torsdag 21 november 2013

Kyoto´s best Room with a View

Från kylanoch snön i bergen och de förkylda munkarna på Koyasan Eko - in  till Kyoto och nästa logi som är Kyoto´s best Room with a View

Det är ingen överdrift. Vi har ljusen från halva norra Kyoto och två katter - en tillgiven svart/vit och en mera reserverad röd - utanför fönstret. Butch och Sundance heter de... Maki är en fantastisk värdinna. Intresserad och engagerad; hjälper och berättar och visar på kartan. Innan hon går till arbetet på morgonen kokar hon kaffe åt gästerna. Alldeles intill finns en nordkoreansk skola där man råkade fira något under vår vistelse där. Vi fick lyssna till vacker sång som klingade vakert mellan bergen. Maki berättade att Kyoto är den stad i Japan som klarat sig bäst undan olika typer av naturkatastrofer. Under kriget uteblev bombningarna eftersom en hög militär varit i Japan och förälskat sig i Kyoto och ansåg att staden inte borde förstöras.
På vägen till Kyoto passerade vi de berömda portarna i Fushimi - Inari

Bilden är lånad från Wikipedia 

onsdag 20 november 2013

Köpt och läst under resan

I en bokhandel i Tokyo hittade jag Hotel Iris av en mycket känd japansk författarinna, Yoko Ogawa. I svensk översättning finns En gåtfull vänskap, men hon har skrivit många fler böcker som finns på engelska.
I kassan trädde man på ett helt intetsägande omslag. Japanerna vill inte att andra ska se vad de läser på tåg, bussar och i tunnelbanan. Det läses mycket det såg jag under allt åkande. Man läser på sitt eget språk. Det var mycket förvånande att nästan ingen talade någon vidare engelska. Men alla var mycket glada för att försöka visa oss tillrätta när vi stod med kartan i högsta hugg. Över huvud taget möttes vi av vänlighet och artighet. Och trots folkmyllret kändes det inte besvärande. Det märks att japanerna är vana att vara många på samma ställe. Och köandet är helt exemplariskt. Tåg och tunnelbanevagnar stannar exakt på de ställen där ett par fötter på marken visar var kön ska börja och där man sen kan kliva på.
Hotel Iris är ett märkligt kammarspel om den mycket unga Mari som är sjutton år och träffar en man som är femtio år äldre, bor på en ö och säger sig vara översättare. Marie inleder ett i det närmaste sado - masochistiskt förhållande med honom. Han är lika undflyende som suspekt. In i bilden kommer mannens stumme unge släkting. Havet, hettan  deras ensamhet bland alla människor - allt skildrad med lågmäld lyhördhet. Sparsmakat, helt enkelt.




söndag 17 november 2013

På nya äventyr

"Carpe Diem is a Japanese home that will transport you back to the Showa era (1926 to 1989), a period that has brought us Misoguchi, Ozu, Kurosawa and Oshima.
Come hear the soft rustling of sliding doors made of Shoji paper, the warm sound of your steps on the tatami which exhale a charming perfume. Listen to the soft wind whistling through the pine trees of Japan , experience an architecture that is open to nature, it's softness and peace."

Softness and peace kan vi behöva efter flera dagar i ett delvis hysteriskt julpyntat Tokyo. Regnet droppar i den lilla dammen utanför vår dörr och fullmånen övervakaar det hela.
Vi har tillgång till värmeelement, extrafiltar och har egen toalett och dusch. Sådant är man inte bortskämd med!
Söndagspromenad i Uenoparken i strålande väder tillsammans med tusentals Tokyobor, besök på Nationalmuseet och den hemliga trädgården som hör till och som endast är öppen i november. Shinkansenresa till Osaka och en oändlig vandring för att hitta vårt logi. Resväskorna skickades i förväg redan igår morse vilket var en välsignelse!
Det räckte att släpa på övernattningsväskan.
Men nu är vi här! Återkommer när tillfälle ges.















torsdag 14 november 2013

Koishikawa Korakuen Garden

Idag besök i åtskilliga jättestora elektronikaffärer med ljusa färger och en ljudnivå som var obeskrivlig mycket gående och åkande med tunnelbana. Ett trädgårdsbesök blev en lugnande motvikt till de upprivande upplevelserna i affärerna
Koishikawa Korakuen Garden grundades på 1600 - talet och visar prov på kinesisk och japansk landskapsarkitektur. Träden börjar skifta i rött och gult. Trädgården är berömd för sina blommande plommonträd på våren och sina irisar i juni och höstfärgerna på hösten. En vacker bro i lackrött har fått namnet Fullmånebron. Allra roligast var karparna i dammarna. På ett ställe förstod vi att karparna brukade matas för när man närmade sig stack de sina munnar ur vattnet som fågelungar i ett fågelbo. Inte visste jag att det fanns vita karpar!

onsdag 13 november 2013

Sensoji - templet i månsken

En dag på darrande ben efter den långa flygturen till Narita utanför Tokyo. Vi landade klockan två på natten svensk tid. Klockan var då här 10. Tåg, tunnelbana, kartläsning och promenad och så var vi framme vid vårt enkla och iskalla boende. Solen skiner och det är svinkallt. Men det är bara att packa på sig allt man har med sig och bita ihop. Vi har gått omkring några timmar och bekantat oss med den närmaste omgivningen som är området Asakusa där till exempel Japans äldsta tempel, Sensoji, ligger. Det är buddhistiskt tempel tillägnat Kannon, barmhärtighetens gudinna. Alldeles intill ligger en pagod och ett shintoistiskt tempel. När vi kom dit var det alldeles mörkt och månsken. Templet utgjorde en pampig syn med allt sitt lackröda, guldgula och svarta. Många människor rörde sig på platsen framför templet inte minst grupper av skolbarn i tunna skoluniformer, knästrumpor och skolväskor. Temperaturen är 
+ 10 grader på dagen men så snart mörkret faller blir det riktigt kallt.
I väntan på att jag ska få ordning på mina egna bilder jag jag lånat bild av Japanspecialisten.

måndag 11 november 2013

Sayonara!

Imorgon åker denna blogg till Japan på ett par veckor. Det kan bli lite tunt med inläggen, men ett eller annat kanske det kan bli tid med.
Reslektyr: A Tale for the Time being. Av Ruth Ozeki som var nominerad för Bookerpriset. En sextonårig flicka i Tokyo försöker hitta sin plats och sin röst i världen. Hon skriver dagbok och hoppas att någon någonstans ska förstå henne. Romanen handlar också om förhållandet mellan läsare och författare; mellan fakta och fiktion
Ruth Ozeki har en amerikansk far och en japansk mor. Hon har rest mycket i Asien och har studerat klassisk japansk litteratur vid universitetet i Nara. Medan hon bodde i Japan arbetade hon i Kyotos nöjeskvarter som barvärdinna, studerade blomsterbindning, No - drama och tillverkning av masker.
Ruth Ozeki föreläser vid colleges och universitet; hon bor i Brooklyn och British Columbia; hon skriver; hon stickar strumpor och föder upp ankor. Ruth Ozeki  utövar Zenbuddhism och utnämndes till zenbuddhistisk präst 2010. 
Officiell Website

söndag 10 november 2013

Ru

Charmerande Kim Thúy föddes i Sydvietnam i en välbärgad familj. 1978 när Kim Thúy var tio år måste familjen lämna hemmet och fly över havet till en flyktingförläggning i Malaysia. Förhållandena var omänskliga. Men flykten fortsatte till en liten stad vid namn Granby i Kanada. Där blev de mottagna med medmänsklig värme något som Kim Thúy aldrig glömmer. Föräldrarna hade förmågan att framhålla livets verkliga värden för barnen och modern upphör aldrig att planera stort för barnens framtid. Hoppet övergav dem aldrig. Detta beskriver Kim Thúy i den självbiografiska romanen Ru. Hon låter minnen komma och gå i korta stycken; det ena hakar fast i det andra. Kim Thúy skildrar allt poetiskt, avskalat och enkelt och med värme och ömhet. Ru betyder bäck eller ström på franska; att vagga eller vaggsång på vietnamesiska.
Årets roman Mãn är en uppföljare till Ru.
Kim Thúy bor nu i Montreal i Canada med man och två barn. För henne har det där med hemma mest varit doften av det amerikanska sköljmedlet  Bounce än någon speciell plats. [sekwa]förlag
Översättning från franskan av Marianne Tufvesson