torsdag 31 oktober 2013

Reslektyr

När jag hör författarnamnet Wilkie Collins (1824 - 1889) tänker jag automatiskt på The Moonstone (1868), den första engelskspråkiga kriminalromanen. Men nu har jag lånat hem ett gammalt gulnat och slitet ex av  spänningsromanen 
The Woman in white (1860). Den förefaller lovande. Bara bilden på omslaget. Ett mörkt hus i dimma. Kala trädgrenar. Det ser ut att vara höst. Såväl trädgård som hus ser ut att vara stadda i förfall.
När jag slå upp boken får jag veta att Julian Symons skrivit förord och noter. Förordet börjar så här:
"When Wilkie Collins died on 23 September 1889 he left characteristically clear instructions about the disposal of his remains. A cemetary was to be bought in Kensal Green, and a plain cross erected over the grave. No scarves, hatbands or feathers were to be worn at the funeral, the cost of which was not to exceed twenty - five pounds..."
Han hade tänkt över saken, Wilkie Collins, även inskriptionen på gravstenen. Där skulle stå hans fulla namn William Wilkie Collins och födelse- och dödsdagar åtföljt av orden "Author of the Woman in white and other works of fiction". Han satte alltså The Woman in white högst av alla sina romaner och det tyckte T. S. Eliot var en riktig bedömning.
Wilkie Collins var samtida med och god vän till Charles Dickens och lär även ha tagit intryck av honom.
Jag återkommer i ärendet.


6 kommentarer:

  1. jag som gillar kriminalromaner borde verkligen läsa lite fler gamla sådana!

    SvaraRadera
  2. Jag tror att den här boken fanns i "Illustrerade klassiker" precis som hans "Månstenen". Jag tyckte bäst om "The Woman in White" (Månstenen var något seg, som jag kommer i håg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Månstenen är ingen höjdare...

      Radera