Dagen idag i Nara och Gion

Idag var det regn i Kyoto så vi åkte till Nara och hoppades på bättre väder. Det fick vi. Men - det var alldeles iskallt. Vi hade reservkläder med oss och de åkte på direkt. Sedan kunde vi spankulera omkring bland hjortar och människor och se på ännu flera vackra höstlöv och naturligtvis också Todaiji tempel. Genom trixande och fixande åkte vi buss, tåg och subway och tog oss till Gion där vi åt tempura på ett litet, gammaldags matställe.

Köket där tempuran tillagades

Friterat höstlöv

Tempura, soja och te

 

 

 

 

Höstsol i Korakuen

Ännu en strålande dag med sol och behaglig värme. En hel del åkande har det blivit. Vi lämnade industriområdet medelst litet tåg, lite större tåg och stort tåg till Okayama där vi tillbringade några härliga timmar i den fantastiska trädgården Korakuen, som började anläggas under 1600 - talet. På tåget åt vi resans i särklass bästa bentolåda.

Lotusdamm 

Sharonfrukter som ingen tycks plocka. Risfält, plommonträdgårdar, vatten och sten förstås och stora gräsmattor vilket inte är så vanligt i japanska trädgårdar. En helt fantastisk trädgård.

6 november

Igår anlände vi till vårt boende i Okayama. Trodde vi. Det visade sig att vi lyckats beställa rum på ett ställe som ligger en bra bit utanför Okayama; två tågbyten och 30 min promenad bort! Vi blev lite nedslagna för en stund, men grep oss sedan verket an att planera resan till konstön Naoshima. Mizushima, där vi bor, ligger vid havet och i vår enfald trodde vi att vi lätt skulle kunna ta oss till N. Ack, så fel vi hade! Men med lite envishet, lokala små gummor, och helt ljuvligt väder tog vi oss fram. Och det var värt ansträngningen. Naoshima avverkar en inte på en dag men vi såg en hel del i alla fall. Det var ingen trängsel utom framför vissa konstverk där alla skulle fotografera varandra.
Ikväll är sista natten i Mizushima och omorgon åker vi vidare till Kyoto över Okayamas förnämsta sevärdhet, trädgården Korakuen.

Heavy rain in Kanazawa

Regnig och kall dag och bitvis blåste det också. Vi klädde oss lager på lager och gav oss ut i världen. 
Vi hittade en buss som råkade gå till stationen dit vi skulle för att boka platsbiljetter på shinkansen på resan mellan Kanazawa och Hiroshima imorgon. På samma gång köpte vi biljetter till Shirakawa och Ogimachi, en fantastisk by med massor av halmtäckta hus med brant sluttande tak. Detta ställe står på

UNESCO: s lista över världsarv sedan 1995. Husen är ca 250 år gamla och området ombildat till friluftsmuseum. Somliga hus får en gå in i, till exempel Kanda house. Naturen är helt fantastisk och påminde om den i Nikko. Branta bergssluttningar klädda med träd som nu börjar skifta i höstfärger. Över det hela hängde mörka moln och trolska dimslöjor. Väldiga rättikor växte i rabatterna, risplantor, klöver, något som såg ut som ormrot, en och annan blå malva och många okända växter.

Halloween i Harajuki, mm

Idag blev det äntligen en välbehövlig sovmorgon. Sedan söndagspromenader i Tokyo tillsammans med många, många trevliga japanska familjer som strosade runt, pratade, skrattade, åt och umgicks med barnen. Efter en hastig tur till Kappabashi kitchenware med alla små affärer i långa rader på båda sidor om gatan

Därefter åkte vi över Ueno Park till Harajuku och minglade i folkhavet på Takeshita dori och beskådade alla halloweenfirande ungdomar som klätt ut sig till sjuksköterskor from hell, nunnor, spöken, jävlar, brudar, döden, och så vidare. Cosplayfigurerna hade fått ge vika för Halloweenfigurerna.
Kallt har det varit hela dagen men vi hade packat för en viss kyla.

Obs! HM-påsen!

Ueno Park

Kolla ögonfransarna!

Fin höstdag i Nikko

De tre aporna som pryder det heliga stallet strax innanför ingången till Toshu - gu och the sacred bridge. Naturen i Nikko är helt fantastisk särskilt i vackert höstväder. Lönnarna har börjat skifta färg, en och annan hortensia finns kvar och även andra blommor i blått och gult. Hela dagen gick åt i Nikko. Resan till och från tar flera timmar. Men vi har upplevt mycket fint och oväntat, däribland ett buddhistiskt bröllop som var väldigt vackert. Brudparet vände sig aldrig ordentligt mot "publiken" men någon liten skylt fick en.

Vi har också ätit gyoza. det såg ut precis så här. Till och med mönstret på det lilla fatet råkar stämma! Vi prövar oss fram hela tiden och det blir mycket nytt.

Andra dagen i Tokyo

Lånad bild

The golden flame,  designad av den franske designern, Philippe Stark, heter  Den gyllene flamman men kallas i folkmun “Golden Turd” eller  “Poo Building”. Den här vyn passerar vi varje dag på väg till eller ifrån vårt spartanska boende. Vi trodde att den stiliga byggnaden åtminstone rymde ett konstmuseum, men det visade sig vara Asahi Beer Tower från 1989.
Vi har ockå besökt Ghibli Museum i Mitaka nordväst om Tokyo. Guideboken berättade att det var ett litet äventyr i sig att ta sig dit. Och det var bara förnamnet. Vi har åkt, åkt fel, frågat, bytt perronger, sprungit ut och in ur

Lånad bild

biljettspärrar, frågat igen, hoppat på, hoppat av och så vidare i ett par timmar. Sista biten till museet åkte vi i en överfull buss, men  sedan var vi äntligen där och blev behälsade utav en biljettkontrollör, som tyckte att vi hade åkt väldigt långt och att han tänkte åka till Sverige. Vi förklarade honom vara mycket välkommen. Sedan gick vi in och klappade på kattbussen och tittade på den fina inredningen och de intressanta bilderna och såg en liten fin film om vattenspindeln Monmon, 水グモもんもん, från 2006. Jag hade

Lånad bild

önskat att jag varit riktigt inläst på Ghiblifilmerna. All information är på japanska. Vi köpte i alla fall engelska guideböcker i shopen. Upplägget på Ghiblimuseet påminde till vissa delar om Junibacken. 
Regnet har öst ner från en jämngrå himmel hela dagen. Temperaturen: ca 10 grader. Trötta, våta och lagom frusna köpte vi en burk vars innehåll skramlade som små stenkulor och en burk med något som såg ut som broccoli i tomatsås. Vi hällde hett vatten på stenkulorna och mikrade tomatsåsen och fick en värmande kvällsmat. Det öser fortfarande ner. Vi gör en tidig kväll. Morgondagens äventyr är planerade i detalj. Hoppas att verkligheten stämmer med kartan.

Tokyo - Asakusa

Framme! Det tog tid! Köer för Railpasset, strejkande Suica - kort, ombyggnad på stationerna, vägbeskrivning utan gatuangivelser. Till slut hittade vi en tjänstvillig postman som sa: " Vi kan gå tillsammans!" Sedan körde han iväg i rask fart på sin moped och vi joggade efter med resväskor och handbagage. Och så pekade han på världens minsta dörr i en vägg och efter en stund var vi inknappade på Konoha house där vi hyrt rum genom Airbnb. 
Här är varmt, ca 21 grader dagtid, och blir svalare på kvällen men knappast de 8 - 10 grader  det talas om i väderprognoserna. Kvällspromenaden gick till Tokyo Skytree som ligger alldeles i närheten. Till vänster ses den chika färsättningen (iki) som används används dagtid alternerande med den stiligare till höger (miyabi). Klockan är nu 21 och det blir bums i säng. Flygturen bjöd knappast på någon sömn och vi har sannerligen inte vilat sedan vi kom.

Höstveckor i Japan

Imorgon bittida far denna blogg till Japan på ett par veckor.  Vädret verkar vara tämligen behagligt med dagstemperaturer på ca tjugo grader. På kvällarna är det ungefär samma temperatur som om dagarna här.  Ungefär likadant i Tokyo, Kanazawa, Hiroshima, Okayama och Kyoto dit vi också tänker oss. En eller annan regndag får en nog räkna med. Varm pyjamas är nerpackad och bäddsockor. Den kan vara kyligt på golven om nätterna. Biljetter till Ghiblimuseet är införskaffade liksom Japan Rail Pass. Våra Airbnb - värdar har full beredskap och vi är fulla av planer men öppna för snabba ändringar av planerna. Tokyo Tower (東京タワ) tänker vi åka upp i den här gången eftersom vi bor strax intill under några dagar. Jag hoppas kunna göra ett och annat inlägg under resan. Rent teoretiskt finns det wifi på alla våra boenden.  
Sayonara (東京タワ)!

Historisk fest i Kyoto

Idag, 22 oktober,  firas Jidai Mitsuri i Kyoto i Japan. Det är en historisk festival som påminner om tiden när Kyoto var huvudstad i Japan. Tusentals människor deltar klädda i tidstrogna dräkter.  Jidai Mitsuri har firats årligen sedan 1895 när Kyoto firade den 1 100 - åriga tillblivelsen  av det kejserliga  Kyoto "Heian-Kyo"

(平安京, fredliga tiders huvudstad). Kyoto var Japans huvudstad från 794 efter Nara, som varit huvudstad från 710, till 1868, när Tokyo (東京 = östra huvudstaden) blev huvudstad. Men detta finns inte reglerat i någon lag och många anser att Kyoto fortfarande är Japans huvudstad. Och än idag kröns kejsaren i Kyoto. Festivaltåget går ifrån parken vid kejserliga palatset  till Heian- shinto Shrine.
Kyoto är för övrigt byggt efter gammal kinesisk stadsplanering, vilket innebär att staden kan liknas vid ett stort schackbräde. Gatorna går till stora delar i öst–väst, nord–sydlig riktning. 
Jag tror att jag får lägga Japans historia av Ingemar Ottosson i kundvagnen.

Hälsans och idrottens dag

Bilden är lånad

Andra måndagen i oktober månad firas Taiiku no hi, hälsans och idrottens dag, i Japan. Den ska påminna om sommar - OS i Tokyo 1964 och inspirera japanerna till en aktiv och hälsosam livsstil. Olympiaden gick av stapeln så sent som i oktober för att undvika regnperioden i Japan. Helgdagen ger studenter och yrkesverksamma en lång weekend.

Aruitemo, aruitemo = 歩いても 歩いても

Still walking är en underbar japansk film från 2009 av Hirokazu Kore - eda.  Vi möter en familj bestående av far, pensionerad läkare, mor, dotter med husvagnsförsäljande man, son, som är en besvikelse för sin far eftersom han blivit konservator i stället för läkare. Dessutom har han gift sig med en änka som har ett barn. Vad fadern inte vet är att sonen dessutom är arbetslös. Mor och far bor i Yokohama och nu har alla kommit dit för att högtidlighålla minnet av den äldste sonen som drunknat när han räddade en själmordskandidat till livet. Föräldrarna är så upptagna av sin äldste son att de glömmer den son de fortfarande har i livet. Fadern är en inbunden tvär man medan modern är mera utåtriktad och gladlynt. Jag tycker mig ha mött dem tidigare i olika japanska romaner. Inte helt oväntat är modern kittet i familjen. Barnen har synpunkter på sina föräldrar och vice versa. Filmen är stillsam, vacker och mycket vemodig. En lider med sonen, hejar på modern, fnissar med dottern, sympatiserar med svärdottern och kan inte låta bli att tycka om tvärviggen till far som dessutom är en riktig manschauvinist. Men han kan ju inte bättre, stackarn! Troligen har han varit en fantastisk läkare, en mindre fantastisk make och en kass far.Den här familjen träffas utan att mötas. Och snart är det för sent.

Japansk feminism

 
Inte visste jag att Ellen Key (1849 - 1926) hade  - och har  - stor betydelse för feminismen i Japan.  Ellen Key skulle ha fyllt 90 i år.  Monica  Braw skrev en understreckare i måndagens SvD om Ellen Key och hennes japanska översättare och förespråkare, Hiratsuka Raicho (1886 - 1971), dotter till en samuraj och pappas flicka ända tills hon blev besvärlig tonåring. Modern sa aldrig emot fadern, men ställde i tysthet upp för sin dotter. Hiratsuka Raicho gick helt och hållet sin egen väg och gick trots faderns motstånd på Japans kvinnohögskola. Hon läste europeiska författare, bl. a. Strindberg, hon gick skrivarskola och var med om att starta tidskriften Seito (vilket betyder ungefär blåstrumpa). "Kärleken och äktenskapet" var den första av Keys böcker som översattes. Sedan kom Barnets århundrade. Dessa båda titlar är fortfarande aktuella i Japan. Liksom Ellen Key var Raicho fredsaktivist. Under andra världskriget flyttade hon ut på landet och ägnade sig åt kooperation och närodlat. I Japanska kvinnor under tusen år av Monica Braw finns ett kapitel om Hiratsuka Raicho.
Läs hela understreckaren HÄR!

Det rena landet

1856 blir den unge skotten Thomas Blake Glover erbjuden att bli handelsman i Japan. Under tio år bygger han sedan upp en förmögenhet, förlorar den, bygger upp en ny samt bidrar i hög grad och på många sätt till moderniseringen av Japan. I Det rena landet skildrar författaren Alan Spence i skönlitterär form dessa tio år.  Glover bygger järnvägar, startar gruvdrift, skaffar fartyg ifrån Skottland och är en av grundarna till Mitsubishi. Han skjuter till medel till de revolutionärer som vill störta Shogun och sätta kejsaren på tronen igen. Glover är en kvinnornas man. Tre allvarliga kärlekshistorier hinner han med. Sono, den första hustrun, återvänder till sin familj. Historien med Maki påminner om Madame Butterfly medan kurtisanen Tsuru blir hans andra hustru och sista kärlek. Thomas Glover lär ha varit en social begåvning. Han smälter smidigt in i alla sammanhang mycket för att han lär sig förstå det japanska kynnet och respektera japanska värderingar. Det rena landet innehåller många japanska ord och uttryck som omedelbart får sin förklaring. Romanen är spännande och bär en hel del japansk historia. Personteckningen är kanske en aning grovt tillyxad, men den lämnar å andra sidan gott utrymme åt läsarens fantasi.

Glover House i Nagasaki hette på Glovers tid Ipponmatsu, vilket betyder det ensamma pinjeträdet. Thomas Glover och Tsuru ligger begravda på en gravplats i närheten. Alan Spence föddes i Glasgow 1947. Han är romanförfattare, dramatiker och poet. Det rena landet har kommit ut i ett femtontal länder. Spence bor med sin fru i Edinburgh, där de driver ett meditationscenter tillsammans.

Gästkatten

Chibi är en liten späd vit kattfröken med kimröksfärgade fläckar som gästar några trädgårdar i ett område utanför Shinjuku, en av Tokyos stora förstäder. Här bor bland andra ett barnlöst par i 35- årsåldern som arbetar hemifrån. Han skriver på ett par böcker om baseball och hon är korrekturläsare. De hyr sedan 1986 ett litet hus med tillhörande minimal trädgård. Hustrun är mycket intresserad av djur i allmänhet och hon önskar omedelbart att Chibi ska flytta hem till dem. Men Chibi har sitt huvud för sig och hon kommer och går precis som hon vill. Hon jamar sällan och är känslig för osynliga förändringar.  Gästkatten är en självbiografisk roman av Takashi Hiradie. Han har sinne för detaljer och är en god iakttagare. Hans tankar om livets och tidens gång är väl så intressanta som                                          berättelsen om Chibi.
Hans skildring av grannarna och området de bor i och hur det småskaliga får vika för det storskaliga kan mycket väl uppfattas som samhällskritik. Jag gillar det långsamma, omsorgsfulla, detaljerade i den här romanen. Det är mycket japanskt tycker jag, liksom tatamimattorna och den dekorativa alkoven, tokonoma,  nyårsnudlarna och kejsaren Hirohitos bortgång 1989. Showaperioden kallas hans regeringstid som sträckte sig från 1926 till 1989.  Andra djur som förekommer i den här poetiska berättelsen är jättebönsyrsa, cikada och sjötrollslända. Lättjan förledde mig att lyssna i stället för att läsa den engelska översättningen av Gästkatten som jag köpte i Tokyo och fick det typiska omslaget som hindrar människor att se vad du läser på tunnelbanan. Det var inte bra. Den här boken ska läsas, tycker jag, som inte alls var förtjust i Anna - Maria Källs uppläsning.

Japansk mat på svenska

– Jag har lärt mig att göra sushi i Sverige, säger Moé Takemura. Mina svenska kompisar ville att vi skulle göra det tillsammans hemma. Jag hade aldrig gjort sushi i Japan. Sushi gör man inte hemma. Moé kommer från Japan. Nu bor hon i Malmö och jobbar i Älmhult på IKEA. Hon har alltid varit intresserad av skandinavisk design och för några år sen studerade hon industridesign på universitetet i Lund som utbytesstudent. Som examensarbete gjorde hon en kokbok – Japansk mat på svenska. Som ett svar på de svenska kompisarnas frågor. Moé berättade om japansk husmanskost och den japanska matkulturen i Meny. Och lagar också en typisk middag. – Det kallas ichiju san-sai, en soppa och tre rätter, berättar Moé. Japansk husmanskost är som ett smörgåsbord med olika rätter. En rätt med ett protein – kött, fisk eller t ex tofu – och några vegetariska rätter. Dessutom ris på något vis och en soppa. Japansk mat – både snabbmat och fin restaurangmat – blir allt populärare i västvärlden. Men samtidigt, berättar Moé, så tar man i Japan alltmer efter den västerländska matkulturen. Så mycket att man numera t ex äter mindre sjögräs. Ramen, nudlar i buljong, är den senaste trenden från Japan som börjar sprida sig i Sverige. Det är inte heller något man gör hemma i Japan. Meny besöker ett svenskt ramenställe för att se hur de tillverkas och höra om japanska ramentraditioner. Dessutom får vi veta vilken gatumat som är populär i Japan.

Enastående!

Det tog lång tid att läsa de 523 sidorna i Bookerprisbelönade Richard Flanagans Den smala vägen mot norr. Men vilken roman! Den bygger på författarens fars berättelse från tiden som slavarbetare i ett japanskt fångläger. Australiensiska, tasmanska och koreanska krigsfångar skickades ut i Burmas djungler för att bygga en järnväg mellan Siam (Thailand) och Burma för den japanske kejsarens räkning. Den s. k. japanska andan skiljde sig markant ifrån de australiensiska fångarnas syn på livet och döden.  Berättare är fältläkaren major Dorrigo Evans. Han försöker så långt det går att underlätta livet för de utsvultna, sjuka fångarna som misshandlas, torteras och dödas i meningslöst våld. I den japanska armén har soldaterna fått stryk ifrån första början och de fortsätter att slå. När de sedan blir dömda som krigsförbrytare och hängs har de fortfarande inte förstått varför. Flanagan har sett, förstått och förklarar. Alla gör på något sätt sitt arbete; alla har de fått det påtvingat uppifrån. Krigsfångarna, läkaren, lägervakterna och de som för befälet. Flanagan nyanserar skildringen som är förfärlig i krigsdelarna, men han gör inte odjur av japanerna. En lägervakt finns som beskrivs som helt omänsklig och får öknamnet Varanen, men han tillhör dem som fått stryk sedan barnsben. Att bli tillfångatagen är en stor nesa och vittnar om feghet. Japanerna vill dö för sin kejsare. Det är ärofullt. Men det är inte kejsaren som blir hängd för krigsförbrytelserna. Den smala vägen mot norr (titeln är lånad av den japanske haikudiktaren Basho)är inte på långa vägar endast en krigsskildring. Den handlar minst lika mycket om kärlek. Då är spelplatsen Australien. Flanagans roman berättar också om det som händer när de överlevande kommer hem; om svårigheterna att finna sig tillrätta i en tillvaro där ingen kan föreställa sig vad de gått igenom. De har också blivit tillrådda att inte prata om det. Här och där finns fina haikudikter av kända poeter insprängda. Vissa delar av romanen är väldigt  poetiska. Språket är vackert; metaforerna träffande och jag önskar att boken varit min så att jag kunde ha strukit under alla underbart filosofiska formuleringar. Blomman utanpå boken tror jag är en kamelia. Översättningen är gjord av Peter Landelius; förlaget Lind&Co. Missa inte den här underbara boken!
Denna värld av dagg
är bara en värld av dagg -
och ändå

En världsomsegling på 366 dagar

Issa       

Kaosutmaning 2016

Twinkle, twinkle

Författaren Kaori Ekuni föddes 1964 i Setagaya, en välbärgad innerstadskommun i Tokyo. Hennes far var haikudiktare och essäist. Kaori Ekuni har skrivit många romaner som översatts till ett flertal språk och i Japan kallas hon "the female Murakami". Det verkar som om Twinkle twinkle är den ena av hennes titlar som finns på svenska, konstigt nog. Den är översatt (från engelska) av Cecilia Berglund, Bazar förlag, 2006.
Vid ett första påseende verkar boken nog så enkel. Lättläst är den också. Men när en börjar tänka efter så rör det sig om djupa mänskliga känslor och relationer. Och om kärlek, olika slag av kärlek. När vi först möter det unga paret Shoko och Matsuki har de varit gifta i tio dagar. De delar en liten lägenhet med den lila mannen på en akvarellmålning av Cezanne och en jättepalmlilja som de fått av Mutsukis vän och älskare, Kon, i bröllopsgåva. Shoko sjunger för den lila mannen och är noga med att jättepalmliljan får socker i sitt te. Mutsuki är läkare och homosexuell. Shoko är översättare. Hennes arbete i hushållet sträcker sig inte mycket längre än att hon stryker sängen åt maken för att lakanen inte ska vara för kalla när han lägger sig. Shoko är psykiskt labil och dricker för mycket. De har gift sig med varandra för att slippa föräldrarnas tjat om äktenskap. Istället vidtar nu respektive föräldrars tjat om barn. Eftersom äktenskapet är s. k. vitt blir det ju inget av med den saken. Mutsuki är lika omutligt ärlig som Shiko är beredd att vara oärlig för husfridens skull. Generationerna kolliderar med varandra och  traditionerna med det moderna. Mutsuki förvånar sig över vänskapen mellan hustrun och Kon. Shoko blir osams med sin bästa väninna för att hon försöker sammanföra Shoko med dennas tidigare pojkvän. På Mutsukis uppdrag. Alla vill varandra väl, men det tar sig lite egendomliga former och uppfattas inte alls som det var tänkt. Shoko och Mutsuki berättar vartannat kapitel. Av staden Tokyo märks inte så mycket. Twinkle twinkle slutar med att Mutsuki och Shoko firar att de varit gifta i ett år och Shoko har en överraskning som heter duga åt sin man... Omslagsbilden är genial.

Kaosutmaning 2016

Japanska trädgårdar light

    Japanska trädgårdar  - en resa i tid och rum. Boken skildrar en trädgårdsresa till Japan i nutid, men går också bakåt i tiden. Författare är Anna - Lena Haraldsson som egentligen är civilingenjör skolade om sig och sysslar numera med trädgårdsdesign och fruktträdsbeskärning. Japanska trädgårdar är en blandning av turist- och trädgårdsinformation. Ungefär hälften av boken är resedagbok och resten tar upp historik, speciella trädgårdar och en praktisk del, dvs. hur man bygger upp en japansk trädgård och vilka växter som kan finnas i den. Lättillgänglig, personlig lustläsning; inte alltför djupsinnigt. 
Litteraturlista och register finns. GML förlag, Stockholm, 2015

When the last Sword is drawn

Kanichiro Yoshimura är en mycket speciell samuraj. Nanbu - samurajen Kanichiro har en hustru som han älskar och två barn som är hans allt. När han inte kan försörja sig och familjen på den lilla lön han får från sin egen klan tar han tjänst hos en mäktigare, nämligen Shinsengumi. Därmed blir han en förrädare. Tokugawashogunatet lider mot sitt slut. Striderna mellan dem som vill tjäna kejsaren och dem som fortfarande håller på shogunen är blodiga.  Allt  Nanbu - smaurajen Kanichiro Yoshimura kan är att göra sin plikt och slåss till sista blodsdroppen. Men han dödar för att själv få leva. Saito är en helt annat slags samuraj. Han lever bara för att ingen dödat honom ännu och han dödar gärna för sitt nöjes skull. Dessa båda samurajer är varandras raka motsatser, men de blir ändå vänner. Kanichiro Yoshimura förändrar alla som möter honom och förr eller senare vinner han deras respekt. Filmen When the last sword is drawn är blodig och grym i många scener men mera vackert filmad och poetisk. Den tilldrar sig till stora delar i Kyoto och bygger till vissa delar på verkliga händelser. Yoyiro Takata heter regissören till filmen som fått många utmärkelser.

Tokugawas emblem