fredag 14 februari 2014

Blue Jasmine

En Woody Allen utan Woody Allen. Och en mörk Woody Allen utan hysteriskt pladder.
Jag tycker att hela historien i Blue Jasmine starkt påminner om Tennessee Williams Linje Lusta. Två systrar som är mycket olika varandra; en ohyvlad karl ur arbetarklassen; psykisk instabilitet och tablett - och alkoholmissbruk. Cate Blanchett är fullständigt lysande som Jeanette/Jasmine som går ifrån sval elegans till total uppgivenhet. Jasmine har byggt sitt liv på lögner, men sanningen hinner upp henne till slut.
Cate Blanchett påminner mycket om en annan utmärkt skådespelerska, nämligen Gena Rowlands, såväl rent utseendemässigt som i uttryck. Det är särskilt tydligt i den här filmen, som jag varmt kan rekommendera.

9 kommentarer:

  1. det är mera sällan jag går på bio, men det är faktiskt ganska trevligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. nu finns många fler möjligheter för film, går på bio kanske fem gånger per år, förr kunde jag betala 100 biobiljetter på ett år....

      Radera
    2. jag går inte ens fem gånger per år numera. förr i tiden var det mera fest att gå på bio

      Radera
  2. Gillar Woody Allens filmer och den här var bra, men väldigt dyster. Tänkte inte på det själv men när du nu säger det så håller jag med om Linje Lusta-känslan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, visst är den dyster, men ett annat slut hade varit omöjligt, eller hur Mrs E?

      Radera
  3. Vilken trevlig blogg!
    Hälsningar Per Christensen

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack, Per Christensen! då hoppas jag att du tittar in flera gånger.

      Radera