söndag 23 maj 2010

Orent smör för tjänstefolk eller Det ligger ett helt språk i solfjädern

Det finns inga porträtt av Cleone Elizabeth Knox f. 12 maj 1744 eftersom Castle Kearney i Down i Irland brann ner 1808. Däremot finns En ung societetsflickas dagbok. Året 764-1765. utgiven av hennes sentida släkting Alexander Bracker Kerr i svensk översättning av Harald Jernström 1926.
Cleone har förälskat sig i den svartögde förföraren Mr David Ancaster och han i henne.
Ingen tror på förbindelsen mer än de själva.
Far rasar och beslutar sig för en bildningresa i Europa för sonen, odågan och sprätten Ned och den ohörsamma dottern. Sagt och gjort. En ståtlig kaross förspänd med sex hästar lastad med ett oändligt bagage styr ut från slottet i Kearney mot Dublin för vidare färd till Derbyshire i England, där äldsta dottern och hennes familj bor, vidare till London, Bath, Frankrike, Schweiz och Venedig. Cleone är en livlig och klipsk flicka utrustad med både humor och humör. Hon iakttar, reflekterar och kommenterar rappt. Hon går på bjudningar, dansar, rider spelar kort, flirtar, köper kläder, knyter vänskapsband och noterar flitigt i sin dagbok.
Detta är ett tidsdokument och kulturhistoria. Matvanor, klädedräkt, umgängesseder, klasskillnader och tillståndet i samhället i övrigt speglas i dagboken. Det är mycket roande läsning. Mycket känns ganska modernt. Cleone själv till exempel.
Men inte hårmodet. En pudrad håruppsättning kunde få sitt kvar i ett par veckor endast förnyad genom en puff och mera puder. Inte så fräscht faktiskt!
Bildningsresan missar sitt mål totalt. Om någon trodde att Cleone skulle glömma Mr A eller han henne så var det alldeles fel. Paret rymmer och gifter sig. När Cleone fött två söner försonas hon och maken med hennes far. Allt som allt blir det åtta söner och fyra döttrar i familjen. Och Cleone och hennes David lever lyckliga och trogna varandra i alla sina dagar.

Detta kunde lätt ha varit en Harlequin - roman. Men nu är det dagens sanning och ytterligare ett bevis på att verkligheten alltid överträffar dikten

lördag 22 maj 2010


Snart är det tid för den fridlysta nattviolen.
Ebba Lindqvist
skrev 1940 en dikt om nattviolen efter en promenad längs Broadway i New York en solrökig sommarförmiddag. Hon tänkte på skog. Svalka. Tystnad. Insjö. Att söka efter blomman som inte liknar någon annan. Hemlängtan födde en naturdikt i storstaden.


Nattviol


Ingen blomma liknar denna.
Ingen blomma står så ensam.
Dold i djupa gräset
eller gömd i ljungen
lyfter den sitt vita ljus.
Rör den inte.
Bryt den inte.
På sin späda stängel bär den
hela sommarkvällens doft

När Ebba Lindqvist efter några dagar läste dikten upptäckte hon att den handlar om Karin Boye. Någon som var mycket ensam. Någon att vara rädd om. Någon som läste sina dikter i skenet av brinnande vita ljus.

Ur Diktaren om dikten. 27 poeter kommenterar egna dikter. 1952

I begynnelsen var berättelsen

"I begynnelsen var berättelsen", börjar Dilsa Demirbag- Stens mormor sina sagostunder.
I begynnelsen var mormor säger dotterdottern som älskar sin mormor över allt annat.
1976 kom den 6-åriga Dilsa till Sverige från turkiska Kurdistan tillsammans med sin mor och tre syskon. Far var redan på plats. I boken Stamtavlor från 2005 utforskar hon sitt ursprung och i den nyutkomna fristående fortsättningen, Fosterland, berättar hon om familjens svenska äventyr, sin egen utveckling, osämjan mellan föräldrarna, den brutna förlovningen, pojkvännerna, kulturkrockarna, flyttarna, sabbatsåret i Turkiet , det politiska intresset, o.s.v. Båda föräldrarna arbetar som städare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den enda i familjen som kan hantera den koleriske och våldsamme fadern är den musikaliska systern Dilbahar (Dilba). Musik och dans skattas högt av de tre systrarna och Kjell Alinge är flickornas idol i radioprogrammet Eldorado.
Dilsa är en kämpe och ett orosmoment redan från början. Hon berättar uppriktigt, osentimentalt och engagerande om sina upplevelser i skola och kamratliv. Flytten till Sverige och föräldrarns skilsmässa är två milstolpar i hennes liv. Ingen utav dessa händelser hade hon någon möjlighet att påverka. Efter året i Turkiet inser hon att hon känner sig mest hemma i Sverige även om hon alltid kommer att ha två fosterland.
Dilsa Demirbag - Sten är en lika klok som vacker flicka och har skrivit en intressant och insiktsfull berättelse som kan - och bör - läsas av många.
Lite korrekturläsning hade emellertid inte varit alldeles ur vägen. Men det ska ju inte författarinnan lastas för.

fredag 21 maj 2010

Rufus Wainwright nu i Sverige

Smakens elegans

Muriel Barbery väckte stort uppseende med sin bok Igelkottens elegans som kom på svenska 2009. Med all rätt.
Nu har hennes andra roman, Smaken - som egentligen är den första - kommit i i svensk översättning av Marianne Öjerskog.
Upplägget är detsamma som i den förra boken; det burgna området i Paris är detsamma liksom huset, 7 Rue de Grenelle och den bildade portvakten Renée.
Den fruktade gastronomikritikern och maktmänniskan Pierre Arthens ligger för döden och söker i sitt minne efter en viss smak från sin barndom. Han har frossat i mat i hela sitt liv men lever och mage mår bra. Det är hjärtat som sviktar. Han är en mycket osympatisk människa oförmögen till kärleksfulla relationer. Den vackra hustrun är kuvad och undergiven och barnen har han ingen känsla för alls. Och inte de för honom heller, förresten. Brorsonen Paul är den han favoriserar.
Möjligen finns där några människor som beundrar honom. Men älskar eller ens tycker om, nej.
Pierre Arthens tänker igenom sina kulinariska upplevelser genom livet och minns de människor som lärt honom något om smaker, dofter och konsistenser. Han tänker med en viss värme på sin farmor och hennes matlagning och på moster Marthe som har komponerat en fantastisk symfoni av dofter med sin trädgård. Och han minns den åldrade mästerkocken Tsuno som introducerade sushi för honom.
Upplevelserna av olika måltiders smaker, dofter, kompositioner och synintryck; känslan av de olika ingredienserna på tungan, eftersmaken - allt detta beskrivs mycket elegant.
Bitvis är det originell och roande läsning och man känner igen Muriel Barbery.
Men Smaken når inte upp till Igelkottens elegans.

torsdag 20 maj 2010

Love hurts

Claes Britton, 46, miste sin mamma, Mona Britton, 2006. Efter tre månaders brant utförsbacke är hon borta. Som professor i invärtes medicin och är hon nog den första som misstänker den svåra lungcancer hennes besvär är symptom på. Mor och son står varandra mycket nära trots att förhållandet är ganska komplicerat. Hon brukade vara den stödjande under sonens depressioner. Claes Britton älskar sin mamma djupt, men han har också en förmåga att se henne utifrån. Mona Britton kan vara både självömkande och full av känslomässiga krav. Han berättar i boken Min mamma är död också om fadern, Sven Britton, som svek hustru och två barn för en ny kärlek i Afrika. Men han vittnar också om en senare känsla av samhörighet med fadern som under moderns sjukdom finns där för henne och sönerna.
Moderns smärtor blir snabbt outhärdliga och omöjliga att medicinera bort. Men hon har förutsett och planerat allt . Hon skriver livskvalitetsprotokoll för varje dag. Det landar så snart på minus varje dag och modern sätter målmedvetet och stoiskt sina planer i verket. Genom sin själsstyrka besparar hon de anhöriga många svåra beslut och situationer. Claes Britton berättar avväpnande och med ett barns öppenhet om sin vantro, sin sorg när insikten kommer och smärtorna när han inser att han blivit "a motherless child". Han reflekterar över aktiv och passiv dödshjälp och smärtlindring. Var slutar det ena och var tar det andra vid. Han skaffar sig en rad nya kunskaper och insikter under moderns sjukdom och död. Det är rörande och tänkvärd läsning som borde vara nyttig för alla att läsa. Döden är en ofrånkomlig del av livet och något man måste försöka förhålla sig till hur svårt det än är.

Bokens omslag visar en vemodig bild av modern på bryggan efter sitt livs sista bad på 67-årsdagen.

fredag 14 maj 2010

Nessa och Ginnie

Susan Sellers är professor i engelsk litteraturvetenskap vid St. Andrews universitet i Skottland. Hon har skrivit en roman om systrarna Stephen, Vanessa och Virginia, Bell respektive Woolf. Vanessa och Virginia är bokens titel.
Många gillar inte att läsa romaner om verkliga människor, men jag tycker att det är fantasieggande, tänkvärt och lärorikt. Så här kunde det ha varit. Kanske. Som läsare spinner man vidare på tråden, läser mera, slår upp och kontrollerar fakta.
I Vanessa och Virginia är det Vanessas verklighet vi befinner oss i. Hon har ingen lätt sits. Först har hon som äldsta syster (och jag som alltid har trott att hon var yngst!) fått ta hand om familjen - inklusive fadern, förstås - när modern dog.Sedan ingår hon äktenskap med Clive Bell och får ett par barn med honom. Därefter försöker hon sammanleva med den bisexuelle Duncan Grant. Det är tänkt att förhållandena ska vara fria. Och visst är de det. Men mest för männen. Hur lever en trebarnsmor ut sitt fria förhållande?
Vanessa är bildkonstnär - hur utövar en trebarnsmor sitt konstnärsskap? - men hon står hela tiden i skuggan av sin mera berömda yngre syster och hennes litterära framgångar..
Systrarna är varandras bästa vänner. Men de är också rivaler. Om föräldrarnas uppmärksamhet, om småbröderna, om männen, om konsten - ja, till och med om Vanessas söner! Virginia är en svartsjuk moster.
Hela Bloomsburygruppen och Hogarth Press figurerar i boken. Men bara med förnamnen. Och jag frågar mig om man inte bör ha en förförståelse för att riktigt kunna ta till sig boken. Jag har sträckläst och haft stort nöje av Vanessa och Virginia, men jag har också relativt nyligen läst Leka med modernismen av Ingela Lind. Den handlar om Bloomsburygruppen och deras radikala liv som var en reaktion på det sippa viktorianska samhället.
Eller också kan man kanske bara läsa romanen och strunta i vem som egentligen var vem?
Det är inte fel att låta Vanessa ha tolkningsföreträde en enda gång. Jag läser och lider med henne i hennes ändlösa väntande på den förlupne Duncan Grant som hon älskade så högt.
Hon skulle räcka till för alla hela tiden. Även när hon själv höll på att brista. Är det konstigt att hon längtade bort någon gång från barn, syskon, äkta män, oäkta män. älskare, husdjur och matlagning? Nej, verkligen inte!

Några exempel på vidareläsning:

Quentin Bell, Virginia Woolf (Vanessas son skriver om sin moster)
Richard Kennedy, En pojke på Hogarth Press
Virginia Woolf, Ögonblick av frihet
Nigel Nicolson, Porträtt av ett äktenskap