tisdag 8 mars 2016

Leffler om Stark

Professor Yvonne Leffler vid institutionen för kulturvetenskaper i Göteborg har skrivit en bok om den folkkära, utskällda och produktiva författaren Sigge Stark (1896 - 1964). Signe Petersén, eller som hon hette som gift, Signe Björnberg fick författarnamnet Sigge Stark. (Vissa slutade läsa henne när de förstod att hon var kvinna!) Det passar egentligen bra att tala om Sigge Stark på Internationella kvinnodagen. Hon sysslade med en hel del i sitt liv; hon var bland annat lantbrukselev och blev Sveriges första kvinnliga travkusk samt uppfödde hästar och hundar (grand danois). 
Tyvärr var hennes ekonomiska sinne inte så välutvecklat och trots att hon var så produktiv var hon alltid fattig. Hon utnyttjades skamlöst av förlagen. Tidskriften Vårt hem hade väldiga upplagesiffror så långe de hade Sigge Stark som
följetongsförfattare. När de vid något tillfälle beslöt sig för att bli höglitterära och började publicera texter av Dostojevskij och Kafka sjönk läsarsiffrorna katastrofalt och Vårt hem måste genast återinföra Sigge Stark. 1921 debuterade Sigge Stark som författare med en berättelse i Vårt hem. 1922 kom hennes första roman, Den steniga vägen till lyckan. Hon skrev mellan 115 och 120 romaner och 5 – 600 noveller. En blir upprörd när Yvonne Leffler berättar om hur förlagen hanterade henne. De förvanskade hennes romaner genom att ge dem löjliga titlar och sätta fåniga rubriker på dem. Och naturligtvis skulle de sluta lyckligt! Det gör visserligen inte alla, men de flesta. Sigge Starks romaner var ingen formellitteratur. Hon varierar sig; hon skriver beredskapsromaner, krigsromaner, pusseldeckare och historiska konstsagor. Hennes djurberättelser är utmärkta. Sigge Stark är en god berättare. Hon låter sin läsare hamna mitt i skeendet; tempot är högt och handlingsdrivet ända till sista meningen. Hon skildrar ett småskaligt lantbruk och en landsbygd som blir glesbygd.  Kärleken till landet och hembygden är genomgående. Hennes kvinnor är ofta starka och normbrytande (liksom hon själv), åtminstone till en tid. Sigge Stark hyllar moderlighet i bemärkelsen medkänsla och omsorg. Sigge Stark fick mycket däng från helt olika håll. Hon kritiserades av sådana som Jordbruksverket, ABF, litteraturvetare och politiker för att vara alltför produktiv, för att ha ett dåligt språk och för att vara konservativ. Det var arbetarlitteratur och modernistisk lyrik som gällde. Men i en  LIX (läsbarhetsindex)- undersökning visade det sig att språket inte alls var så dåligt. Sigge Stark tog väldigt illa vid sig av kritiken. Hon var en outsider i litteraturen och hade inget nätverk av andra författare eller någon som ställde upp för henne i något avseende. Efter hennes död har flera litteraturvetare varit inne på en omvärdering av Sigge Stark. Det kändes väldigt bra att med Yvonne Leffler som ciceron uppmärksamma  ett liv och ett författarskap som behandlats så illa – allra mest av de inblandade förlagen – genom åren. Om Sigge Stark hade haft en bättre äkta man, en revisor med hårda nypor och en förnuftig redaktör så kunde mycket sett annorlunda ut.

5 kommentarer:

  1. fantastisk att Leffler hittade alla 120 romanerna - i Värmland förstås!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jordbruksverket tyckte ju att Sigge Stark romantiserade jordbrukslivet - när bönderna på den tiden satsade på gifter och konstgödsel... Egentligen var Sigge Stark före sin tid, mer ekologiskt tänkande.

      Radera
    2. ja, det gjorde hon alldeles av sig själv. eller möjligen lärde hon sig det när hon arbetade som lantbrukselev

      Radera
    3. alla romanerna hittade hon väl, men inte alla veckotidningsnovellerna

      Radera
  2. Åh vilken bra inlägg! Så intressant. Jag känner verkligen för henne. Önskar att hon fått mer uppskattning under sitt liv. Jag är imponerad av hur produktiv hon var! Wow liksom! Tänk att skriva så mycket :)

    SvaraRadera