bästa väninna, Tereza, är värvad av säkerhetspolisen och det blir naturligtvis en traumatisk upplevelse som är mycket svår att hantera. Den absoluta tilltron vänds i sorg. Det kan alla lätt föreställa sig hur det kändes. Dessutom är det någon som funderar över Kurts egentliga identitet och liv.

Och när man läst de sista sidorna i boken känner man att man verkligen behöver gå tillbaka och nagelfara Kurts göranden och låtanden och vad han eventuellt inte råkat ut för men som drabbat de andra. Och varför?

Hur mycket civilkurage hade man själv varit mäktig? Och hur länge? Ingen vet hur man reagerar under extrem press.

Alla har fascinerats av Herta Müllers språk och sätt att bruka metaforer. Var och en hade sina favoritställen och vi läste högt en stund. Vi var överens om att den här boken måste få ta tid och att den bör läsas om. Hjärtdjur kan verka bedrägligt lättläst vid ett första påseende, men så enkelt är det inte. Men givande! Vissa nyckelord upprepas. Näsdukar har t. ex. en speciell betydelse (vilket ju också framgick av nobelföreläsningen), liksom frisörer, saxar, röda läppar, skärp, knappar, plåtfår, trämeloner och plommonätare. Alla har fastnat för sina nyckelord. Det förkommer många fåglar och växter i boken dessutom.

Humorn är en viktig ingrediens. Man kan faktiskt skratta när man läser Hjärtdjur, trots att den handlar om en så hemsk tid. Var och en har exempel på avsnitt som roat. Den sjungande mormodern är allas favorit. Hon blir alltmer förvirrad och absurd för varje dag som går och känner inte igen någon i familjen längre. Men hon är älsklig på ett sätt som verkligen ingen annan i boken är.

Ju mer man ägnar sig åt Hjärtdjur desto mera ger den. Man känner att man både behöver och vill fördjupa bekantskapen. Språket och humorn är det som får Herta Müller att överleva.

Det gäller läsaren också. Vi tycker att motiveringen till Nobelpriset är bra "... med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hon hemlöshetens landskap".

För andra gången har cirkeldeltagarna varit lite överens. Första gången var när vi lät oss förföras av Hariku Murakami, Kafka på stranden.

Men oftast är det bråk! Och det är kul.

,

Albert Camus, Främlingen

Albert Camus, 1913 - 1960, var god vän med existentialisten Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Så småningom blev Camus och Sartre oense i Algerietfrågan och vänskapen upphörde. Sartre var centralgestalten under den kulturella storhetstiden i Frankrike på 50-talet och de båda andra överskuggades helt. Särskilt Camus. Nu är förhållandet det motsatta. Simone de Beauvoir och Albert Camus kommer fortfarande ut i nyutgåvor och nyöversättningar. Främlingen av Albert Camus skrevs 1940 och gavs ut 1942 har nu kommit på svenska i nytolkning av Jan Stolpe. Främlingen är den mest sålda boken i Frankrike. Denna täta lilla roman handlar om fransmannen Mersault som begraver sin mor utan tillstymmelse till sorg eller rörelse och sedan skjuter en arab på stranden i brännande sol utan egentlig anledning. Rättegången blir utdragen, en präst försöker förmå Mersault att ångra sig men utan resultat. Mersault är oberörd. Känner han något är det leda.
Albert Camus filosofi hävdar att människans situation är absurd. Hon söker mening i ett liv som det inte är mödan värt att leva. Hon är dömd på förhand. Människan och världen går inte ihop. Det man har är nuet och morgondagen. Det förflutna är ointressant. Människans tragiska erfarenheter är det absurda. Camus absurda hjälte är den människa som "förvandlar sina dagar till en trotsig hyllning till den strid som hon vet slutar med hennes död."
Främlingen fascinerar fortfarande och är ständigt föremål för nya läsningar.
Nu är det femtio år sedan Albert Camus körde ihjäl sig en januaridag 1960. Verklighetens mor fick begrava sonen. Albert Camus föddes i Algeriet och modern bodde kvar där i hela sitt liv. Hon var i det närmaste dövstum och helt illitterat. Fadern dog för sitt land i första världskriget när sonen var ett år. Albert Camus åsikt var att hans första solidaritet gällde modern. Individen gick före kollektivet. Hans åsikter var inopportuna i alla läger men han hade integritet. Hans hållning har visat sig vara livskraftig. 1957 fick han Nobelpriset i litteratur.
Michael Azar, idéhistoriker och kulturskribent, har skrivit ett instruktivt efterord.
2001 kom hans bok Frihet, jämlikhet och brodermord: revolution och kolonialism hos Albert Camus

Janet Frame, Mot ännu en sommar

Janet Frame, 1924 - 2004, är mest känd för sina tre böcker Till landet Är, En ängel vid mitt bord, Sändebud från Spegelstaden och filmen och pocketboken En ängel vid mitt bord. Ingen har väl missat historien om hur hon i många år satt på sinnessjukhus med diagnosen schizofreni. Hon behandlades med ca 200 elchocker och nästa steg var lobotomi. Då ser en läkare att hon vunnit en litterär pristävling och hon undgår med knapp nöd det sista ingreppet.
1963 skrev Janet Frame den bok som man återfann i två bundna exemplar i hennes litterära kvarlåtenskap. Och inte förrän nu har
Mot ännu en sommar kommit ut på svenska i översättning av Rebecca Alsberg. Janet Frame ansåg att romanen var alltför privat för att ges ut under hennes livstid. Och visst avslöjar hon mycket av sitt ömtåliga innersta. Kanske skyddar hon också den familj som hon besöker under en weekend i norra England och som hon iakttar och skildrar med sedvanlig skarpsynthet. Anne och Philip Thirkettle är vänliga och omtänksamma människor och deras små barn omfattar Grace med ett visst gillande. Grace beskriver Anne som en duglig husmor, maka och mor, men man anar att hon inte tycker att Anne är särskilt intressant. Är Grace dessutom möjligen lite förtjust i Philip? Flyttfågeln (hon kallar sig så) Grace funderar naturligtvis på om hon hade kunnat leva som sina stationärstationära värdar.
Grace är -med all rätt - rädd för barn. Hon vet att deras blickar är avslöjande. Barn förstår. Grace Cleave är författarinna, 30 + men förefaller äldre och bor i London men längtar alltid hem till Nya Zeeland. Hon minns sin fattiga, lyckliga men inte bekymmersfria barndom med föräldrar och fyra syskon. Familjen bodde på många olika platser eftersom fadern ideligen förflyttades. Hon skildrar sig själv som barn med en fantastisk känslighet och förmåga att frammana stämningar och beskriva miljöer. Och hennes iakttagelser av de vuxna är lika avslöjande som träffande.
Som vuxen lider hon svårt av sin oförmåga att konversera och uttrycka sig muntligt i umgänget med människor. Något händer med det hon tänkt säga på vägen mellan huvudet och munnen. Fantasin är det inget fel på och hon vet ofta före och efter vad hon hade velat säga. Men som Svante Weyler sade i dagens Godmorgon världen: "Författare ska lyssna och skriva. Prata kan vi göra själva." Så sant som det är sagt
Allra bäst trivs Grace Cleave i ensamheten i sin lilla lägenhet framför skrivmaskinen. Den hon talar mest och bäst med är en av romanfigurerna.
Grace blir alltså märkligt stum i det mänskliga umgänget. Säkert hade de moderna sociala medierna passat henne utmärkt. Hon är en främling i samhället, men hon är fri och obunden. Och under sitt weekendbesök längtar hon hela tiden efter ensamheten. Hon avbryter också vistelsen i förtid.

Birgitta Andersson, Blondie

Blondie - en otrolig, självbiografisk roman om en smart, studiebegåvad kvinna, Birgitta Andersson, som överlevt övergrepp,misshandel, mobbning, missbruk, prostitution, fängelsevistelser, spelberoende, depressioner, svek, vurpor, voltor och självmordsförsök. Det finns ingen måtta på eländet. Men det berättas osentimentalt, självutlämnande och utan självömkan. Ingen som ger sig på kriminalitet ska bli förvånad om man hamnar i fängelse och på utredningshem eller i psykiatrisk vård. Om hon skyller på något är det fattigdomen. Hon hatar fattigdom och började stjäla och prostituera sig för att kunna köpa vackra kläder. Det höjde självkänslan. Och den var i starkt behov av att höjas. Birgitta Andersson är en fighter. Några enstaka fröknar, en präst inom Missionskyrkan, polis Louise och ett par kvinnor på Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala stod envist på Birgittas sida. Men framför allt var det mamma Maja som aldrig svek eller slutade hoppas på ett annat liv för dottern.På sin dödsbädd ber hon dottern att någon gång skriva en bok om sitt mörka förflutna för att göra sig kvitt det. Birgitta Andersson har älskat böcker i hela sitt liv och under en fängelsevistelse läste hon litteraturvetenskap på distans. Sedan gick hon på en journalistutbildning på en folkhögskola i Kalix . Hon har gått några skrivarkurser och bland andra haft författarinnan Birgitta Stenberg som lärare.Birgitta S har hjälp till med utgivningen av Blondie och även skrivit ett förord. Birgittorna kände varandra sedan tidigare. Birgitta A förekommer som Lärkan i Birgitta Stenbergs missbruksroman Rapport. När man läser Blondie känner man det som om man stoppats in i en torktumlare och hjälplöst virvlar med i Birgittas turbulenta liv. Plötsligt framgår det att Birgitta är i trettioårsåldern när man tycker att hon borde ha varit fyrtio eller mera. Hon lever fort och hårt och drar höga växlar på sitt utseende, sin charm och förmågan att dupera. Hon har skrivit Blondie som en välformulerad uppgörelse med det förflutna, som terapi och som hjälp för andra kvinnor i liknande situationer. Och det är en varm hyllning till mamma Maja.

http://blondiebloggar.blogspot.com/

Helgläsning

Omläsning, Paul Ricoeur

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/det-lasta-och-levda-livet_4058987.svd

Erotiskt

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/nytt-sug-efter-erotik_4057145.svd

Något för den som är duktig på yoga och pilates. Eller är det kanske så man blir det?

Litterär mytologi, New York

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/jag-gar-omkring-i-en-litterar-kuliss_4058887.svd

Postumt, Janet Frame

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/en-av-frames-basta_4054093.svd

Dig ska jag älska av Kristina Sundström

Efter många år utomlands - USA, England och Frankrike - bor Kristina Sundström nu i Karlstad med man och två döttrar. Hon har skrivit för skrivbordslådan i hela sitt liv, och nu har hennes första roman
Dig ska jag älska kommit ut. Hon har också avancerat från en beige Facit som luktade järn, plast och färgband till en högteknologisk Mac. Den rymmer för närvarande embryon till fyra romaner.
Huvudperson i Dig ska jag älska är svenska, till synes svala, lite färglösa Karin, gift med Pierre.Hon är hemmafru och har en dotter. Familjen är välbeställd, bor i Paris och har städhjälp. Karin förefaller omogen och neurotisk, har spindelfobi och en ovanligt välutvecklad kräkreflex som gör sig påmind vid de mest olämpliga tillfällen. Karins liv förefaller välordnat, tryggt, och trist. Man undrar vad man givit sig i kast med. Flickornas julbok? Chic lit? Men så händer något. Ytan krackelerar och låter ana djupen och reven i familjelivet. Karin har efter mycket och långt velande äntligen beslutat sig för att tillbringa några veckor i familjens sommarhus som förefaller denna läsare som en liten dröm i två våningar med skiffertak och vildvuxen trädgård. Där möter Karin helt oväntat sitt livs passion - den femton år yngre, vackre Lucien. Och nu mörknar berättelsen. Den passionerade förälskelsen leder till mycken smärta och svåra val. Författarinnan förenklar ingenting för någon. Karin och Lucien kastas mellan hopp - om vad då? - och förtvivlan. Karin växer äntligen till sig och inser att hon har ett ansvar som går före allt annat. Hon vet plötsligt vad hon ska göra och hon gör det. Och hon sätter sig upp mot sin man! Under resans gång avslöjas även andra skeva familje- och släktförhållanden.
Den som kan texten till hela den visa som bokens titel är tagen ur har tolkningen av bokens slut som i en liten ask. Och det är vackert och sorgligt. Men trovärdigt? Ja, kanske ändå?
Kristina Sundström kan sina miljöer och kärleken i beskrivningarna av små barn är påtaglig.
Det komplicerade kärleksförhållandet skildras övertygande och berättelsen blir efter hand en engagerande bladvändare. En välskriven debutroman som returnerats av alla de stora förlagen.

Karen Blixen och Nobelpriset

Läs och begrunda!

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/spelet-bakom-blixens-forlorade-nobelpris_4019163.svd

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/sa-ratade-akademien-kvinnorna_3573293.svd

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/tidningar-tas-bort-fran-kulturhuset_4018947.svd