skip to main |
skip to sidebar
Mias helgfråga:
Hur viktigt tror du det är att man besöker och kommentarer andra bokbloggare? Utveckla gärna...
Jag tycker att det är både viktigt, roligt och lärorikt att besöka andras bloggar. Och jag förmodar att jag inte är ensam om att tycka att det är roligt med en kommentar så jag kommenterar ofta. Och så många boktips en får! En kan ju inte hålla reda på allt själv.
Bonusfråga: Vad är din favorit bland fikabröd?
Walkers shortbread. De smakar verkligen pure butter.
Annie Åkerhielms roman från 1933, Bakom spalterna, handlar om några människoöden med anknytning till en tidning, Stockholmsposten. Styrelsen kräver förnyelse och funderar på att anställa någon som kan arbeta bredvid chefredaktören Graab . Den konservativa Stockholmsposten skulle bli rolig. Den avhållne chefredaktören Graab slutar självmant och lyckas förhandla sig till en hyfsad pension. Moren har gjort sitt; moren kan gå. 1914 års idéer om Tysklands oskuld och oförtjänta martyrskap, Versaillesfredens världsförbrytelse, den lagliga ordningens helgd, och så vidare har varit de värden som hållits högt på Stockholmsposten under Graabs ledning. Efterträdaren Herbert Odell lyckas inte heller så bra. Han måste gå till sin grosshandlarbroder och be om hjälp. Brodern kan skaffa engelska annonsörer mot att England får stöd i tidningens allmänna hållning. Annonskorruption kallas sådant. Graabs dotter, Hjördis, arbetar på tidningen av nödtvång. Alla måste hjälpas åt att försörja familjen. En dag får hon ta hand om riksdagens remissdebatt och sköter det så bra att hon får fortsätta med det och får löneförhöjning. Hjördis gifter sig i all stillhet med sin veke David som vill ägna sig åt konsthistoria. Hjördis syster Alfhild vet att hon inte kan fylla Hjördis plats i hemmet. Tiderna är hårda. Det är ekonomisk kris i hela världen och arbetslösheten är hög. Stat och kommun har slösat. David blir uppsagd och de flyttar till en mindre lägenhet och Hjördis får arbeta mera. Alfhild dras till kommunismen genom sin pojkvän Kurt. Flickorna bror Alf åker till Tyskland en tid och grips av nationalsocialismens råa kraft.
Annie Åkerhielm kan berätta. Och hon och hennes man Dan Åkerhielm har egna bistra erfarenheter av hur arbetet på en tidningsredaktion kan gå till. Författaren är också intresserad av och insatt i tillståndet i samhället.
Titel: Bakom rubrikerna
Författare: Annie Åkerhielm
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Tryckår: 1933
Antal sidor: 223
Johannas deckarhörna: Veckans topplista handlar om våra fem bästa lästips bland böcker som finns utgivna i pocketformat.
1. Glaskupan av Sylvia Plath
2. En ny tid av Ida Jessen
3. Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
4. Farfar var rasbiolog av Eva F Dahlgren
5. 1793 av Niklas Natt och Dag
Tara Westover är i dagens läge 32 år. När en läser hennes självbiografi, Allt jag fått lära mig, känns det som att det förflyter väldigt lång tid. Hon växer upp i en mormonsk familj i ensliga trakter i Idaho. Tara är yngst i en syskonskara på sju. Far arbetar på sin skrotfirma och mor tillreder naturmediciner och agerar som barnmorska. Gene Westover är en riktig domedagsprofet och en prepper. Slutet är alltid nära. Han är hård mot sin familj och menar att kvinnans plats är vid spisen födande barn. Tara noterar utbrytningsförsök hos några av sina bröder, men det blir inte mycket mer än försök utom för en. Någon smygstuderar. Som barn till mormoner ska de inte gå i vanlig skola. Läkare och mediciner är också förbjudet. Tara arbetar på sin egen utbildning på sitt eget sätt. Lyckligtvis finns det lärare som inser att hon är en ovanlig begåvning. Inte nog med att hon ska klara sina studier trots att hon saknar grunderna. Hon ska också försöka verka "normal"; försöka smälta in i mängden. Och så måste hon ju också ordna sin egen ekonomi. Hon får ta extra arbeta och plugga om nätterna med magsår, körtelfeber och streptococker. Ibland tvivlar hon på sina egna minnen och är beredd att anpassa sig efter familjens. Men då har hon sina dagböcker. Långsamt lossnar banden till familjen. Modern är solidarisk med fadern liksom några av syskonen. Men Tara ger inte upp den kampen heller. Hon har gjort det hon ville göra och hon trivs med sitt liv. Kanske kan hon också få tillbaka sin familj? Jag hade svårt att släppa den här boken. Taras person och öde gjorde starkt intryck. Och jag tycker att hon lyckades bra med att beskriva sina dubbla känslor för de olika medlemmarna i familjen. Moderns totala lojalitet med fadern är svår att förstå eftersom det drabbade barnen. Någon gång vidgår hon att hon handlat fel och det känner Tara som en upprättelse. Men det innebär inte att Tara är förlåten sitt avhopp.
"När jag hade berättat för pappa att jag tänkte börja på college hade han sagt att en kvinnas plats var i hemmet och att jag borde lära mig om örter - "Guds eget apotek", hade han kallat det medan han log för sig själv - så att jag kunde ta över efter mor. Han hade sagt mycket mer än så förstås, om hur jag lustade efter människans kunskap istället för Guds, men jag bestämde mig för att ändå fråga honom om trigonometri. Här fanns ett korn av mänsklig kunskap som jag var säker på att han besatt. Jag klottrade ner talet på ett nytt papper. Pappa tittade inte upp när jag kom in, så långsamt och försiktigt sköt jag fram pappret ovanpå ritningarna. "Pappa, kan du lösa det här?" Han tittade strängt på mig, sedan mjuknade blicken. Han snurrade på pappret, kisade mot det ett ögonblick och började rita, siffror och cirklar och stora svepande bågar. Hans lösning såg inte alls ut som den i läroboken. Den såg inte ut som något jag någonsin sett. Det ryckte i hans mustasch: han muttrade. Sedan slutade han att klottra, tittade upp och gav det rätta svaret."
Från sidan 132 i Allt jag fått lära mig av Tara Westover
En smakebit på søndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR
Ett förledande omslag, ett behagligt format och undertiteln: en trädgårdsberättelse fick mig att låna hem Regnmannen. Jag ville också ge Jonas Karlsson, skådespelare, dramatiker och författare, ytterligare en chans. Har inte varit så förtjust i det jag läst tidigare. Tyvärr gick det inte så bra den här gången heller. Det är välskrivet; språket är det inget fel på, men själva storyn med den stackars misslyckade teaterregissören som nu till råga på allt blivit änkeman, växlar mellan tragik och skröna. Ingmar Karlsson saknar hustrun Inger. I sin ensamhet har han börjat ägna sig åt Ingers rosor och det lyckas han bra med. Grannarna håller han på en armlängds avstånd. Det hade Inger också gjort. Hon var från storstaden och hade svårt att anpassa sig till mentaliteten i den lilla staden. Sonen Erik besöker sin far ganska ofta, men han har svårt med faderns tjurighet och gnäll om sitt onda knä. Han hade trott att Ingmars ensamhet skulle föra dem närmare varandra. Men så enkelt är det inte. Torkan tär på allas trädgårdar och alla vaktar på alla så att ingen vattnar med slang. Ingmar har en hemlig kran med slang och det börjar gå rykten om Ingmar igen. Därefter blir det skröna av alltihop och jag tappade intresset. Men jag läste hela boken så klart och berättelsen nyktrade till en stund innan slutet.
Titel: Regnmannen: en trädgårdsberättelse
Författare: Jonas Karlsson
Förlag: Wahlström@Widstrand
Tryckår: 2019
Antal sidor: 243
Mias helgfråga iv. 23 är inspirerad av Fröken Christina:
Vilken typisk svensk bok borde man läsa?
Herrarna i skogen
av Kerstin Ekman. Kerstin Ekman promenerar i skogarna i Ångermanland,
Jämtland och norra Roslagen i sällskap med herrarna som hon lärt känna
genom deras böcker och hunden. Herrarna har öppnat skogen för henne men
även lärt henne att se vad hon har runt fötterna. Och uppe i träden. En
helt fantastisk bok, tycker jag.
Bonusfrågan: Hur firar ni Nationaldagen?
I trädgården, i skuggan under den stora boken med ett stort glas iskalltvatten med mynta i. Och med en hög böcker inom räckhåll, förstås.
I Det kluvna hemmet skildrar Annie Åkerhielm ett gammalt, stadigt äktenskap mellan professor Bo Preston och hans hustru Tora Preston, Tossan kallad. Ormen i paradiset är professorns assistent fröken Paula, fröken von Unstern. Professorn är lång, smal och blond medan hans hustru är mera junonisk, blåögd och brunhårig. Professorn och hans assistent delar intresset för vetenskapen och Tora Preston tycker att de alltid sitter med huvudena ihop och kollationerar logaritmtabeller vid hans skrivbord. När hon ska städa makens skrivbord griper fröken Paula in och förhindrar att något enda papper flyttas. Tora Preston förstår att hon inte är delaktig. Bo Preston tänker i sitt stilla sinne att Tossan är en god husmor och en bra mamma, men lite dum är hon allt. Och naturligtvis är han inte okänslig för hennes svartsjuka. Tora Preston spelar i sin förtvivlan ett högt spel som hon förlorar. Annie Åkerhielm är en god psykolog och berättare. Stackars Tora Prestons förödmjukelse och sorg känns så äkta. Barnens ställningstagande i föräldrarnas drama vrider om kniven ytterligare. Romanen är skriven 1935, men den känns betydligt modernare. Vissa ordval avslöjar tiden
Johanna vill veta vilka böcker vi ser fram emot i sommar och det ska hon få. Troligtvis kommer jag att läsa en hel del riktigt gammalt också.
1. Jag väntar i snön av Daniel Dencik
Om en pappas kamp för att få träffa sitt barn-. Polaris förlag
2. Kirke av Madeline Miller
Om gudinnan som förförde Odysseus. W&W
3. En cirkel av sten av Elly Griffiths
Mer beöver inte sägas. Jag har plats nr 53 i bibliotekskön
4. Systerklockorna av Lars Mytting
Om ett par kyrkklockor i Gudbrandsdalen på sent 1800 -tal
5. Mitt år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh
Ung kvinnas experimenterande med narkotisk dvala. Modernista
Den vietnamesiska långfilmen Gentle handlar om
äktenskapet mellan en ung flicka och en betydligt äldre pantbanksägare.
För den unga flickan är giftermålet en väg ut ur fattigdom och förtryck. Linh är föräldralös och har uppfostrats av två elaka mostrar som har sex respektive tre barn var. Linh är inget mindre än hemhjälp och barnvakt åt dem och för det får hon hugg och slag. En obehaglig slaktare som slitit ut två fruar redan anmäler sitt intresse för den unga flickan. Han lovar på samma gång att hjälpa mostrarna med deras uppehälle. Dessa båda uppmuntrar förbindelsen, men Linh är tveksam. Och den vänlige pantlånaren hinner lyckligtvis (?)före. Till en början ser allt bra ut. Linh kommer snart in i arbetet på pantbanken; hela tiden övervakad av mannen som också bestämmer allt. Men snart är det något som skaver. Kvinnan/flickan försvinner iväg varje kväll. Mannen misstänker naturligtvis otrohet och följer efter henne och blir dubbelt överraskad. Här skiljer sig Dostojevskijs novell - som ligger till grund för filmen - och filmen åt men inte så att något går förlorat eller att själva innehållet förvanskas. I det stora hela följer filmen novellen mycket nära. Den franska filmen Une femme douce i regi av Robert Bresson har jag inte sett så jag vet inte hur slutet har framställts där. Filmen Gentle var väldigt lätt att ta till sig, vilket är mer än jag kan säga om Dostojevskijs novell.
Dostojevskijs Den saktmodiga finns i nyöversättning i novellsamlingen Krokodilen.
Novellen skrevs efter Dostojevskij återvänt till Petersburg efter tio
års förvisning i Sibirien. Den utgavs 1876 och ingick i Dostojevskijs
stora projekt En författares dagbok.
Den saktmodiga passar in på nr 13 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell IV Läs en novell där någon sjunger .
"Om det bara ville regna, tänkte Ingmar där han stod böjd över den praktfulla Madame Hardy och lät fingrarna vandra längs med bladen. De gamla grenarna var beskurna sedan länge och överallt sköt det nya skott. I slutet av månaden skulle det komma vita, ibland ljusrosa blommor och omsluta det lilla gröna ögat i mitten. Mjuka blad som skyddade knoppen där inne. Växtbädden hade fått ordentligt med kogödsel i en väl avvägd blandning av jord och sand så att marken omkring busken fick den där riktigt leraktiga konsistensen. Allting var förberett, det fanns inte mycket mer att göra, ändå tyckte han om att stå där och ägna sig lite åt henne. Hon var en tålig och pålitlig ros som sällan drabbades av sjukdomar eller skadedjursangrepp. Perfekt placerad på en halvskuggig plats som gav all näring hon behövde. Om det bara inte hade varit så torrt."
Från sidan 5 i Regnmannen av Jonas Karlsson.
Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna.
Fler smakebitar HÄR.
I Fru Fannys son, 1905, av Annie Quiding, har fru Fanny gått ur tiden - hon stupade på sin post - och hennes man Arnold har varit i Indien i femton år. Det blev aldrig av att Fru Fanny återförenades med mannen. Hon hade jämt för många järn i elden. Hennes son, Kurt, har inte haft kontakt med "nya pappan" på fem år. Men nu känner han sig ensam och skriver ett brev till sin "Aldrig förgätne gamle vän!" Arnold Scheffer i Kalkutta svarar med glädje "Min gosse!" Och så är kontakten återupprättad. Kurt skriver halvhjärtat på en avhandling om lippierna. Kurt tycker att hans första plikt är att utveckla sin personlighet; mitt jag är mitt verktyg. Arnold har en annan inställning till livet. Han talar om offer och försakelse. Han tror på Brahman, världssjälen. Arnold har utöver sina uppgifter på universitetet ett arbete om det ariska lynnets och föreställningskretsens inflytande på kristendomens utveckling. Kurt är verkligen i beråd. Han har blivit kär i sin bäste vän Gunnars fästmö, Oleana. Kurt är rik och är verkligen inte beredd att försaka. De diskuterar brevledes och Arnold bjuder Kurt till Indien. På hemmaplan är släkten bekymrad. Kurts moster Eva skriver till Arnold och ber om hjälp. Tant Julia, en gammal kvinnosakskämpe, är den enda som håller det unga paret om ryggen. Hon blir också den som kommer att skriva det ödesdigra brevet som får Arnold att göra slag i saken och åka hem till Sverige. Fru Fannys son är inte fullt så lättläst och omedelbar som Quidings/Åkerhielms tidigare romaner, men det kan kanske bero på den manliga brevväxlingen och synvinkeln. Slutet kommer oväntat och chockartat.
1904, medan Annie Åkerhielm fortfarande var Annie Quiding, skrev hon romanen Fru Fanny. Fanny har ett livsintresse vid sidan av familjen och det är kvinnosaken och rösträtt för kvinnor. Fanny är dotter till en förmögen bankdirektör, Gotthard Hein, den personifierade borgarhögfärden. Fanny har varit gift och har i första äktenskapet en son som heter Kurt. Hon gifter om sig med en yngre, vacker tämligen medellös man som dock har doktorerat vid blott 24 års ålder. Arnold ägnar sig åt Rig Veda - studier. Ingen i familjen är särskilt intresserad av hans förehavanden, men svärfar släpper i alla fall till pengar. Fannys syster Eva är gift med Bengt som är adelsman och löjtnant. Svärfars pengar betyder mycket även här. Arnold är en leende, lidelsefri man som vill ha det svalt och fritt omkring sig. Fru Fanny är intensiv och älskar för mycket. De får dottern Etty, som blir dödssjuk medan hennes mamma befinner sig på en kvinnokongress i Köpenhamn. Redan tidigare har sonen Kurt fått uttrycka : Du är igen riktig mamma som Gunnars och Eriks. Men inget biter på Fanny. Hon startar ovanpå allt en tidskrift. Arnold ruvar på sina egna planer och meddelar en vacker dag att han tänker åka till Indien 4 - 5 år. Vill Fanny följa med? Fanny hatar Arnolds arbete. Hon framhåller att hon ju också har en verksamhet hon vill ägna sig åt. "Kasta skräpet över bord", säger Arnold. Kvinnans plats är hos mannen. Hon ska leva mannens liv eller hålla sig ur hans väg. Mannens plikt riktar sig utåt i världen; kvinnans inåt i hemmet. Kvinnorörelsen innebär en rasdegeneration, enligt Arnold. Cyniskt och förhatligt påstående, rasar Fanny. Kvinnorna utvecklas kanske, men männen försämras och blir karaktärssvaga, ömkliga och gosselika, mässar Arnold. Hans åsikter förvånar mig som läsare. Han har utvecklats till en riktig patriak i all stillhet.
Jag vet att fru Fanny sedd med dåtidens glasögon ansågs vara ett angrepp på kvinnorörelsen, men ur min synvinkel uppfattar jag den ungefär tvärtom. Fru Fanny arbetar för kvinnornas sak - trots en del splittring i leden - och hon trotsar både mannen och familjen i övrigt. Hon tycker att kvinnor kan klara två livsuppgifter på en gång. Den jag kan tycka sitter i kläm i den här välskrivna romanen Fannys son, Kurt Lorin.
Förmodligen kastas det lite ljus över honom i romanen Fru Fannys son från 1905.
Fröken Christina har hjälpt till med Mias helgfråga även den här veckan.
En bok att ge bort till en student
Det kan vara svårt om en inte känner studenten ifråga.
Naturlära av Lars Lerin. För den naturintresserade
Svenska noveller. Från Almqvist till Stoor För den litteraturintresserade
Svensk poesi. För den litteraturintresserade
Studentköket: Budget. För den hungriga
Agneta Pleijels debutroman, Vindspejare, kom ut 1978. Hon berättar om hur hon börjar skriva en bit för varje dag tills det börjar gå av sig själv. Hon reser till Paris och skriver där och hon åker också till Java och skriver där. Vindspejare är en roman om hennes släkt och den utspelas till stora delar i Indonesien, eller Nederländska Indien som det hette då. Berättelsen är en blandning av fakta och fiktion, drömmar och minnen. Kronologin är uppbruten. Vissa händelser går inte att belägga och då får fiktionen fylla i. Abel och Oskar är bröder. De är väldigt olika. Oskar är den som vill komma sig upp i världen. Abel vill måla. Oskar reser ut i världen och hamnar på Java dit han också lockar Abel. Abel är förlovad med Estrid som får stanna hemma och vänta och vänta. Abel möter den vackra Lientje, som är kontorist på Oskars mäklarfirma. Hon blir mormor till berättarjaget och Abel morfar. Si kallas berättarjagets mor; uppvuxen i Surabaya. Hon och dottern åker tillbaka till Java efter många år och finner sig vara ägare till inte mindre än fem hus varav ett är morfars och mormors hus. Si förvånar sin dotter genom att plötsligt fråga efter avräkningen på 54 års hyresintäkter. Men det finns inte många rupier att hämta. Förvaltaren har fört ett utsvävande liv. Vindspejare är en livfull, färgrik och sinnlig roman som är svår att göra rättvisa åt. Flera i den tidigare släkten får sina öden dokumenterade. Vindspejare berättar också en del av Indonesiens historia med holländska kolonisatörer, revolution och rysk ockupation. Agneta Pleijel har fått många priser; bl. a. Lagerlöfpriset och Övralidspriset.
Johannas deckarhörna: Nu är våren på väg att övergå i sommar och det är dags att summera
vårens favoriter. Därför handlar topplistan idag om vårens bästa böcker,
dvs guldkornen bland det vi läst under mars, april och maj
1. Tre systrar av
Dyster rapport från Maos Kina. Alla människor är underkastade ett system, men kvinnornas situation är förfärande
2. Fallet Sigrid Gillner av Eva F. Dahlgren
En fantastiskt skickligt skriven biografi över en rakryggad människa som alltid stod för sina åsikter och även kunde erkänna när hon haft fel.
3. Den goda dottern av Karin Slaughter
När jag äntligen kom mig för att läsa en roman av Karin Slaughter blev jag glatt överraskad. Spännande och psykologiskt trovärdigt.
4. Pachinko av Min Jin Lee berättar ett stycke okänd historia som man inte vill tala om i
Japan. Romanen tilldrar sig i Sydkorea och Japan. Pachinko är en bred episk roman och en släkthistoria som spänner över fyra generationer.
5. Odla i stan av Peter Streijffert är en entusiastisk och lärorik bok som kan få vem som helst att störta ut och åtminstone köpa en pallkrage. Handfast och rolig.
I Karin Smirnoffs andra roman, Vi for upp med mor, mötes läsaren av tvillingparet, albinobarnen Jana och Bror Kippo igen. Släkthistorien upprepas men betraktas ur en annorlunda synvinkel. Syskonen ska begrava sin mor, Siri Rahannis, i Kukkojärvi. Jana träffar sin kusin Jussi Rahannis och han berättar om sin upplevelse av Siri, som var hans moster och ständiga tillflykt. Tycke uppstår mellan Jana och Jussi. Bror möter den religiösa sekten som kallas gemenskapen och styrs av en diktatorisk pastorsilas (Karin Smirnoff skriver för det mesta alla namn så). Kvinnorna i sekten är andrahandsvarelser i jesuskappor och klutar på huvudet. Deras främsta uppgift är att föda barn. Bror blir ett lättköpt offer, men pastorsilas har inte räknat med Jana, som är beredd att offra sitt liv för bror Bror. Jana rotar i släktens historia och uppdagar häpnadsväckande saker. Syskonen hittar brev som modern skrivit till dem och deras döda storasyster Maria. Maria var moderns favorit. Jana och Bror förstår att modern inte vetat att Maria är död och att Maria inte fått veta vem som var hennes far. De ärver sin mors lilla hus men upptäcker att det är fullt bebott av kimmorantala och hans syndiga Maria Magdalena som för det mesta är berusad. Nu är hon dessutom gravid. Jana har mycket att rådda med. Men hon är orädd intill det dumdristiga och hon har ett hjärta för de svaga och hjälplösa i samhället, såsom gravida havande kvinnor, negligerade spädbarn och misshandlade hundar och hon trotsar både pastor silas och kimmorantala som är livsfarliga män var och en på sitt sätt. Vi for upp med mor handlar väldigt mycket om moderskap och mäns våld mot kvinnor. Den handlar också om konservativa, instängda och patriarkaliska samhällen. Karin Smirnoffs speciella språk är lika energiskt som någonsin Jana själv. Som läsare önskar en Jana lite lugn och ro och lycka. Tyvärr är hon ganska stukad av livet och har svårt att ta emot, men vem vet vad som kan hända i nästa roman. Vi for upp med mor slutar nämligen såväl bokstavligen som bildligen med en cliffhanger.
Titel: Vi for upp med mor
Författare: Karin Smirnoff
Förlag: Polaris
Tryckår: 2019
Antal sidor: 349
"Jag kunde inte känna igen min mamma där hon låg på hospicerummet med de äggula väggarna. Hennes hud stramade över kinderna och den kala hjässan, och munnet var som ett sårigt streck i ansiktet, ögonen var stora och svarta och stirrade utan att blinka. Hon är död, tänkte jag, medan rummet snurrade och lukten av sjukhussprit stack i näsan. Jag hade inte nått fram i tid. Bakom mig kunde jag höra min faster Kirsten hänga upp en kappa över en galge. "Visst känns det bra att Christina är här Ingelise", sa hon med sin sjuksysterstämma som fick mig att tänka på nystrukna lakan, och till min förvåning gav mamma ifrån sig ett ljud. Ett djupt aaah, som kunde betyda vad som helst. Jag tog stöd mot väggen, tills rummet stod stilla. Mamma blinkade fortfarande inte. Det finns inga fler ord i henne tänkte jag. Hon kommer inte att berätta för mig vad som egentligen hände, hon kan inte anklaga mig mer, vem är hon ? Och jag såg mig själv utifrån, alltför färggrann och uppseendeväckande i mina perforerade guldskor. Min pappa prasslade med Jyllandsposten borta vid fönstret och reste sig. Han var grå i ansiktet, grå som sin pullover. Hans armar hängde slappt utmed sidorna. "Jag sa till din mor att hon inte fick dö på din recnsionsdag, och det gjorde hon inte heller, sa han. Visst stämmer det Kirsten? Vi sa till henne att hon måste vänta tills Christina kommer." Från sidan sju i Den som lever stilla av Leonora Christina Skov
Varje söndag bjuder vi varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR
En känner igen Cannie Möller och familjen Gudner från förra boken Lifterskan känns igen i författarens nya roman Besökaren. Rebecka Gudner är romanens jag; Hugo, läkaren, hennes man. Barnen Manja och Johan är tämligen vuxna och befinner sig i Australien och London. Men snart är det midsommar och då väntas de hem. Kanske.Rebecka är tecknare och håller på med omslaget till en bok där huvudpersonen Biancas öde kryper under skinnet på henne så att hon ibland har svårt att skilja på fantasi och verklighet. En rörelse i skogsbrynet får Rebecka att känna sig iakttagen. Så småningom förstår hon att Martin, familjens tidigare hyresgäst är i närheten. Em, som Rebeckas barn kallade honom. De var mycket förtjusta i honom. Det var Rebecka också, för att uttrycka det milt. Deras relation var på Rebeckas villkor. Nu är förhållandet det motsatta och Martins känslor utvecklas mot ren illvilja. Runt omkring finns travhästen Soul - Boy som rymt och ställer till oreda; den olyckliga unga Karin Forsgren som föder ett dödfött barn och handlar i panik. Tilda i kiosken spelar en central roll i samhället. Hon är mycket för grannsamverkan och gillar inte när okända tar sig in på samverkansgruppens område. Jag tycker att Besökaren mycket handlar om ensamhet och utanförskap. Martin står utanför ett samhälle han inte kan förlika sig med. Karin Forsgren är ensam och hjälplös. Rebecka är också mycket ensam med sina tankar och sina demoner. Hennes förhållande med Hugo skakas naturligtvis. Dottern Johanna är tidigt inne på spåret att Rebecka döljer något. Den sympatiske kriminalkommissarien Olof Almgren känns igen ifrån Lifterskan.Han är lika konfunderad över Rebecka som jag. Hon känns väldigt labil och har svårt att vara öppen. Men - det finns tendenser som tyder på att familjen Gudner är beredda att städa ut gamla spöken och sluta upp med att ha hemligheter. Det hela tilldrar sig inom loppet av två månader. Kapitlena är korta och låter de olika personerna komma till tals. De bidrar också till drivet i boken. Välskrivet, spännande - för att inte säga otäckt - och psykologiskt trovärdigt. Men jag skulle gärna möblerat om omslaget en smula.
Titel: Besökaren
Författare: Cannie Möller
Förlag: Hoi
Tryckår: 2019
Antal sidor: 374
Mias helgfråga v. 21:
Vilken bok skulle du kunna ge din mamma i present på Mors dag?
Om min mamma varit i livet skulle hon ha fått Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna av Anna Nordlung och Bengt Wanselius. En bildrik biografi.
Bonusfrågan: Om någon skulle komma på idén att ge mig en present på Mors dag så skulle jag inte bli ledsen för vinnaren av The Man Booker International Prize 2019: Jokha Alharthi, Celestial Bodies som tilldrar sig i Oman.
Eva F Dahlgren, journalist och författare har skrivit en fantastisk biografi om en märklig kvinna vid namn Sigrid Gillner, Fallet Sigrid Gillner. Hela sitt liv var hon idealist och kämpade för en idé. Hon föddes 1891 i Jönköping och dog 1975 i sitt älskade Felixtorp i Viken. Eva F Dahlgrens farfar, om vilken hon skrivit Farfar var rasbiolog, var den som kände Sigrid Gillner. Författaren såg som barn upp till dem båda, men överraskades som vuxen av deras politiska ryggsäckar. Sigrid Gillner var författaren som bodde i ett fint litet hus med halmtak och så ville flickan Eva också ha det. Efter Sigrid Gillner död fick hon komma in i huset i Viken och där fanns alla brev, dokument och dagböcker med uppgifter om Sigrid Gillners innehållsrika liv. Sigrid Gillner började sin bana som mycket aktiv socialdemokrat och blev så småningom riksdagsledamot. Hon var orädd och frispråkig och dagtingade inte med det hon tyckte var rätt. Tidigt agiterade hon för hälsolära och sexualupplysning i skolorna. Hon var vacker och hade karltycke. Hon ville gärna ha barn. Så småningom gifte hon sig med Sven Ringenson, socialdemokrat liksom hon. På bröllopsresan fick han påssjuka och där försvann drömmen om ett barn. Barnlösheten delade hon med en annan av sina stora förebilder, nämligen Ellen Key. Åren gick och Sigrid Gillner vände sig mot det som hände inom partitet; om oegentligheter som tystades ner och om partimedlemmar som skodde sig på politiken. Sigrid Gillner kom på andra tankar. Slut på första avdelningen som har rubriken Folket. Nästa del heter Eliten. Tidsmässigt är det nu 1938. Sigrid Gillner upptäcker att hon har flera åsikter som överensstämmer med Hitlers. Bland annat upphöjer hon - liksom Hitler och Ellen Key - moderskapet. Ellen Key menar att fredstanken börjar i modersfamnen. SG fördömer skarpt antisemitismen men anser i likhet med så många andra kvinnor att Hitler är en duglig karl. Det var kvinnorna som bar fram Hitler i Tyskland. Sigrid Gillner skriver artiklar i Helsingborgs Dagblad som anses vara en brun tidning. Hon skriver böcker som kritiseras och ibland inte ens recenseras. Hon stämplas som nazist utan att någonsin ha varit det. Hennes man och hon kan inte bo ihop för de bara grälar om politik. För Sigrid Gillner finns inga mellanlägen. Allt är svart eller vitt. Antingen är en vän eller fiende. Men även fienderna får brev och böcker utav henne. Breven inled med "Kära fiende!" Många som varit hennes kritiker blir snabbt hennes vänner. Så småningom går det upp för henne att hon gått vilse. I likhet med Ingmar Bergman och partiledaren för Nationalsocialistiska arbetarepartiet,
Sven Olov Lindholm. Tredje avdelningen heter Gud. Sigrid Gillner har upptäckt katolicismen. Hon konverterar när lagen om religionsfrihet går igenom 1951. Hon bor nu i Viken permanent och grälar med grannarna om deras höns och hotellet i Viken för deras mat. Hennes syn försämras och hon dras med hosta sedan maken Sven flyttat ner och har börjat röka igen. Hon arbetar in i det sista nu som radiokrönikör. Eva F. Dahlgren har gjort ett fantastiskt arbete. Hon porträtterar en livfull, stridbar kvinna med ideal och idéer. Möjligen var hon politiskt naiv men hon stod upp för det hon trodde på och erkände när det blev fel. Eva F. Dahlgren fick Sigrid Gillners efterlämnade papper av olika slag i sin hand trettio år efter hennes död. Hon har kompletterat med intervjuer och naturligtvis läst alla Sigrid Gillners böcker. Hon har använt samma metod som Truman Capote använde i sin dokumentärroman Med kallt blod. Allt bygger på fakta även de gestaltade delarna. Fallet Sigrid Gillner är kvinnohistoria och svensk och tysk historia. Sigrid Gillners otroliga kontaktnät är mycket intressant och berättar också något om tiden och dess strömningar. Eva F. Dahlgren inser att det är svårt att läsa med dåtidens ögon när hon sitter med facit i hand. Ingen kan ha varit ärligare och rättvisare än hon. En intressant, lärorik och spännande biografi.
Veckans topplista gäller Skottland.
1. Jag börjar med nationalskalden Robert Burns. Ur min hylla plockar jag fram en biografi om honom av Maurice Lindsay och en liten diktbok av honom med titeln Och gott öl kom. Mest känd är han kanske för Auld lang syne.
2. Rosamund Pilcher föddes i Cornwall med flyttade i och med giftet till Skottland där hon fortfarande bor. Så här skrev jag om hennes bokMidvinter är mycket engelsk. Ingenting saknas av Agaspisar,
varmvattenflaskor, leriga stövlar, tedrickning, ideella
kvinnoföreningar, hyggliga präster, knarriga godsägare, taskiga
arvingar, ridande godsägarinnor, präktiga hembin, pubar där allt
ventileras, trevna stugor, hundar, lanthandlar, begravningsentreprenörer
som också är taxiförare, o.s.v. Miljön är Cornwall, Hampshire och Skottland.
3. A. J. Cronin fanns i föräldrarnas bokhylla. Hattmakarens borg läste jag långt innan någon visste vad en blogg var. Jag minns att den var dyster. Cronin var läkare och Hattmakarens borg var hans debutroman. Den handlar om en familjefar som styr sin familj med järnhand under första delen av
1800-talet i ett gruvsamhälle i Skottland.
4. Simma med de drunknade av Lars Mytting är en spännande släkthistoria som tilldrar sig i Norge och på Shetlandsöarna. Den innehåller också ett bittert triangeldrama. Författarens kunskaper om trä och träd imponerade på mig.
5. Rov av Sharon Bolton tilldrar sig på Shetlandsöarna. Tora Hamilton är förlossningsläkare och har nyligen kommit till öarna. Hon har svårt med svärföräldrarna och de sociala koderna och sin egen barnlöshet. När hon ska begrava sin häst träffar hon på liket av en kvinna som nyligen fött barn.
"Hon sitter vid fönstret. Ett mjukt morgonljus silar in genom den glesa gardinen.Grannarna står och pratar, pekar upp mot himlen. Vad tittar de på? Vad pratar de om? Hon öppnar försiktigt fönstret på glänt. Doften av syren väller in. Bedövar henne, påminner henne om Uppsala. Om livet. Hon sätter papper i skrivmaskinen. Nu ska den bli av. Boken om vad som hände i hennes liv, vad som gjorde henne vingklippt. Hon börjar:" Hela denna historia..." Nej. Hon backar, kryssar över, börjar om: "Mina syskon, som eicke fått del av detaljer eller namn - bara fått veta vad som bröt her mig - villejag skulle en gång när jag är borta få full klarhet." Hon sluter ögonen. Ska hon börja med Ellen Key och sommaren hos henne? Ellen Key hänger på väggen och tittar lugnt ner på henne från sitt svart - vita fotografi med dedikation. Eller ska hon börja med Hjalmar Branting? Kampen mot orättvisor och klassamhälle. En kamp som fördes med idealitet och offer. Brantings porträtt hänger bredvid Ellen Key. Hon tänker på hans begravning, då hon fick porträttet av Tage Erlander. Tage Erlander - hon blir het av ilska. Hon plockar fram hans brev och läser det återigen."
Från sidan 9 i Fallet Sigrid Gillner av Eva F Dahlgren
Läsutmaningen En smakebit på söndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan att avslöja för mycket. Den här veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR
Inlägg
