Postrunda med förhinder

Änglarnas sorg av Jón Kalman Stefánsson är en helt fantastisk roman som mestadels handlar om våldsamma snöstormar i bergen, Det blåser iskallt och snön skymmer sikten totalt. Väderstrecken måste man ha internaliserat för att inte störta rakt ut i havet. Man måste också ha ett hum om var det kan finnas ett och annat hus där man åtminstone fick lä även om huset var öde och utkylt. Änglarnas sorg - snöflingorna - handlar till större delen om en vådlig postrunda som Jens och Pojken ska utföra under våldsam snöstorm i bergen. Posthanteringen är av högsta värde för alla inblandade. Pojken går ibland och tänker på några dikter och tappar då bort Jens i snön. Men på något sätt finner de varandra igen. Pojken pratar och Jens vill att det ska vara tyst. Men pojken var den som klarade båtfärden som de började postvandringen med när Jens inte var mycket att räkna med. Pojken växer och mognar. Jens förändras också. Deras gemensamma kamp mot elementen för dem närmare varandra. Människorna de möter i stugorna är fattiga men storslagna och insnöade i mörka rum under lång tid av året, men de delar med sig av det de har. I många av husen finns det böcker. Orden betyder mycket. Människorna lever ett hårt liv i ett strängt klimat, men aldrig skulle de vilja lämna ön. Jón Kalman Stefánsson har ett underbart, poetiskt språk med många fina bilder. Han har också en förmåga att beskriva snöstormarna på olika sätt. Lägg därtill en hel del humor. Änglarnas sorg slutar med en riktig cliffhanger vilket gör att jag kastar mig över sista delen i trilogin, Människohjärtat

Ny radioföljetong

På torsdag 12 mars börjar en ny radioföljetong i P1. Björn Wahlberg läser Ett rum i Berlin av Emanuel Litvinoff. 25 delar blir det. Översättningen är gjord av Lisbeth Renner. Originalets titel är The lost Europeans. Romanen kom visserligen ut 1960, men är högaktuell idag. Litvinoff var en mycket känd engelsk/judisk författare. Han kämpade också för mänskliga rättigheter

Emanuel Litvinoff föddes 1915 och dog 2011 i Bloomsbury. Tio år efter kriget bosatte han sig i Berlin. Upplevelserna där återspeglas i romanen och han beskriver det som  "a strangely exhilarating experience, like being under fire". Litvinoff berättar om två judiska män som återvänder till Berlin efter förintelsen. Den ene för att utverka återbetalning både bokstavligen och bildligen. Den andre är ute efter hämnd. Framför allt på den man som förrådde honom. The lost Europeans var Litvinoffs debut.

Money, money, money

LYRAN ber oss den här veckan i Tematrio - Pengar: "Berätta om tre romaner där pengar spelar stor roll".  Allra först tänker jag på alla kvinnor - kända och okända - som varit beroende av mäns (fäder, bröder, farbröder, morbröder, äkta män) välvilja för sin existens och hur de tvingats till mer eller mindre lyckade äktenskap för att inte ligga sina familjer till last. Där kan man verkligen tala om pengars betydelse. Men jag väljer tre romaner från modern tid.

När jag tänker på pengar, av Inger Alfvén. Här rör vi oss med människor som har pengar, men frågan är om de är så mycket lyckligare för det. En kvinna har dåligt samvete över att hon har så mycket pengar. Hon är inte intresserad av sådant som kostar pengar och hon vet inte riktigt hur hon ska kunna använda dem "rätt". Andra tänker mest på att förmera sina pengar och rensa omgivningen från "fattiga" för att endast kunna omge sig med andra som är lika rika.

Nio, av den polske författaren Andrzej Stasiuk. Pawel bor i Warszawa. Han har lånat pengar för att kunna öppna en butik och står i skuld till den polska maffian. En dag finner han sin lägenhet sönderslagen och han förstår vinken och ger sig på jakt bland vänner och bekanta efter pengar. Det blir också en resa i det polska samhället.

Snabba cash av Jens Lapidus. JW - Johan Westlund - kommer ifrån Norrland och läser ekonomi på universitetet. Han drömmer om stora pengar för att kunna leva det stureplansliv han åstundar och han är beredd att göra ungefär vad som helst för att uppnå det. Och han gör det också. Stackars familjen hemma i Norrland vet ingenting och de passar f. ö. inte in i JW:S nya liv

Radions tryggaste röst

Redan som mycket ung (och då menar jag nästan barn) var jag en idog P1 - lyssnare och dessutom intresserad av människor och människors liv.  Så småningom hittade jag ett program som jag tyckte mycket om, nämligen  Människor emellan där Lis Asklund besvarade människors frågor om olika slags problem och livsfrågor.  Det programmet hade hon i tolv år. Lis Asklund föddes 1913 och dog när hon var 92. Hon var i rakt nedstigande led släkt till Erik Gustav Geijer; syster till Olof Lagercrantz och därmed faster till David och Marika Lagercrantz. Lis Asklund utbildade sig till kurator och rödakorssyster och arbetade tidigt med abortfrågor och sexualupplysning för unga. Hon blev en av landets första sjukhuskuratorer. Hon rapporterade om missförhållanden för funktionshindrade barn på Eugeniahemmet. Det väckte en våldsam debatt. Hon tyckte också att man skulle uppgradera begreppet lättsinnig! Man ska tillåta sig att vara lite mera lekfull och inte bara duktig hela tiden. Jag minns så väl hennes karaktäristiska, lugnande röst och kloka ord. Hela Sveriges biktmoder, har hon kallats. Vid 67 års ålder väckte hon uppseende genom att följa ett råd hon givit många andra nämligen att bryta upp ur ett dött äktenskap. I fyrtio år var hon gift med författaren Erik Asklund innan hon till slut valde att leva ensam. Om detta skrev hon boken Uppbrott. 

En senkommen ros till Lis Asklund

När allt rasar

"...Pappa är med när läkarna ger mamma beskedet. Hon blir så förtvivlat ledsen och frågar med en gång hur vi mår. Vem kan egentligen leva sig in i hur det är att få veta att ens tid är utmätt i nästan exakta dagar, om man inte själv varit där? Vad som händer med en människa som får veta att det är nu, inte sedan? Orättvisan i att behöva gå så tidigt. Jag kan inte förstå det, bara älska henne. När vi får träffa henne är hon blek och svag. Vi får ransonera tiden och gå in fem minuter var. För att säga adjö, om det redan skulle hända något. Hon har borstat håret och ler när jag kommer in.
"Vad jag älskar dig, Lill - Ettan, minns det nu och för alltid", säger hon. Jag gråter och håller hennes huvud i mina händer. Strax har mina fem minuter gått och jag måste lämna henne. Att lämna henne då med vetskapen om att det är mycket möjligt att det är sista gången, river själen ur kroppen. Jag får andnöd och gömmer mig i det kalla trapphuset för att sippa möta någon..."

Smakebiten kommer från sidan 134 i Marit Sahlströms debutroman Och runt mig faller världen som handlar om en familj i kris. HÄR finns fler smakebitar på bokbloggen Flukten fra virkeligheten

Friheten och fisken

Köpingen, som i verkligheten lär vara Isafjördurär en liten ort på Island som ligger nära havet och vid foten av fjället. I ett fiskeläge strax intill bor den faderlöse Pojken medan  mor och syster bor på andra sidan berget. Brodern finns på annat håll. Bäste vännen Bárdur, som läser Det förlorade paradiset av John Milton, glömmer under en fisketur sin kjortel hemma och fryser ihjäl under ett oväder. Pojken är otröstlig och funderar på om livet är värt att leva; "... övergiven av alla utom Gud, och Gud finns inte". Några av de äldre fiskarena rasar över hur man kan lägga sin tid på något så onödigt som läsning. Men det finns undantag. Den blinde Kolbeinn har 400 böcker.  Honom får man läsa högt för medan han dricker kaffe ur en mugg som tillhört den engelske poeten William Wordsworth. Den alltför godhjärtade handelsmannen Snorri älskar musik. Författaren Jón Kalman Stefansson är en magiker vad det gäller orden. Man blir förtrollad. Himmel och helvete är första delen i trilogin om Pojken, som aldrig heter något annat. I förbifarten nämns att han är i tjugoårsåldern. Det är ett hårt och kärvt liv, upplyst av vänskap, läsning, vackert väder (ibland) och fiskelycka (ibland). Bäst är Stefansson när han beskriver havet, båtarna, rodden, torskfisket och kampen för livet ute till havs.

Till mamma o. dyl.

"Brukar du läsa dedikeringarna som brukar finnas i början eller slutet av böckerna? Vilken är i så fall den mest minnesvärda?" undrar Annika i sin Bokbloggsjerka 6 - 9 mars. Läs mer HÄR!
Mitt svar blir att det gör jag så klart. Liksom jag läser motton, litteraturförteckningar, register, noter och tack. Ibland förstår man direkt vem som åsyftas i dedikationerna; ibland inte. 
Jag väljer den engelske författaren John Cowper Powys (1873 - 1963) dedikation till sin mor i Självbiografin som kom ut 1934 (på svenska 2009). Powys anses vara Thomas Hardys arvtagare och den första romanen han gav ut, Wood and Stone 1915, tillägnades också Thomas Hardy. De rörde sig i samma landskap, Dorset, och det har också stor betydelse i deras romaner. Thomas Hardy skapade ju sitt eget fiktiva landskap som kallades Wessex. Några av John Cowper Powys romaner fick också beteckningen Wessex - romaner.

Tillägnas
Mary Cowper Powys
vars anda jag följt
i min
enda återhållsamhet
i denna
bok 

Den dedikationen berättar en del både om honom och henne.
Omslaget "A View on the Dorset Coast" är gjort av systern Gertrude Powys.