Kumamon

"His simple style and strong personality make him the ideal character mascot in Japan. Kumamon was created to draw tourists to Kumamoto Prefecture with the opening of the Kyushu Shinkansen in 2011, and according to his profile he’s a public employee working for the same prefecture’s government. Posters and advertisements featuring Kumamon have appeared in locations all over Japan, and he has made a number of appearances in the media."
Så står det i länken Top Ten Japanese Character Mascots

Obduktion

Om inte Lena Andersson får Augustpriset för Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek så är det mer än märkligt. Det är en mästerlig dissekering av vad som händer i ett kärleksförhållande som inte är ett kärleksförhållande där den ena parten är passionerat förälskad och den andra är ganska sval. Ester Nilsson, poet och essäist, är den passionerade och konstnären Hugo Rask den artigt oengagerade. Ester Nilssons kärlek driver henne att ringa, skriva, sms:a och trava fram- och tillbaka på trottoaren framför den tillbeddes hus. Ester är ganska krävande. Hon vill inte förstå att Hugo egentligen inte är intresserad. De för intressanta diskussioner om de mest skilda ämnen och fungerar som ett afrodisiakum för Ester. Men inte för Hugo, som dessutom håller sig med en till två kvinnor förutom Ester. Egenmäktigt förfarande är en lånebok så jag kan inte stryka under vilket är beklagligt. Så många pregnanta formuleringar, så många skarpsinniga iakttagelser, så mycken klokhet och till och med humor! När jag läste om Esters, Hugos och den andra kvinnans gemensamma middag som liknades vid något ur Mitt i naturen skrattade jag högt. "Biologin hade tagit över. Revir och rivaler och plymer och sexuell selektion var i full gång..." Och som i en grekisk tragedi finns här en kör. Väninnekören kommenterar  fortlöpande utvecklingen av Esters och Hugos ojämlika förhållande. Eller brist på förhållande

Reslektyr

När jag hör författarnamnet Wilkie Collins (1824 - 1889) tänker jag automatiskt på The Moonstone (1868), den första engelskspråkiga kriminalromanen. Men nu har jag lånat hem ett gammalt gulnat och slitet ex av  spänningsromanen 
The Woman in white (1860). Den förefaller lovande. Bara bilden på omslaget. Ett mörkt hus i dimma. Kala trädgrenar. Det ser ut att vara höst. Såväl trädgård som hus ser ut att vara stadda i förfall.
När jag slå upp boken får jag veta att Julian Symons skrivit förord och noter. Förordet börjar så här:
"When Wilkie Collins died on 23 September 1889 he left characteristically clear instructions about the disposal of his remains. A cemetary was to be bought in Kensal Green, and a plain cross erected over the grave. No scarves, hatbands or feathers were to be worn at the funeral, the cost of which was not to exceed twenty - five pounds..."
Han hade tänkt över saken, Wilkie Collins, även inskriptionen på gravstenen. Där skulle stå hans fulla namn William Wilkie Collins och födelse- och dödsdagar åtföljt av orden "Author of the Woman in white and other works of fiction". Han satte alltså The Woman in white högst av alla sina romaner och det tyckte T. S. Eliot var en riktig bedömning.
Wilkie Collins var samtida med och god vän till Charles Dickens och lär även ha tagit intryck av honom.
Jag återkommer i ärendet.

Paul Eluard

Dagens dikt idag 30 oktober: Jag är inte ensam av Paul Eluard (1895 - 1952)
Paul Eluard anslöt sig efter första världskriget till dadaisterna men i mitten på 20 -talet blev han en i gruppen surrealister som samlades runt André Breton.
Hans tre fruar kom att ha stor betydelse för hans diktning.
Jag är inte ensam finns i samlingen Smärtans huvudstad som kom ut 1975 på Coeckelberghs förlag i serien Tuppen på berget. Urval och tolkning: Pierre Zekeli

Jag är inte ensam

Lastad
Med lätta frukter till läpparna

Prydd
Med ett tusental blommor
Glänsande 
I solens armar
Lycklig
Över en förtrogen fågel
Utom sig
Över en regndroppe
Vackrare
Än morgonhimlen
Trogen

Jag talar om en trädgård
Jag drömmer

Men jag älskar rätt.

Min granne Totoro

Två små systrar, Satsuki och Mei, flyttar till ett fallfärdigt spökhus på landet med sin pappa. Mamma ligger på sjukhus för TBC. I huset möts de av sotspridare som de skrämmer bort med höga skratt. Intill huset står ett jättelikt kamferträd. Fram till huset går vägen genom en trädtunnel. De hälsar på mamma och berättar om spökhuset. Mamma vill gärna komma hem och bekanta sig med spökena.Storasyster gör i ordning sin bentolåda och går till skolan. Lillasyster går på upptäcktsfärd och hittar en trädkantad stig som leder in i skogen, så faller hon ner genom en ihålig trädstam och hittar en stor oformlig någonting som ligger och sover. Mei har mött en skogsande som heter Totoro. Så börjar den förtjusande animerade filmen som heter Min granne Totoro. Mycket fantasieggande film av regissören Hayao Miyasaki i Studio Ghibli 1988.                                                                                     .                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   

Ett sympatiskt författarpar

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har tillsammans skrivit trilogin om Engelsfors; Cirkeln (2011), Eld (2012) och Nyckeln (868 sidor!), som kommer ut nu den 15 november. Dessutom har det kommit en prequel i serieform, Berättelser från Engelsfors. Engelsfors är ungefär som Fagersta där Mats Strandberg växte upp; en småstad som inte är det minsta gullig utan snarare ett klaustrofobiskt mikrokosmos.
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har skrivit böckerna de själva vill läsa; om där verkligheten och det fantastiska möts. De har översatts till 24 språk och snart kommer Cirkeln som film. Om filmen blir väl mottagen kommer även de andra delarna att filmas.De berättar att de har läsare i alla åldrar och att de träffades för fem år sedan i ett helt annat ärende. När de sedan började prata visade det sig att de var intresserade av samma saker, till exempel fantasy, Buffy the Vampire Slayer och John Ajvide Lindqvist.
Det ena gav det andra och nu är diskbänksfantasytrilogin om Engelsfors definitivt slut. Men de kommer att arbeta tillsammans igen. Men först gör de lite egna saker. 
Ett väldigt samspelt författarpar som det var mycket givande att lyssna på.
De måste ha arbetat flitigt och haft lätt att strukturera. De har mejlat kapitlena fram och tillbaka mellan sig; förkastat, föreslagit ändringar, uppmuntrat men aldrig kompromissat. Sara B E berättar att hon exploderat ibland medan Mats S mera är den typen som imploderar...

Bokbloggsjerka 25 - 28 oktober

 
Annika fråga  i bokbloggsjerkan 25 - 28 oktober: Ska du läsa någonting som lämpar sig väl för Halloween och i så fall vad?
Se vidare instruktioner HÄR

Jag tänker som vanligt vid den här tiden på året läsa Erik Axel Karlfeldts mäktiga dikt Vinterorgel.
Den är ganska lång så jag återger bara sju av tio strofer. Vinterorgel finns i samlingen Hösthorn

Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,
ej susande äng.
För svag är den saviga bågen, för vek
är blomstersträng.
Men furan på höjd och granen i dal
de ljuda alltjämt som en sträv principal:
Cecilia stämmer sitt instrument
till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald, så gott jag kan,
till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.
---