Lost in Translation

Som på beställning visas Lost in Translation på TV4 Film. I min videobutik sades det att filmen varken går att hyra eller köpa. Eftersom den tilldrar sig i Tokyo kände jag mig väldigt intresserad.
Filmen spelades in 2003; regissör och manusförfattare: Sofia Coppola. Bill Maurray spelar Bob Harris, bedagad skådespelare i medelålderskris som åker till Tokyo för att komma ifrån sin fru en tid och spela in reklam för Suntory, japansk whisky. Scarlett Johansson spelar Charlotte,  försummad ung hustru till en hip fotograf av det mera självupptagna slaget. Bob och Charlotte spenderar tid tillsammans, ensamma tillsammans, typ.  Båda funderar över sina äktenskap och de dlar sömnlösheten. Mellan dem utvecklas en varm vänskap och förståelse. Jag kan tycka att det hade varit trevligt med mera inlevelse i japanskt liv och kultur när Bob och Charlotte ändå ger sig ut på upptäcktsfärd i Tokyo.

Uppe på Vallmokullen

Uppe på vallmokullen är en japansk animerad film från 2011. Den producerades på kända Studio Ghibli (som tycks ha tagit time out nu) och regisserades av Goro Miyazaki.
Filmen har en mangaserie med samma namn som bas. Mangan tilldrar sig på 70 - talet, men filmen är flyttad tio år tillbaka i tiden till år 1963. Man ser affischer som annonserar att förberedelserna för Olympiaden i Tokyo 1964 är på gång. Huvudperson är den 16 - åriga Umi, som sörjer sin far som försvann till havs under Koreakriget. Varje dag signalerar hon med flaggor till honom. Vad hon inte ser är att någon flaggar tillbaka på ett fartyg på redden. Förutom skoarbetet sköter Umi en hel del av arbetet på familjens lilla pensionat. Modern arbetar på annan ort.
Shun är redaktör för skoltidningen och arbetar för att bevara klubbhuset Quartier Latin. De blir förälskade, men ganska snart upptäcker Shun förhållanden som gör deras kärlek omöjlig. Trodde de, ja.
Den röda kornvallmon som gett kullen namn är en symbol för stupade soldater.
Uppe på Vallmokullen blev omåttligt populär i Japan. Till Sverige kom den 2012.
Det är svårt att inte bli charmerad utav den här filmen som innehåller mycket av japanskt vardagsliv.

Ett sammanträffande

Av en ren händelse hamnade jag i filmen Midnight in Paris på någon kanal igår.  Jag fastnade för att någon sade Hemingway. Och minsann. In kommer Zelda och Scott Fitzgerald, Cole Porter, Gaugain, TS Eliot och Dali. Alla flockas de omkring Gertrude Stein. (Klokt av dem.). Kathy Bates är magnifik i rollen som Gertrude Stein.

Filmen är gjord av Woody Allen 2011. Eftersom han nöjer sig med att förekomma bakom kameran är filmen riktigt bra; en underhållande bagatell.

Gil Pender (Woody Allens alter ego) är en ung evigt pratande man som hoppas bli författare. Han befinner sig i Paris med sin rika fästmö och hennes föräldrar.  Den blonda bortskämda fästmön och Gil förväntas gifta sig inom kort.

Eftersom Åren i Paris av Paula McLain är nästa bok i vår läsecirkel tyckte jag att det var roligt att ha sett filmen. Åren i Paris handlar om Hemingway och hans första hustru Hadley. Hon finns inte med i Midnight in Paris, men miljön och tiden är ju där. Sedan kan man ju fylla på med Hemingways egen version A movable Feast om man vill. 

Japanskt vardagsliv

Bilden lånad från sr.se

Masaharu Fukuyama (福山 雅治) i huvudrollen som Ryoto
i Hirokazu Kore-edas film Sådan far, sådan son 
Två bedårande sexåriga pojkar står i centrum för dramat. Deras respektive familjer är varandras motsatser såväl i levnadssätt som värderingar.
Det hela utspelas i Tokyo.

det här är första gången jag så ärligt fyllt en huvudroll med mina egna känslor.
Nu är filmen klar, men för mig och pappan i filmen kvarstår våra frågor.”
- See more at: http://www.triart.se/mediaarkiv/article88579.ece#sthash.igKG75B3.dpuf

det här är första gången jag så ärligt fyllt en huvudroll med mina egna känslor.
Nu är filmen klar, men för mig och pappan i filmen kvarstår våra frågor.”
- See more at: http://www.triart.se/mediaarkiv/article88579.ece#sthash.igKG75B3.dpuf

Hirokazu Kore - Eda säger att han aldrig lagt in så mycket av sig själv i någon tidigare film. Sådan far, sådan son fick Jurypriset i Cannes och var en av de största  publiksuccéerna i Japan under 2013. Och det förvånar mig inte.
Gå och se den!

och även de saker jag ångrar, det här är första gången jag så ärligt fyllt en huvudroll med mina egna känslor.
Nu är filmen klar, men för mig och pappan i filmen kvarstår våra frågor.”

- See more at: http://www.triart.se/mediaarkiv/article88579.ece#sthash.zXkOW8Jo.dpuf

och även de saker jag ångrar, det här är första gången jag så ärligt fyllt en huvudroll med mina egna känslor.
Nu är filmen klar, men för mig och pappan i filmen kvarstår våra frågor.”

- See more at: http://www.triart.se/mediaarkiv/article88579.ece#sthash.zXkOW8Jo.dpuf

och även de saker jag ångrar, det här är första gången jag så ärligt fyllt en huvudroll med mina egna känslor.
Nu är filmen klar, men för mig och pappan i filmen kvarstår våra frågor.”

- See more at: http://www.triart.se/mediaarkiv/article88579.ece#sthash.zXkOW8Jo.dpuf

Blue Jasmine

En Woody Allen utan Woody Allen. Och en mörk Woody Allen utan hysteriskt pladder.
Jag tycker att hela historien i Blue Jasmine starkt påminner om Tennessee Williams Linje Lusta. Två systrar som är mycket olika varandra; en ohyvlad karl ur arbetarklassen; psykisk instabilitet och tablett - och alkoholmissbruk. Cate Blanchett är fullständigt lysande som Jeanette/Jasmine som går ifrån sval elegans till total uppgivenhet. Jasmine har byggt sitt liv på lögner, men sanningen hinner upp henne till slut.
Cate Blanchett påminner mycket om en annan utmärkt skådespelerska, nämligen Gena Rowlands, såväl rent utseendemässigt som i uttryck. Det är särskilt tydligt i den här filmen, som jag varmt kan rekommendera.

Berättelser från Engelsfors

Alldeles nyligen kom Berättelser från Engelsfors ut.
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har tillsammans med tecknarna Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam arbetat fram ett seriealbum med anknytning till Cirkeln och Eld.
Man får veta något om förhistorien till händelserna i Cirkeln och Eld.
Rektorn Adriana Lopez hette en gång i tiden Adriana Ehrenskiöld. I Tornet, en berättelse av Kim W Andersson, får man ta del av Adrianas tragiska förhistoria. Det är min favoritberättelse.
Några av de andra berättelserna säger mig ingenting. Men det kan bero på att jag ännu inte läst Eld. Berättelser från Engelsfors förstås bäst av dem som läst både Cirkeln och Eld.
Idén till serieberättelserna kom ifrån s. k. fan - art på Facebook. Som läsare gör man sig ju ovillkorligen en bild av framför allt de unga flickorna. 
Måna Månstråle, cynisk och frän spådam i Kristallgrottan, sitter som spindeln i nätet i Cirkeln.
Även i de åtta berättelserna från Engelsfors har hon en sammanlänkande funktion.
Kim W Andersson har designat henne liksom omslagsbilden utöver tre berättelser i albumet.

I DN kunde man igår läsa att Cirkeln nu blir film tack vare ett ingripande av Benny Andersson
Nytt samarbete sluter Cirkeln är artikelns fiffiga rubrik.

Det var åtskilliga gånger under det att jag läste Cirkeln som jag tänkte att det fanns många bildmässiga scener. Och mycken dialog. 
Med rätt skådespelare i rätt miljö borde det kunna bli bra film.

Tips för kvällen!

Om jag hade haft TV4 Film skulle jag ha sett Tess ikväll kl 21 i Roman Polanskis inspelning från 1979. 
Thomas Hardy skrev romanen som ligger till grund för filmen.
Nastassja Kinski spelar Tess. 
Peter Firth har den manliga huvudrollen som Angel Clare.

Tess olyckliga livsöde utspelar sig i författarens landskap Wessex vilket är precis detsamma som Dorsetshire. Hon älskar en man, Angel, och förförs av en annan, Alec. Det är egentligen prästsonen Angels hyckleri som ställer till alltihopa.
Och Tess får betala. Som en grekisk ödestragedi.
 

Regnvädersfilm

Annandagen är ju filmdag.
Och eftersom det nu regnar och är grått så blev det så.
På TV2 gick i eftermiddags
Livet är underbart från 1946.
James Stewart och Donna Reed i huvudrollerna.
Regissör: Frank Capra.

Elak riking (Lionel Barrymore) dominerar staden; snäll, men fattig och godhjärtad man (James Stewart) utmanar honom understödd av vackra hustrun (Donna Reed).
En ängel av andra graden i färd med att förtjäna sina vingar känner sig föranlåten att gripa in.

Svartvitt (underbart!), sentimentalt, lite roligt om än med skräniga herrar som dunkar varandra i ryggen och hojtar åt Mr Martini att servera mer vin
En varm historia om att vilja det bästa för sina medmänniskor och faran med att vårdslösa med sina önskningar. Om man inte aktar sig kan de slå in!
Och man ska veta att varje gång en klocka klingar får en ängel sina vingar.
Tänk på det och kolla ryggen!
En och annan gång är det faktiskt välgörande med ett lyckligt slut.

Från Afrika

White Material, regisserad av Claire Denis och med Isabelle Huppert i huvudrollen som den aningslösa, elitistiska och ganska osympatiska Maria Vial som driver en kaffeplantage någonstans i Afrika. Landet är i uppror, hatet och våldet pyr; alla som kan flyr. Men inte Maria Vial. In i det sista vägrar hon att förstå. Isabelle Huppert spelar en roll som är mycket olik de kyliga, tjusiga överklasskvinnor hon brukar kreera En mycket intrressant, kuslig film och Isabelle Huppert som allra mest till sin fördel, enligt min mening.
Av en händelse råkade jag strax efter läsa en bok av den sydafrikanske författaren Deon Myer.
Tretton timmar tilldrar sig under 13 timmar i Kapstaden. Två olika fall utreds parallellt.
Bennie Griessel, kriminalkommissarie och nykter alkoholist är mentor för en grupp poliser.
Han är en dynamisk, klok och mänsklig man som inte förlorat sin empati under 25 är som polis.
Miljön är väldigt intressant; samhällsskildringen upplysande liksom språkförbistringen. Motsättningarna mellan svarta, vita och färgade ger upphov till extra spänningar inte minst inom poliskåren.

På Deon Mwyers HEMSIDA kan man på Extras hitta bilder av gator och platser i Kapstaden där delar av Tretton timmar utspelar sig. Det bidrar till närvarokänslan. Tretton timmar är en fartfylld, mycket spännande och annorlunda kriminalroman..

Regnvädersfilm

Portrait of a Marriage är titeln på Nigel Nicolsons bok om sina föräldrars märkliga äktenskap. Modern, författaren Vita Sackville-West var gift med diplomaten, parlamentsledamoten och författaren Harold Nicolson. Framför allt handlar boken om moderns passionerade förhållande med Violet Trefusis. Vänskapen med Virginia Woolf kommer också med på ett hörn i slutet av boken. Nigel Nicolson baserar sin berättelse på moderns efterlämnade papper. Både modern och fadern hade många kärlekshistorier vid sidan av äktenskapet företrädesvis med personer av samma kön. Men de var varandras bästa vänner och de var viktigast i världen för varandra.
Portrait of a Marriage ligger till grund för en TV-serie med samma namn som BBC gjorde 1990. Den finns på DVD och är en alldeles fascinerande film.
Som vanligt är engelsmännen duktiga på att välja rätt skådespelare. I det här fallet är Janet McTeer som Vita Sackville - West och David Haig som Harold Nicolson rent porträttlika.
I filmen figurerar inte Virginia Woolf alls. Nigel Nicholson har däremot ägnat henne en hel biografi.

Äntligen!

Äntligen har jag sett Den skyddande himlen av Bernardo Bertolucci efter Paul Bowles´ roman med samma namn. Den var precis lika bra som jag trodde att den skulle kunna vara och följde romanen väl. Debra Winger spelade Kit alldeles lysande. John Malkovich som Porter var mindre diabolisk och ljusare än han (John Malkovich) brukar vara. Utom den gången han log. Då blev han rent kuslig...
De olika exotiska miljöerna sjuder av liv, färger och ljud. Vackrast av allt är ökenscenerna.
Tack du goda vän som 1/ hade förstånd att spela in filmen för många år sedan och 2/ varit klok nog att spara dina VHS och 3/ lånade ut filmen till mig.
Den skyddande himlen går annars inte att varken hyra eller köpa.
Möjligen har något bibliotek den för utlån.

Prinsessa på vift

Äntligen tycker jag mig ha anledning att se
Prinsessa på vift (Roman Holiday) från 1953!
Audrey Hepburn har aldrig varit någon favorit (men väl Gregory Peck!), titeln är avskräckande och romantiska komedier brukar sällan vara så värst intressanta (om de inte tillhör den märkliga typen av komedier som snarast är tragedier, förstås).
Men av en händelse hörde jag Lars Lönnroth tala i P1 om Prinsessa på vift och att Dalton Trumbo skrivit manus och att han inte fick stå för det under kommunistjakten i USA på 1950-talet.
Det var först 2003 när filmen kom ut på DVD som Dalton Trumbos namn dök upp.
Regissören William Wyler var visst inte vem som helst heller.
Audrey Hepburn fick en Oscar för sin tolkning av kronprinsessan som tröttnade på sin vardag och tog time-out och träffar en tjusig journalist. Men slutet lär visst inte bli så smetigt ändå, om jag förstått rätt.
1953 var också året då prinsessan Margaret av Storbritannien förälskade sig i den frånskilde flygkaptenen Peter Townsend, men måste avstå från honom efter som hela samväldet opponerade sig och ministrar hotade med avgång. 1955 avstod stackars Margaret från giftermål.

A serious man av Joel och Etan Coen

"Receive with simplicity everything that happens to you" (Rashi). Motto för filmen.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=7iggyFPls4w

Larry Gopnik, judisk-amerikansk fysikprofessor, i bröderna Coens senaste film , A serious man, har en närbesläktad olycksbroder i den bibliske Job. Allt drabbar honom och han förstår inte varför. Han söker svar lite varstans, bland annat hos ett antal rabbiner som varken är särskilt intresserade eller har någon hjälp att erbjuda. Många frågor blir det men inga svar och man har mycket att tänka på när man lämnar biografsalongen.
Tiden är 60-tal och platsen en tråkig förstad till Minneapolis, en miljö och en tid som bröderna Coen känner till från sin egen uppväxt. Det är välgjort, vackert, fult, humoristiskt, vemodigt, intelligent och alldeles lysande. Kanske missar man en del om man inte är insatt i judisk föreställningsvärld, men det är inte säkert att det betyder så mycket i det stora hela.
En sak är klar och det är att filmen förtjänar att ses flera gånger