fredag 21 januari 2011

After work



Onsdagen den 19 januari kl 18.
After work-konsert på Malmö Konserthus. På programmet: Dmitrij Sjostakovitj 1906 - 1975),
Symfoni nr 10 e-moll, op 93. Den skrevs strax efter Stalins död 1953.
Dirigent: Vassily Sinaisky, en karismatisk, skicklig och mycket rutinerad orkesterledare som eldade Malmösymfonikerna till oanade prestationer.
Poeten Niklas Törnlund var programvärd och presenterade symfonin och angav riktningen för de fyra olika satserna och läste en egen nyskriven dikt tillägnad Sjostakovitjs musa och elev, den azerbajanska tonsättaren
Elmira Nazirova, med titeln "Musan - hennes hår en svart kastby"
Symfonins första sats är den tyngsta och längsta och berättar om Stalins skräckvälde. Den börjar i grubblande svårmod som övergår i våldsam sorg.
Andra satsen är ett porträtt av Stalin själv - en kraftfull styrkedemonstration ägnad att sprida skräck och fruktan.
I tredje satsen leker tonsättaren med chiffer innehållande hans egna och Elmira Nazirovas initialer. Elmira Nazirova är född 1928 och kan mycket väl fortfarande vara i livet.
I fjärde och sista satsen upprepas namnchiffret och tonen är ljusare och gladare; kanske rent av lite festlig.
För mig var det alldeles tillräckligt med en symfoni av den här kalibern som enda programpunkt.
Det var en stark upplevelse att bära med sig och lyssna vidare på.
En bra idé det här med After work-konserter. För den som är hungrig after work serveras mat.
En annan god idé.

torsdag 20 januari 2011

Vindsröjning

Veckotidningen Såningsmannen grundades 1905 av Johan Lindström Saxon. 1987 slogs den samman med Hemmets Journal.
Titeln är enligt grundaren tagen från en norsk dikt. Såningsmannen var samhällsorienterad och ville höja bildningsgraden hos människor och öka den politiska medvetenheten.
Den tog avstånd från fascism, tobak, alkohol och vaccinationer!



Den svenska veckotidningen Hemmets Journal började komma ut 1921. Förebild var den danska veckotidningen Hjemmet som grundades 1904.





1921 - Att gå med bara ben är galenskap!
Moderedaktören ondgör sig över ”de strumplösa damerna”. Att gå med bara ben och endast skor på fötterna är inget mindre än galenskap. ”Med generösa pälsverk på överkroppen påminner de inte så lite om våra första förfäder som klädde sig i hudar av vilddjur.”

Serie: Knoll och Tott




tisdag 18 januari 2011

Lovar gott!

Jag har bara läst några kapitel av
Den skyddande himlen av Paul Bowles, men jag blev förtjust med en gång.
Tidsskildringen, atmosfären, nerven, alla egendomliga människor av olika nationaliteter
Port vaknar långsamt och bit för bit; Kit rusar ur sina svettiga lakan och är tvärvaken.
Den ene tycker att livet saknar egentlig mening och den andra att ingenting har någon betydelse. Tunner med smilgroparna är allmänt aningslös och leende.
De har ställt sin rastlösa kosa till norra Afrika för att slippa att se
spår av kriget, vilket visade sig vara en missbedömning.
Men jag läser vidare och återkommer.

söndag 16 januari 2011

Inte kul!

I regel blir det nog inte så bra när författare tar sig för att skriva fortsättning på andra författares romaner. Som till exempel när Susan Hill skriver fortsättningen på Dame Daphne du Mauriers succéroman Rebecca. Mrs de Winter är originalets titel. Skuggan av Rebecca på svenska.
Usch, jag ångrar att jag läste den. Jag är så betagen i Susan Hill och hennes spökhistorier för övrigt. Undrar varför hon gav sig på Rebecca?
Den andra Mrs de Winter saknar fortfarande förnamn, är fortfarande en gråsparv renons på temperament. Maximilian de Winter är fortfarande diabolisk men saknar totalt liv och charm.
Han har kontoret på fickan under deras mångåriga, sysslolösa, trista exil och affärerna - vilka de nu är - tycks i alla fall gå bra. Den första förälskelsen är naturligtvis över och paret börjar bli lite främmande för varandra. Mrs de Winter har många funderingar på hur Rebecca bragtes om livet och vem som satte fyr på Manderley. Är maken att lita på? Och så vill hon hem till gården. Inte Manderley, förstås, men något liknande.
1940 filmadeAlfred Hitchcock Rebecca med Sir Laurence Olivier som Mr de Winter och Joan Fontaine som Mrs de Winter. Filmen fick en Oscar.

Andra författare som inspirerats av Rebecca är Maureen Freely, som skrev The Other Rebecca 1966 och Sally Beauman som skrev Rebecca´s Tale 2001 om fyra personer vars liv påverkades av Rebecca. Kanske borde jag... Bara för att gå till botten med det hela liksom.

Läs om Daphne du Maurier HÄR , Dame Commander of the Order of the British Empire (DBE).
Visst är hon vacker på bilden?




lördag 15 januari 2011

Leningrad - Moskva - Peredelkino

Ja, så här ser den ut.
Maria Zennströms debutroman från 1991,
Katarinas sovjetiska upplevelser.
Den fick hon Borås Tidnings debutantpris för.
Katarina vistas i Ryssland 1983 - 1991. Hon går bl. a. på
Allsovjetiska statliga institutet för filmkonst, hon sover en natt här och en natt där; hon äter hos den som har mat och hon träffar många udda existenser. Katarina är en god iakttagare både vad det gäller människor och miljöer.
Maria Zennström berättar rapsodiskt och som i små teaterstycken - eller varför inte filmsnuttar - med scenangivelser och personförteckningar.
Det är som att bläddra i ett fotoalbum.
Nu läste jag Maria Zennströms andra bok - Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek - först, men just därför blev jag nyfiken på den första.
Man känner igen författaren i den skarpsynta iakttagelsen och det rapsodiska berättandet men för övrigt tycker jag att det tillkommit en fördjupning vad gäller skildringen av känslor och relationer. Men det har ju också gått tio år.

Och visst var det till Peredelkino som Omar Sharif och Julie Christie åkte i släde och månen sken och vargarna ylade i Doktor Zjivago?

fredag 14 januari 2011

Maria läser

"Vi färdas i kärlekens märkliga farkost".
Maria i Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström läser Mare Kandres Bebådelsen och fastnar för denna mening.

Maria läser Jean Genet:
"Jag har i årtionden vetat att Genet har något med mig att göra, känt utstrålningen av hans verk och liv, berörts av hans motivkrets: upphöjandet av det låga, skammen, odlandet av outsiderpositionen, känslan av exil i hemlandet, eller att inte ha något hemland. Och skönhetsdyrkan. "

Läser Sigitas Parulskis. "Jag har förlorat det han har: Lusten att berätta, självsäkerheten. Jag trevar."

Maria om Rilke, Malte Laurids Brigge.
"Rilke är mycket upptagen av döden och av minnen... En död som man växer in i, i vilken man till sist får användning för all härsklystnad och stolthet man burit i livet."

torsdag 13 januari 2011

...men icke hade kärlek

Jag kommer osökt att tänka på Paulus´ första brev till korintierna kap 13 där det står så här: "Om jag talade människors och änglars tungomål men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal" när jag läser
Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? av Maria Zennström.
Titeln tål att tänka på. Handlar det om att få eller ge? Maria i dagboksromanen reflekterar över kärlekens väsen. Hon har insupit rädsla för närhet med modersmjölken. När någon kommer för nära bränns det och hon drar sig undan. Maria har liksom författarinnan en svensk och en rysk förälder. Hon är också utbildad filmregissör och det är väl det som gör att hon alltid beskriver människors utseenden och kroppar
- särskilt mäns - men också den åldrande moderns.
Modern har hon ett komplicerat förhållande till alltsedan barndomen. Men det varierar.
Maria är en väl bibehållen 44-åring när hon kommer på att hon vill ha ett barn. Den man hon hoppas ska bli far drar sig undan. Maria söker spermadonatorer och när desperationen tilltar anlitar hon också insemineringskliniker (hur hon nu finansierar det).
Maria förefaller vara mer uppfylld av tanken på att föda ett barn än att egentligen ha detta barn.
På ett avväpnande uppriktigt sätt redovisar Maria sina tankar, sin ensamhet, sina kärleksförhållanden, barndomsminnen, saknaden efter den döde fadern, moderns bortvändhet, alla sina kärlekar och längtan efter barn. Maria väjer inte för det som är mindre smickrande för henne själv. Jag håller henne räkning för den dagliga kampen med livet. Hon går till en terapeut, hon får akupunktur, hon deltar i samtalsterapi, kort sagt gör hon vad hon kan och lite till. Det händer inte mycket utåt sett. Dramatiken utspelar sig på ett inre plan.
Det kunde blivit outhärdligt självcentrerat, men det känns inte så. De impressionistiska bilderna av Stockholm, Petersburg och naturen är svalkande andrum.
Författarinnans tillit till läsaren är total.
Eller? Blir jag lika manipulerad som terapeuten?

Maria Zennström har just fått Aftonbladets litteraturpris för sitt modiga författarskap.