Fru Fannys son

I Fru Fannys son, 1905,  av Annie Quiding, har fru Fanny gått ur tiden - hon stupade på sin post -  och hennes man Arnold har varit i Indien i femton år. Det blev aldrig av att Fru Fanny återförenades med mannen. Hon hade jämt för många järn i elden. Hennes son, Kurt, har inte haft kontakt med "nya pappan" på fem år. Men nu känner han sig ensam och skriver ett brev till sin "Aldrig förgätne gamle vän!" Arnold Scheffer i Kalkutta svarar med glädje "Min gosse!" Och så är kontakten återupprättad. Kurt skriver halvhjärtat på en avhandling om lippierna. Kurt tycker att hans första plikt är att utveckla sin personlighet; mitt jag är mitt verktyg. Arnold har en annan inställning till livet. Han talar om offer och försakelse. Han tror på Brahman, världssjälen. Arnold har utöver sina uppgifter på universitetet ett arbete om det ariska lynnets och föreställningskretsens inflytande på kristendomens utveckling. Kurt är verkligen i beråd. Han har blivit kär i sin bäste vän Gunnars fästmö, Oleana. Kurt är rik och är verkligen inte beredd att försaka. De diskuterar brevledes och Arnold bjuder Kurt till Indien. På hemmaplan är släkten bekymrad. Kurts moster Eva skriver till Arnold och ber om hjälp. Tant Julia, en gammal kvinnosakskämpe, är den enda som håller det unga paret om ryggen. Hon blir också den som kommer att skriva det ödesdigra brevet som får Arnold att göra slag i saken och åka hem till Sverige. Fru Fannys son är inte fullt så lättläst och omedelbar som Quidings/Åkerhielms tidigare romaner, men det kan kanske bero på den manliga brevväxlingen och synvinkeln. Slutet kommer oväntat och chockartat.