onsdag 10 september 2014

Spelar ingen roll i Skymningslandet

Det är inte utan att jag tänker på Marie Hermansons senaste roman, Skymningslandet, som ett inlägg i den pågående valdebatten. Vi har frågor som ungdomsarbetslöshet, brist på bostäder, äldreomsorgen, utanförskap, utbildningspolitik, brott mot kvinnofriden, kunskapsförakt och kortsiktighet. Berättarjaget, Martina, är 22 år och arbetar som timanställd hotellstäderska. Passar inte galoscherna är det bara att gå. Hennes andrahandslägenhet återkrävs och Martina tror, att det bara är att flytta hem till föräldrarna. Naturligtvis hade hon kunnat hitta en soffa någonstans i huset, men hennes flickrum är borta. Martina går sin väg - chockad! Tessan, en väninna sen tidigare och en riktig överlevare, erbjuder henne att följa med till sin mycket speciella arbetsplats. Arbetsgivaren, gamla tant Florence Wendman på Glimmenäs, har stoppat sin tideräkning någonstans på fyrtiotalet. Hon lever i en fantasivärld och flickorna spelar med i teatern. Tant Florence anställer dem på stubben. Hon anordnar fiktiva bjudningar där det dukas med finaste porslinet och besticken och sedan bjuds mängder av avdöda gäster in. Judit, en hemlighetsfull ung kvinna på flykt, upptas genast i tant Florences hushåll. Judarna har det inte lätt i kriget. Ernst Wendman och hans dotter, Florence, har hjälpt många. Pontus, charmerande ung man med BMW, och hans något mera tillbakadragne vän Andreas blir också anställda som assistent respektive gårdskarl. Andreas är arbetslös biolog. Pontus har två utbildningar i botten, men det hjälper inte. Är det någon mening med utbildning över huvud taget? 
Redan i de första meningarna i boken får man en kuslig akvariekänsla. Naturen håller på att ta över ett gammalt hus. Trolldruvan spirar ur golvspringorna och ekarna spränger fönsterrutorna. "Det gäller att hoppa", sa Tessan. "Klyftan vidgas. Det gäller att hoppa till rätt sida medan man kan." Tessan hoppade. Men för mig tror jag att det är för sent. " Marie Hermansons fantasi är det inget fel på. Och språket är oklanderligt. Det man skulle kunna anmärka på är i så fall personbeskrivningen som är lite fyrkantig. Men det finns en psykologisk spänning, en dramatik och många oväntade vändningar just som man tror att man vet hur det kommer att utveckla sig. Jag gillade verkligen Skymningslandet. Titeln är lånad från Astrid Lindgrens berättelse om Göran och herr Liljonkvast.

8 kommentarer:

  1. Den boken skulle jag gärna vilja ta del av, som ljudbok med en bra uppläsare!
    /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kerstin Andersson är inläsare. jag vet inte riktigt vem hon är eller hur hon läser, men försöka duger, Eva!

      Radera
  2. inte behåller man barnens rum i all evighet (fast vi lyckades klämma in två utan lön praktiserande ungdomar mellan bokhyllorna några månader :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. tja, ganska länge, i alla fall. 22 är ju inte så gammalt

      Radera
    2. hihi, vår yngste var äldre än så innan han lyckades få egen bostad...

      Radera
  3. Älskar Lindgrens Skymningslandet, så vacker och så vemodig. Hermansons har jag däremot inte läst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. jag tyckte den var riktigt bra. den kan säkert fungera som ungdomsbok också

      Radera