Japanska spökhistorier

Patrick Lafcadio Hearn (1850 - 1904) var en märklig man. Hans far var irländare och hans mor grekiska; det är osäkert om de någonsin var gifta. Lafcadio Hearn kom till Japan så sent som 1890, men har gjort sig känd världen över som kännare av Japan, japansk kultur och sätt att tänka.Han åtnjuter högt anseende även i Japan och hans böcker trycks fortfarande. Inte minst Kwaidan. Japanska spökhistorier. Hearn gillade att samla berättelser.
Lafcadio Hearn (Koizumi Yakumo) kom till Matsue, residensstad i Honshu i sydvästra Japan, som lärare. Där mötte han också sin hustru. Han blev japansk medborgare och fick ett japanskt namn.
I Matsue finns ett Hearn - museum och där ligger han även begravd.
Kwaidan innehåller en rad korta, kusliga historier. Förfädernas andar spökar, huvuden rullar omkring och ibland träffar man på de huvudlösa kropparna. Det är lätt att göra misstag som man får plikta för på ett eller annat sätt - inte sällan med döden. Ibland är den frivillig: man kan till exempel offra sig för att ett träd ska gå i blom. Eller också har man förlorat ansiktet på något sätt och väljer att dö för egen hand.
Prästerna kan vara till en viss hjälp ibland. För att nu inte tala om samurajerna. En gång samuraj, alltid samuraj. Ursprunget lyser igenom oavsett förklädnad.
Spökhistorierna utspelar sig lite varstans. Effektfullt blir det naturligtvis i någon liten enslig koja i bergstrakterna i månljus. Blåst, regn, omänsklig kyla - en samuraj är okänslig för vädret. Han lägger sig på bara marken och lutar huvudet mot en tallrot och sover förnöjd.
Lafcadio Hearn förklarar att flera av spökhistorierna är översatta från gammal japansk litteratur och att någon berättats för honom.

Läsandets kultur

627 sidor slutbetänkande av Litteraturutredningen SOU 2012:65, 
Läsandets kultur
och 141 sidor Se dig för Lotta av Merri Vik, pseud för Ester Rignér - Lundgren.
utg. på B. Wahlströms ungdomsböcker från ungdomens eget bokförlag. 1968 
är de två senaste tilläggen i min läshög.
Jag har aldrig tidigare läst en Lotta bok, men jag har inhämtat uppgifter från vanligtvis välunderrättade källor att det är mycket läsvärda böcker. Alltså tänker jag läsa. Det är aldrig för sent att få en lycklig ungdom, eller hur det var. 
Mer än 1000 titlar finns att välja på bland Wahlströms böcker står det bak i boken. Och så uppmanas man att sätta ett märke för de Wahlströms - titlar man helst vill ha. Tur att det inte är en bok ifrån biblioteket.
Jag avstår från märkessättandet men jag kan konstatera att jag läst Enid Blyton, Syster Ann Barton och Kitty- böcker. Och jag har läst böckerna om Cherry Ames.

Dagens dikt

Månadens diktare i april
Ko Un. 

 

Den lilla källan

 

Om Yongtun vore utan sin källa,

vad skulle då göra Yongtun till by?

Snöflingor faller oavbrutet

ned i källans mörka vatten

och upplöses

Denna djupa stillhet

när Yang - suls hustru,

täckt av snö, går ut för att hämta vatten.

Hon sätter ned sin lilla kruka,

tar upp skopan men glömmer att ösa upp.

Hon ser snöflingorna dö.

Djup frid.

Ur Tiotusen fotspår och andra dikter

Ko Un föddes 1933 i Korea. Han led svårt under koreakriget då också många av hans närstående dödades. Mellan åren 1952 och 1962 levde han klosterliv.

Under kampen för demokrati i Sydkorea blev han fängslad flera gånger.

Ko Un skriver även drama, essäer och självbiografiska berättelser.

 

Äpplets vana att falla

Idag kunde jag hämta Äpplets vana att falla av Rosmarie Waldrop på det lokala biblioteket.

Curves to the Apple kom först ut 2006 och innehåller tre titlar som Rosmarie Waldrop gav ut under åren 1987 till 1999, Reproduktion av profiler; Det uteslutna tredjes plan; Motvilliga gravitationer

De hänger ihop och utgör såväl höjdpunkt i som lämplig ingång till hennes författarskap.

2011 kom den svenska översättningen som gjorts av Marie Silkeberg, Ida Linde och Niclas Nilsson på Rámus förlag.

Jag har läst av och till hela dagen och inser att detta är en bok jag vill äga.

Den blir jag inte klar med i brådrasket. Mycket behöver läsas och läsas om. Det är vackert, fantasieggaande och intellektuellt utmanande. Jag börjar förstå varför Rosmarie Waldrop räknas som en av den amerikanska litteraturens mest inflytelserika författare. Hon har ägnat sitt liv åt litteraturen liksom maken.

De har fyllt sitt hus med böcker. De fick bygga tak på verandan för att få plats med ännu flera böcker

Rosmarie Waldrop har en alldeles egen stil. Hon skriver prosalyrik; hon ställer frågor, funderar; leker med språket; associerar till naturvetenskap, fysik och filosofi. ”Poesi: en alternativ, mindre linjär logik,” säger hon.

Här kommer ett par exempel ur Äpplets vana att falla:

”Du sa till mig att det som inte används är meningslöst och tog min temp som jag tänkt spara till en svårare dag. I spegeln, varje natt, samma ansikte, lite mer slitet, en klänning som använts för länge. Månen var ute i kylan tillsammans med den rastlösa otillfredsställda vinden som verkade ändra lönnarnas placering.
Jag väntade mig en förebråelse för att ha nämnt ordet kärlek, men du anklagade mig bara för att ha stulit din penna, och sorgen försvann med förnuftet. Du gjorde en ceremoni av att hålla huvudet i händerna eftersom det, som du sa, inte kunde rymmas i sig självt.” 
Ur Reproduktion av profiler

"En tagg i hjärnan, säger han, denna ansträngning att fånga växlingar i våglängder eller känslor. Att inte bara se både kanin och anka i fixeringsbilden, utan också frysa omkastningens ögonblick. Eller ett ögonblick av åldrande. Är det för subtilt, som gräs som växer. som en protons storlek? Eller är vår oförmåga mer kategorisk, så som en skugga inte kan fånga ljuset eller ögat se sin blinda fläck? Älskar jag ditt ansikte för att det är ditt eller för hur det skiljer sig från cirkel, parabel, ellips? 

Kanske behöver vi förändring för att se det som är, säger hon. Och tvetydighet, för att bli medvetna om seendet. Sju sorters äpplen. Men fokusera på linsens krökning, och natten får all färg, dvalan alla handlingar. till och med deras speglingar i floden. Porer sluter sina dörrar. Gräset är slött av mängd, himlen inte oändlig, bara sot."
Ur Motvilliga gravitationer

Rosmarie Waldrop

I Kulturdokumentären i P1 idag kunde man stifta bekantskap med en kvinna vid namn Rosmarie Waldrop. Hon är poet och översättare och driver sedan 1961 tillsammans mned sin man Keith alternativförlaget Burning Deck Press . Maken är också poet och översättare. Han har dessutom skrivit ett flertal romaner och essäsamlingar. De bor i Providence, Rhode Island, ca 20 minuters promenad från Brown University där båda undervisat.
Rosmarie Waldrop föddes 1935 i Kitzinger i Tyskland. 1954 träffade hon Keith Waldrop som ingick i en grupp amerikanska soldater stationerade i Tyskland. Sedan 1958 bor paret i USA.
Rosmarie Waldrop är en lågmäld, uppriktig poet; en poeternas poet, enligt kulturjournalisten Anneli Dufva som besökt Rosmarie Waldrop i hennes hem.
Rosmarie Waldrop berättar om sina försök att skriva både på tyska och engelska under sin första tid i USA och att det inte fungerade. Hon hamnade i ett mellanrum mellan språken och att hon trivs där. Hon skriver på den ena språket och översätter till det andra.. 
Rosmarie Waldrop tar gärna intryck av andra författare. Särskilt betydelsefulla är Ludwig Wittgenstein och Edmond Jablès - en judisk man född i Kairo, som skriver om förintelsen på ett sätt som hon kan ta till sig.
Rosmarie Waldrop har främst skrivit diktsamlingar men det har också blivit ett par romaner, till exempel The Hanky of Pippin´s Daughter där hon skriver om sitt miserabla förhållande till modern.
Det var det som gjorde att hon valde att aldrig skaffa barn. Hon är medveten om att hon gått miste om något och att det finns en tomhet i hennes liv och dikter, men hon anser sig ha vunnit annat.
Man associerar osökt till paret Virginia och Leonard Woolf.
Jag återkommer imorgon till diktsamlingen Äpplets vana att falla som är den enda titel som finns översatt till svenska.

Tony och Susan

Av en ren händelse grep jag tag i en pocketbok som länge stått i en hylla i sommarstugan:
Tony & Susan av Austin Wright. En bok som jag inte visste någonting om och ett författarnamn som var totalt okänt. Det tog inte många minuter förrän jag var helt fast.
Susan Morrow får sig tillsänt ett bokmanus av sin förre man Edward som hon inte har haft kontakt med på 25 år. Deras äktenskap sprack till stora delar beroende på hans författardrömmar. Nu vill han att hon ska lämna ett omdöme om han bok. Hon har en gån hans hårdaste kritiker.
Hjärnkirurgen Arnold, Susans nuvarnade man, ska åka på konferens och det passar Susan bra för då kan hon läsa i lugn och ro. Edward ska sedan komma till Chicago och då kan hon meddela sina synpunkter.
Susan börjar läsa. Hon dras omedelbart in i handlingen och förvånar sig över hur bra hon tycker att det är.
Mellan varven får man ta del av Edwards och Susans tidigare relation.
Edwards bok Nattdjur handlar om matematikprofessorn Tony Hastings, en lagom feg man i sina bästa år.
Han är på väg till Maine med fru och dotter. De bestämmer sig för att ta hela långa resan i ett svep och köra hela natten. Det blir ett ödesdigert beslut. 
På vägen råkar de ut för tre råskinn som gärna leker katt och råtta med den förskräckta familjen, som provocerar dem genom sin blotta existens. Två skilda världar på kollisionskurs. En av männen kör iväg med Tony och lämpar av honom i skogen i svarta natten. 
De andra tar hustrun och dottern i  Tonys bil.
Sedan blir allt rena mardrömmen. Susan läser och försöker bortse ifrån vem Edward är och vad hon vet om honom. Hon vill vara så objektiv som det är möjligt. Har han något budskap till henne?
Tony & Susan är en gastkramande roman om ondska, hat och hämnd.
Men det är också en roman om en roman och den handlar mycket om skrivande och läsande.
Den handlar också om minnen och relationer och hur man förändras med tiden.
För Susans räkning får läsningen av Nattdjur ett förargligt efterspel...

Austin Wright då? Han föddes i NY 1922 och dog 2003. AW var litteraturkritiker, författare och professor. Han skrev sju romaner. Tony & Susan är den enda som översatts till svenska

Bokbloggsjerka 29 mars - 1 april

Annika undrar i sin
Bokbloggsjerka 29 mars - 1 april vad vi ska göra i påsk?
Det jag har gjort sammanfaller i allt väsentligt med det jag planerade, nämligen
Skärtorsdagen: Packa ut, packa ut , packa ut. Till sommarstugan. 
Packa in, packa in, packa in. Upptäcka allt man glömt
Långfredagen: Matteuspassionen. Ett påskmåste. I år i P2 under ledning av Eric Ericson.
Påskafton: Påskbord i goda vänners lag och långpromenad på stranden - oavsett väder
Påskdagen: Läsa påskekrim, äta rester, promenera på stranden
Annandag påsk: Packa ut. Åka hem. Packa in. Upptäcka allt man glömt kvar, till exempel någon liten förarglig laddare, en strumpa, en bok, den livsviktiga kalendern...