torsdag 4 februari 2010

Värst av allt är kärleken

Född: En dotter, Angela Rafaela Lo Mård.
Föräldrar: Katarina och David. (Råkade det bli.)
Året är 1969 (samma år som författaren är född) och platsen är en sydskånsk by. (Författaren bor i Simrishamn.) Det har varit en het sommar. Lo får en lycklig barndom beskyddad av 26 vuxna ögon. Överbeskyddad är kanske rätt ord.
Hennes vedhuggande mamma varnar henne för precis allting; högspänningsledningar, ormar, motorvägen, sjön, elden, hundar, o.s.v. Och mest av allt för - kärleken.
Till sista andetaget, Anne Swärds tredje roman handlar om Lo, hennes stora familj och den enstörige, dyslektiske Lukas som endast har sin dystre, ordkarge far som gärna tar till nävarna och slår i stället för att kommunicera. Mellan Lukas och Gabriel är det tyst och stumt. Men Lo och Lukas finner varandra trots alla olikheter. Hon är sju år och han tretton. Mamma varnar. I all synnerhet som Lo börjar skolka redan i första klass.
De båda barnen möter varandra första gången under en brand. Eld är ett tema i boken liksom is. Los familj har flyttat från Norrland till Skåne vilket också återkommer. Den franska 60-talsfilmen Till sista andetaget med Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo lånar mer än sin titel till romanen. Lo växer upp och scenen mörknar. Det börjar med att pappa flyttar. Mor- och farföräldrarna drabbas av sjukdom och död; morfars lungor brinner upp; mormor bäddar in nerverna i sorgefett och farmor äts inifrån. Det blir komplicerat med Lukas sedan den vackre, charmige Yoel dyker upp. Med honom är allt så lätt. Han tar ingenting på allvar. Bara yta - ingen kärna. Med Lukas finns det bara kärna utan skyddande hölje över.
Lo far iväg till Stockholm med Yoel (i Lukas bil) och det är bara början på en odyssé mellan kortvariga förhållanden med män på olika platser i världen. Hon träffar sofistikerade lodisar, förrädiska högriskprojekt och attraktiva psykopater. Lo är mycket oförsiktig och lever farligt. Den ytliga, sinnliga kärleken är så mycket sorglösare och lättare än den verkligt djupa kärleken. Lo har inte svårt att lämna eller bli lämnad. Mamma slutar på ett tidigt stadium att försöka lokalisera sin dotter. "Ge henne tid", säger hon till Lukas. På några år trycker Lo i sig fler erfarenheter än många hinner/orkar med på en hel livstid.
Anne Swärd har en mycket personlig berättarstil, en skicklig språkhantering och en skarp psykologisk blick. De aforistiska formuleringarna och träffande iakttagelserna är många: Vad har ålder med ålder att göra?; Ensamheten är bara en sällskapslöshet man måste vänja sig vid tills den i sig blir ett sällskap. Om farfar Björn och hans exotiska träd sägs det att det egentligen inte är träden som betyder något för honom utan mellanrummet mellan dem.
Humor saknas inte heller. "Känner du till William Faulkner?, försöker LO med en av sina bekantskaper. "Nej, vem är det? Har du legat med honom?"
Världens minsta filmfestival begås av den blinda modern med de gula glasögonen, hennes ledarhund och Lo.
Författarinnan rör sig ledigt i tid och rum, men det bereder inte läsaren några svårigheter att följa med. Många är de ledtrådar som planteras ut och kanske blir det lite bråttom med uppsamlingen på slutet?
Anne Swärd har utbildat sig på Biskops-Arnö och Konstfack. Hon är mycket sträng mot sig själv när hon skriver: "En roman är inte bättre än sin sämsta mening".
Romanerna föds ur verkliga bilder. Anne Swärd promenerar mycket. Det försätter henne i ett meditativt tillstånd, säger hon. Debuten skedde 2003 med den mycket uppmärksammade romanen Polarsommar som också blev Augustnominerad. Tre år senare kom Kvicksand.
Man blir inte förvånad när Anne Swärd avslöjar att Herta Müller är en av hennes förebilder.
Det är högt betyg






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar