Det berömda Ögat

Elizabeth Bishop, född 1911 i  Massachussetts, död 1979, var en amerikansk poet och författare. Hon introduceras nu på svenska av ellerströms förlag med diktsamlingen Minnet av livet. Översättningen är gjord av Lars - Håkan Svensson, som också skrivit efterordet. EB hade en dramatisk barndom efter faderns död när hon var åtta månader. Modern flyttade tillbaka till föräldrarna med den lilla dottern. Farföräldrarna kidnappade sin sondotter för att ge henne en ståndsmässig uppfostran. Men det blev inget lyckat arrangemang. Flickan blev sjuk och fick slutligen flytta till en moster som lärde henne älska poesi. Under sina studier vid Vassar College kom hon att tillhöra kretsen kring Mary McCarthy, som skrev den mycket omtalade nyckelromanen Gruppen (1963). Hon blev god vän med poeten Robert Lowell och det var han som beskrev henne som det berömda Ögat på grund av hennes mikroskopiska iakttagelseförmåga. Hon är en platsens poet och hennes dikter är "koncentrerade på uppgiften att beskriva omvärlden och ge den innebörd", som Seamus Heanney uttryckte det. Denna omvärldsbeskrivning övergår ofta i uttryck för personliga upplevelser och känslor. Elizabeth Bishop fick Pulitzerpriset 1956 och NEUSTADTPRISET 1976.

One Art

The art of losing isn't hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster,

Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn't hard to master.

Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.

I lost my mother's watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn't hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn't a disaster.

- Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan't have lied. It's evident
the art of losing's not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster. 

Aspenströmpriset 2015

Bilden är lånad

Författaren, poeten och översättaren Marie Lundquist fick 2015 års Aspenströmpris
Prismotiveringen lyder: ”Marie Lundquists poesi och lyriska prosa gestaltar i drömartade scener, med språkets både precisa och mångfacetterade bilder, ett ständigt pågående existentiellt drama."
Så här står det på Aspenströmsällskapets hemsida:
Priset delas ut varje år på Werner Aspenströms födelsedag, den 13 november. Det instiftades 2005, på initiativ av Ann-Marie och Per Sennerfeldt, och består av en stickad ”röd molntröja” med blixtlås efter en modell som bars av Aspenström själv på 1950-talet...

Tröjan togs fram av Celia B. Dackenberg och finns beskriven i hennes bok Ylle och bläck: Essäer om poetkoftor och annat författarylle (2001). Den stickas av Gunbritt Bengtsson, Ängelsberg Foto: Olle Holm.

En bihustru är en hustru som ryms i en liten
och bastant väska. En bihustru kan matas med 
sprit, gärna matskedsvis. En furstlig man
kan ibland umgås med sin bihustru såsom med
en utvald. Efter en längre tids diet kommer
hon att föda honom en son. En knivkastare. 

Ett smakprov ur diktsamlingen Jag går runt och samlar in min trädgård för natten. Bonnier Alba 1992

Transträck

Lånad bild

Igår såg och hörde vi en stor flock tranor som samlat sig inför den stora flytten söderöver. Deras karaktäristiska läten hördes mycket tydligt trots att de flög högt. Jag kom att tänka på den öländska poeten Nina Södergrens diktsamling Högt ärade trana. Nina Södergren f. 1924 är en poet som ofta använder tranan som motiv. Tranan är för henne avskedets och återvändandets fågel.
Högt ärade trana

Högt ärade
högbenta trana
Din trumpet
plöjer mina sinnen
som när en lovsång
oväntat
färdas genom kroppen
Uppflog
Trumpeter
Flykt
Vingar
högt ärade trana
Ditt vilda skri förbinder mig
med kärlekens kontinenter
Under dina vingar
kvarlämnad på jorden
- fast resklar -
står jag i en svallvåg av vingbrus
Högt ärade
högbenta trana
i den bränning av längtan
ditt skri efterlämnar

Emily Dickinson

Eva i Torpabacka tipsade mig om Gång på gång är skogarna rosa av Emily Dickinson i en kommentar på mitt inlägg i läsutmaningen Kvinnoalfabetet bokstaven D. Där skrev jag att jag tänkte utforska den amerikanska poeten Emily Dickinson, som jag läst någon dikt av då och då men aldrig riktigt fastnat för. Ann Jäderlund har översatt diktsamlingen som är utgiven på Albert Bonniers förlag. Staffan Söderblom har skrivit ett förord. Efterord, kommentarer och litteraturhänvisningar av Ann Jäderlund. Jag väljer titeldikten som smakprov.

Gång på gång är skogarna rosa -
Gång på gång är de bruna
Gång på gång klär höjderna av sig
Bakom min födelsestad -
Ofta kröns en topp
Jag vant mig vid att se -
Och lika ofta en skreva
Där den brukade vara -
Och Jorden - berättar man för mig
Snurrade på sin Axel!
Underbara rotation -
Av blott tolv iscensatt!

Dikt som läkande kraft

Bilden är lånad

Te med våra mormödrar

Morgonen din haahoba dog tänkte jag på min ayeeyo, kvinnan
jag var döpt efter, Warsan Baraka,
huden mörk som tamarindkött,
som dog malandes kardemumma 
i väntan på att hennes söner skulle komma hem
och väcka ensamheten de lämnat bakom sig;

eller min moders mor, Noura
med den honungsaktiga skrattet, som
krossade kanelbark mellan
handflatorna, vårdade sin mans
stroke, sin systers cancer
och sin egen dåliga rygg med bruten
swahili och dålig italienska

och Doris, mor till din 
engelska ros, döpt efter
Oceanus och Tethys döttrar,
det walesiska i ditt blod, från landet
Cymry, din mormor som
drömmer om clotted cream i sitt te
genom en våg av diabetes

så din haabooba, Al-Sura, må Gud hålla henne trygg med tre streck på
på var kind, symboler för överlevnad,
kvinnan som kylde ditt te
genom att hälla det med gärningarnas tyngd 
mellan skål och kopp, tills ångorna
steg som spöken.

Ur Lära min mor att föda av Warsan Shire, född 1988 i Kenya av somaliska föräldrar. Hon växte upp i London och bor fortfarande kvar där. I sina dikter behandlar hon ämnen som kvinnors villkor, förlust, flykt och hemlängtan. Lära min mor att föda kom ut 2011; på svenska i översättning av Jakob Kaae, Rastlös förlag. HÄR en matig intervju med den unga författaren.

Hahooba och ayeeyo betyder mormor/farmor

Kaosutmaning 2015

Mossa och sten

Från sidan solbelyst 
blir gläntans mark ett guldgolv
och dess gräs en solfäll.
Mitt i denna skogens kammare
står utridsblocket som ett stadigt skänkskåp
med nyckeln omvriden inifrån
och med mossa i låset.

---

Landskapet vet allt
genom sitt växlande vara
och genom sin vana vid allt
som ett landskap möter.
Det har vanor och vårar
Mossorna läser långsamt in sig
i stenarnas ärrtecken,
år efter år.

Ur Tuvor av Harry Martinson, 1973.
Ill.: Harry Martinson

Dagens dikter

Igår råkade jag passera radion just som Dagens dikt lästes. Idiomet var omisskännligt. Jacques Werup läste en dikt ur sin egen nyutgivna bok Du har funnits här. Poesi på liv och död. Du har funnits här är såväl en självbiografisk essä som en lyrikantologi. Werup berättar om vad poesi är, hur han blev poet och om ”dikter och diktare jag tagit med mig till den öde ön.”
”Den urgamla diktkonsten tycks som gjord för nutida meddelanden från människa till människa," säger han. Urvalet diktare kommer ifrån 1900 - talet. Den yngste är Emil Jensen, född 1974, sjungande poet liksom Werup själv.   Äldst är tjecken Jaroslav Seifert, född 1901. Jag noterar förnöjt att såväl Leonard Cohen som den walesiske prästen och poeten R. S. Thomas finns med bland de utvalda poeterna. Många av de dikter Werup valt ut är de han finner trösterika. "Poesin är samtal - korta dialoger om livslånga erfarenheter. Varje diktare sträcker fram en livboj", summerar Jacques Werup sin sympatiska bok. Werup valde att läsa en dikt av Lars Gustafsson:
Det skall vara en dag      

Det skall vara en dag i början av augusti
svalorna borta men någonstans en humla
kvar som prövar sin stråke
i hallonskuggan

En lätt men inte envis vind
skall gå över augusti månads ängar

Du skall vara där 
men du skall inte tala så mycket
bara stryka litet över mitt hår
och se mig i ögonen

med det där lilla leendet
längst inne i ögonvrån
Och så vill jag
inte utan lättnad

se denna värld försvinna

Katapultpriset

Årets Katapultpris för bästa debut går till Agnes Gerner för diktsamlingen Skall. Motiveringen lyder: "För det sätt på vilket Agnes Gerner i diktsamlingen 'Skall' sjunger om sorg, födelse och död. Hennes poesi påminner oss om förbindelsen mellan människa och djur: råttans gnagande, hästens andedräkt och rävens tassande i oss."

Agnes Gerner är född 1984 och arbetar som bibliotekarie i Stockholm. Katapultpriset på 40 000 kr delas ut av Sveriges författarförbund

Jag tycker att texten som står på Adlibris är så bra så jag lånar den: " Agnes Gerners dikter fångar en förlust som svänger svansen över stolar, bord, porslin och äter allt i sin väg, som fortgår när åren blir tyngre och snabbare, när barnet växer ifatt och förbi. Men i naturen slår hjärtan, tassar spelar, bark bågnar, det hackas och ruvas, förnyelsen pågår. Skall är en bok om människoblivande och djurblivande, om sorg och liv, berusning och kärlek. Om att, som slutmeningen lyder: "kräva ett liv som väger upp för döden". Agnes Gerner är också nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Jag tycker mycket om Skall.

Den rosa kappan

borde ha svepts omkring dig, höljt dig

i ett moln av fuchsia

Vi borde ha haft överseende

med att den skar sig mot rosorna, att den var

alltför varm i den trånga kistan

Istället blev det 
din lila klänning med svarta prickar,

skräddarsydd,

en underjordisk uniform


 

Sången från Ogura

Fast jag försöker
hålla min kärlek hemlig
så genomskimrar
den mitt ansikte; och folk
frågar: Varför så tankfull?

Poeten Taira no Kanemori (död 990) levde under kejsar Murakamis regering (946 - 967) och vann en poesitävling med denna waka - dikt med stavelsemönstret 5, 7, 5, 7, 7. Den ingår i Sången om Ogura, den japanska lyriksamlingen Ogura hyakunin isshu. En dikt vardera av hundra poeter i svensk version av Shozo Matsushita och Per Erik Wahlund. Med kalligrafier av Hiroko Kimura. Bra lyrik. 1998
Ett poetiskt kortspel som bygger på den här antologin spelas av såväl gammal som ung i Japan vid nyår. Det gjorde man även i romanen Kokoro och det var när jag läste den som jag blev påmind om Sången om Oguru som faktiskt står i min hylla!

En portugisisk klassiker

Fernando Pessoa (1888- 1935) var en portugisisk författare, poet och filosof som föddes i Lissabon. Dit återvände han också för att studera efter en del år i Sydafrika. Pessoa är speciell genom alla de cirka sjuttio författaridentiteter (heteronymer) han skapade. De mest kända är fåra­herden Alberto Caeiro, sjöingenjören Álvaro de Campos och läkaren Ricardo Reis, som försöker jämka samman två motsatta livshållningar, nämligen epikuréns och stoikerns. Reis söker vägledning och stöd i antikens filosofi och mytologi. Det mesta av Pessoas litterära verk publicerades postumt. På biblioteket hittade jag Dikter av Ricardo Reis av Fernando Pessoa utgiven av Pontes förlag 2013 i översättning av Lars Axelsson.

Eftersom vi inte uträttar något som varar i denna kaotiska värld
eller som genom sin varaktighet har något värde,
och efter till och med det som gagnar oss,
snabbt, mycket snabbt, glider oss ur händerna,

så låt oss sätta stundens njutning framför den absurda oron
över vad som ska hända i framtiden,
och vars enda säkra följd är att vi våndas i nuet,
det pris vi betalar för vårt framtida välbefinnande.

Morgondagen existerar inte. Endast nuet finns,
och det är bara jag som existerar i nuet,
och den personen kan mycket väl vara
den sista jag utger mig för att vara.

1933-03-16

Mark Strand 1934 - 2014

Lines for Winter

Tell yourself
as it gets cold and gray falls from the air
that you will go on
walking, hearing
the same tune no matter where
you find yourself—
inside the dome of dark
or under the cracking white
of the moon's gaze in a valley of snow.
Tonight as it gets cold
tell yourself
what you know which is nothing
but the tune your bones play
as you keep going. And you will be able
for once to lie down under the small fire
of winter stars.
And if it happens that you cannot
go on or turn back
and you find yourself
where you will be at the end,
tell yourself
in that final flowing of cold through your limbs
that you love what you are. 

Den amerikanske poeten Mark Strand föddes i Summerside, Prince Edward Island, Canada,1934. Den 29 november 2014 satte han punkt för gott i sin dotter hem i New York. Hans första diktsamling, Sleeping with one eye open kom 1964. Den sista heter Almost invisible. Mark Strand hann uppleva sin 80 - årsdag och utgivningen av den 500 sidor tjocka Collected poems som innehåller nästan all hans poesi. Fina recensioner fick den dessutom. Mark Strand är inte så känd i Sverige, men författaren Stewe Claesson har översatt några samlingar och har flera liggande. Mark Strand var också intresserad av målarkonst. Ibland gjorde han sina egna omslag. På senare tid intresserade han sig också för collaget.  Att klippa och riva papper och klistra upp det igen gillade Mark Strand. Han var ofta galghmoristisk i sina dikter vilket inte hindrade att de ändå avslutas med med en avklarnad lakonism. 1998 fick han Pulitzerprisett för Blizzard of one.

Bruno Keats Öijer

 
 Bruno K Öijer är fantastisk på scenen. Det var andra gången jag såg och hörde honom live. Första gången var 2008 när han turnerade med Svart som silver. Konceptet kändes helt igen. I nära nog två timmar agerar Bruno K Öijer sina dikter ivrigt påhejad av en ovanligt blandad och entusiastisk publik. Och natten viskade Annabel Lee är titeln på den nya diktsamlingen efter en berömd dikt av av Edgar Allan Poe, som handlar om Poes ungdomskärlek. Utan koncept, ensam på scenen så när som på en ljusstake och en kanna vatten, hänför Bruno Keats Öijer auditoriet utan att förtröttas. Han slår in sig själv som en dirigent slår in en orkester. Det är viktigt med den musikaliska rytmen i varje dikt. Bruno K Öijer skriver helt utan varje form av skiljetecken.  En bra intervju med honom finns i senaste numret av Vi läser, 2014:5.

Hänförda

ridån går upp
och inget rör sig
i två timmar ligger scenen
helt öde tyst och tom
innan ridån sakta sänks igen

alla reser sig hänförda
bänkrad efter bänkrad
och applåderna växer
vill aldrig ta slut

Novemberdikt

Stadsbarn

Jag älskar dimman som släpar våt
över kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarens vatten.

Jag älskar novemberdagens grå
förtvivlan och grändernas fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löven som gå
i en dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa.

Bo Bergman, Ur Marionetterna, 1903 

Alla helgons dag

Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,
ej susande äng.
För svag är den saviga bågen, för vek
är blomstersträng.
Men furan på höjd och granen i dal
de ljuda alltjämt som en sträv principal:
Cecilia stämmer sitt instrument
till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald, så gott jag kan,
till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös
med bävan jag hör,
när svällaren öppnas och blästern går lös
ur flöjtverk och rör.
Det skallar basun som i håligt trä
av knäckta ekar som sjunka på knä,
och stämmor dansa i vild mixtur
som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
det växande visslet av salcional,
den första vårliga eolin
i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: "Syster, det töar från kvist.
Nu vila, du vita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land."

Erik Axel Karlfeldt, Hösthorn, 1927 

Bra sida: Svensk lyrik

Tolv hav

I Mats Almegårds intervju med Therese Bohman i den litterära podcasten TEXT + 1 nämnde hon diktsamlingen Tolv hav av Stina Aronson som en favorit. Jag blev nyfiken och lånade hem den. Stina Aronson var en tidig modernist och hon påminner mig om både Edith Södergran och Rut Hillarp. I Tolv hav anar man spåren av Stina Aronsons korta men intensiva kärlekshistoria med Artur Lundkvist. 1930 kom Tolv hav ut. 2009 kom den ut i nyutgåva på Rosenlarv förlag med förord av Anna Jörgensdotter och efterord av Nina Lekander.

 Schism

Som om jag vore den lilla dammen därute,
som speglar himlens alla skiftningar,
förnam jag dig som en färg.

Inte den violetta
eller den violblå
eller den turkosblå
som är en öm viskning,
men den scharlakansröda
som är bråddjup.

Som om jag vore dammen
måste jag ständigt återge dig,
ständigt skänka din färg tillbaka
till det omättliga ljuset.

Men mitt hjärta som lever dolt
och sover bittert i sin håla
är rovgirigt
och vill besitta okvalt
efter de röda musklernas lag.

Höstdagjämning

Bilden lånad från den Virtuella floran

Höstdagjämning

Nu blommar heden violett av ljung,

rött skifta nyponen bland snårens taggar,

och över åkern vitnande och tung

för svalnad blåst den mogna säden vaggar.

Jag känner höstens närhet. Snart den skall

med praktfull färgglöd skog och park förgylla,

till dess att vid de sista lövens fall

allt svartnar och blir ett med regndränkt mylla.

Det är, som om ett vemodsmängt förbi

mig redan nådde ur den luft jag andas,

och ändock hör jag  ock en melodi,

som sjunger ljust och ljuvt, med vinden blandas

Natan Söderberg (1869 - 1937)

Ur  Svensk dikt året om

Wanås vänners litteraturdag

Idag gick Litteraturdagen på Wanås av stapeln. Glädjande nog hade många uppmärksammat tillfället. Kristianstadsflickan Jenny Wrangborg läste ur sina båda diktböcker Kallskänken (2010) och Vad gör vi med varandra som kom tidigare i år. Hon läste bra; tydligt influerad av Bruno K. Öijer och Bob Hansson. Hon skriver om sina erfarenheter som kallskänka i Göteborg och Vancouver och om hur det är att vara arbets- och bostadslös i Stockholm, som hon ser som symbol för den nyliberala politiken.Tidigare i år fick hon motta Frödingpriset.
Akademiledamoten Katarina Frostensson läste ur sin senaste bok Tre vägar. Hon inspireras ofta av konst i sitt skrivande. Så också i Tre vägar som innehåller tre vandringar i tre olika landskap. Den tredje delen heter just Konstvandring och handlar om en målning av Tizian som finns i en liten by i Tjeckien.
Efter pausen läste konstkritikern Ingela Lind ur sin nya bok Blod i salongerna: om sex, primitivism och längtan efter det naturliga. Hon berättade bland annat om DH Lawrence och hans försök att skapa ett alternativt samhälle. Den verkliga primitivisten i familjen var annars hans tyska fru Frieda. För henne var det naturligt. De slog sig ihop med indianen Tony Luhan och hans hustru Mabel Dodge Luhan. 1922 möttes de för att förverkliga sina drömmar. Det enda kruxet var att de drömde fyra olika slags drömmar. Blod i salongerna är uppbyggd som en utställning. Måste nog läsa. Den verkar lika spännande som hennes bok om Bloomsburygruppen, Leka med modernismen.

Sist i raden av författare - med andan i halsen i taxi från Malmö - kom Athena Farrokhzad och trollband publiken genom att med sin hypnotiska röst läsa stora delar av Vitsvit (2013). Jag tyckte att det var fantastiskt att lyssna på henne live eftersom jag var så förtjust i hennes SOMMAR.
Moderator var poeten Eva Ström, initiativtagare till Litteraturdagen. Johanna Sjunnesson, begåvad cellist född i Broby, spelade Bach och Ingvar Liedholm.
Slottsfrun Marika Wachtmeister avtackade alla deltagarna. Nästa litteraturdag infaller 2016.

Trollmarknad

En liten volym på 48 sidor från ellerströms, lilla serien 50, innehåller en nyöversättning av Christina Rossettis Trollmarknad om de två systrarna Laura och Lizzie som lockas av trollens saftiga frukter och hur det går för den som äter av dem. Christina Rossetti (1830 - 1894) var egensinnig redan som barn och hade lätt att få utbrott av raseri. Intellektuell och kulturell verksamhet uppmuntrades i hemmet. Brodern Dante Gabriel Rossetti blev känd konstnär.
Olle Thörnvall har gjort översättningen av Trollmarknad och andra dikter och även skrivit ett förord.

Sång

När jag är död, min kära,
sjung ingen sorgesång,
sätt ingen skuggande cypress,
och inget rosbestånd:
var gräset som jag täcks av
med dagg och regnets ström:
och om du vill det, minns mig,
och om du vill det, glöm.

Jag märker inga skuggor 
och regnet stör ej ron,
jag hör ej näktergalen då
som tycks ge plågan ton:
och drömmande i skymning
som ej blir natt, ej dag,
kanhända att jag minns dig,
kanhända glömmer jag.

Blåbärstider

Du är blåbäret 
som önskar sig sur jord
och tid, fjärran alla
pedantiska trädgårdsmanualer
tar du år på dig för att gro.
Bortom alla snörräta planteringsrader
vandrar du dina poetiska skogspromenader
som du vill i midsommarnatten
med en morkullefjäder i hatten

Eva - Stina Byggmästar, Knoppar blommor blad och grenar
W&;W 2005

Aptitretare

I Liknöjd fauna . Dikter av Aase Berg (Albert Bonniers förlag 2012) bestämmer sig en grupp hönor med hybris och dyslexi i protest mot den kapitalistiska apokalypsen " att vi ska ha ett nytt, hierarkiskt samhälle med välutrustade pengar och känslor. Men det går inget bra. Tuppen är dålig, aktierna dimper, dimensionerna dör och jorden är platt." Så står det på omslagsfliken.
Jag läser vidare:
Arg dammtuss
ser rött
Nu jävlar
-
Samhörighet betyder
att alla lyssnar
inte på varandra
bara samtidigt
-
Rävarna flockas
Råvarorna fraktas
Allt ordnar sig
alltid
men djupfryst
-
"Mötesplats"
betyder inte 
att man umgås
utan att man
ska förbi varandra
utan trubbel
-
Rules,
boundaries
and limitations

Don´t mess with nature 
Then nature won´t mess
with you
-
Läs hela!