Spell the Month in Books

Spell the Month in Books

Jana på bokbloggen Reviews from the Stacks står för denna novemerutmaning. Marianne på bloggen Let´s read ledde mig hit

N - En Ny tid av Ida Jessen

O - Old babes in the Wood av Margaret Atwood

V - Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd av Ebba Witt 

     Brattström

E - Efterklang av An Yu

M - Markens gröda av Knut Hamsun

B - Bygdedjuret av Sven Olov Karlsson

E - Emily forever av Maria Navarro Skaranger

R - Rent hus av Alia Trabbucco Zerán

Rent hus

Rent hus av chilenska Alia Trabucco Zerán är en mycket stark roman. Den etsar sig in i en. Hembiträdet Maria Estela Garcia, 40, berättar sin historia inifrån fängelset. Hon tycks vända sig till en osynlig jury. En får omedelbart veta att det rör sig om en sjuårig flickas död. Estela har i sju år varit hembiträde i flickans familj. Egentligen behandlas hon inte illa, men klasskillnaderna och det illa dolda föraktet är tydligt. Estela har flyttat ifrån sin älskade mamma i södern för att tjäna pengar i Santiago. Hon vill få en möjlighet att reparera deras gamla ruckel till hus. Julia, den lilla flickan, uppvisar redan från början ett problematiskt beteende. Föräldrarna befinner sig i karriären och är inte speciellt inkännande; de vill bara ha en perfekt dotter. Julia är blek, mager och håglös, suger på tummen och biter på naglarna. Estela ägnar sig åt små sabotage i vardagen och då och då tar hon i med hårdhandskarna för att få fason på Julia, väl vetande att Julia kan skvallra på henne. Båda ömmar de för en raggig gatuhund som Estela låter vila i tvättrummet och sticker till några matbitar innan herrskapet kommer hem. Det råder oro i landet och våldsamma demonstrationer. Stämningen är på kokpunkten i det lilla livet som i det stora. Rent hus rör sig om herrskap och tjänstefolk och ojämlikhet och klasskillnader. Men jag tycker att offret i romanen är Julia. Och jag tror inte att Estela gjort Julia något ont. Men jag har en teori om varför Julia kom att flyta omkring i poolen.

Titel: Rent hus

Författare: Alia Trebucco Zerán

Översättare: Hanna Nordenhök

Förlag: Wahlström & Widstrand

Tryckår: 2023

Antal sidor: 225 

Selfie v. 21 2024: Om konst

Klimakteriehäxan: Selfie v. 21: Om konst 

Mitt konstintresse på en skala mellan 1 och 5: 3

2. Den förste konstnären jag föll för: John Bauer, Elsa Beskow, Marc Chagall

3. På mina väggar finns: en salig blandning. Fina foton, oljemålningar gjorda av en brorsdotter, teckningar gjorda av barnbarn och andra, någon bonad i twistsöm (sydd av yours truly), min urgamla skyddsängeltavla som jag fick när jag var liten.

4. Den sortens konst tycker jag får för lite uppmärksamhet: Allt som görs i textil tenderar att glömmas bort, vilket är djupt orättvist. Handarbete är underskattat rent generellt. Hear, hear! Här lånade jag värdinnans skrivning rakt av. På senare år har jag kommit att bli väldigt intresserad av skånskt yllebroderi. Det är så vackert och har en så lång historia (det har f. ö. twistsöm också) och jag önskar att jag kunde sy det snyggt.

5. Den senaste konstutställningen jag varit på: Det var nog faktiskt brorsdotterns utställning i Karlshamn. Hon har nyligen varit på Fullersta gård i Huddinge och tillhör Huddinge Konstnärsklubb. I somras var det den oerhört spännande Cave Bureau på Louisiana; ett projekt som initierats av ett par kenyanska arkitekter som tröttnat på att rita helt vanliga hus. De utgår ifrån att de första mänskliga boningarna var grottor. Därför började de systematiskt undersöka grottor i Kenya som även använts på senare tid av människor som till exempel haft behov av att gömma sig.

6. Hur viktigt är det ekonomiska värdet av konst tycker du? Bortser helt från det. Det är hjärtat och veckopengen som avgör (magen brukar inte vara inblandad).

Veckans selfie v. 18 2024: Om hundar

 Klimakteriehäxan: Veckans selfie v. 18: Om hundar

1. Mitt första hundminne: Min egen lille foxterrier, Pelle, som blev överkörd av mjölkabilen.

2. Filmhund som stannat kvar: Jag måste nog säga Båtsman. I kombination med Tjorven är de det verkliga radarparet i Saltkråkanfilmerna

3. Bokhund som stannat kvar: Vittand som är huvudperson i Varghunden av Jack London. Vittand är hälften varg hälften hund. Han lever ett hårt och växlingsrikt liv i vildmarken, som slädhund, som kamphund och slutligen som självutnämnd bodyguard åt Weegan Scott, som blivit hans älskade herre.

4. Den hunden glömmer jag aldrig: Key. Han var en jakthund, hamiltonstövare, tror jag, mycket älskad av hela jaktlaget. Och av mig. Vi var dessutom lika gamla. Om vi inte räknar hundår.

5. Berätta en egen liten hundhistoria! Då kan jag berätta om när jag och min lille bror var ute och cyklade och det kom en collie utrusande från ett hus vid vägen och började tugga på mitt högra ben. Jag ropade åt min lille bror att skynda sig iväg. När hunden tuggat i sig mitt ben och slitit sönder min egenhändigt, nysydda kjol gav den upp och gick hem. Och jag fick åka till en akutläkare och göra rent såret och få stelkrampsspruta.

6. Om jag hade varit en hund hade jag varit en ... bullterrier. Som Barbro Lindgrens Rosa, prinsessa av Fäholmarna. En bullterrier är en trevlig familjehund som är pigg på det mesta. Inte minst utställning. Det är väl kanske här vi skiljer oss åt lite.

Helgfrågan v. 3 2024

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 3 2024: Är det någon speciell bok du väntar på att få läsa under våren?

Jag vill läsa Stacken av Annika Norlin och Rent hus av Alia Trabucco Zerán

Klicka på titlarna för att läsa mer om böckerna.                                                  Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén                     

                                                  

Eurotrash

När jag började läsa Eurotrash kom jag ovillkorligen att tänka på Thomas Bernhard. Han häcklade Österrike. Författaren Christian Kracht går tillrätta med Schweiz och ett par generationer bakåt i sin familj. Han skriver långa svindlande meningar som inte är ett dugg svåra att läsa. Hans gamla mor finns fortfarande i livet, lagom dement och missbrukare av sömntabletter och dåligt vitt vin, men i alla fall. Ibland har de ganska trevligt. Christian brukar besöka sin mor regelbundet, men nu har hon tillkallat honom för något struntsak som oroar henne. Det är inte de allvarliga sakerna som oroar henne. Christians far lämnade henne för många år sedan med all den billiga konsten. Allt det värdefulla tillföll honom per automatik. Nazist var han också liksom Christians gudfar, Philip Kinnbool. Och för den delen morfar också. Avnazifiering hjälpte ingenstans. Då kom de bara tillbaka óch samlade ihop de gamla kumpanerna igen. De badar i pengar och vräker sig i fina hus - ett chalet i Gstaad och flotta hus på Sylt - och ägodelar. Allt är för mycket och saknar allt vad proportioner heter, tycker Christian som får en teservis i rent guld till dopet av sin gudfar. Fadern upplevs som en bluff. Christian synar hans kort och finner att ingen av hans berättelser från vistelsen i USA stämmer.  Modern har alltid velat åka till Afrika och se zebror. Christian bestämmer sig för att ta henne på en roadtrip, kanske inte till Afrika men en resa i alla fall. Det gillar modern och dirigerar honom till en bank där hon tar ut 600 1000 - francsedlar. Dessa förvaras i en plastpåse och sedan far de runt i Schweiz i en taxi. Zürich är en "stad av skrävlare, viktigpettrar och förnedring. Av giriga löjtnanter och uppblåsta sutenörer." Författaren lägger inte fingrarna emellan. Första delen av boken är självbiografisk medan andra hälften är fiktiv. Eurotrash är oavlåtligt spännande och bitvis mycket humoristisk. Och mycket tragisk. Modern är ganska manipulativ och hennes iakttagelser är ofta väldigt roliga. Bitvis tycker jag att Christian har en ängels tålamod med henne. Eurotrash ses som en uppföljare till Christian Krachts debutroman Faserland.  

Titel: Eurotrash

Författare: Christian Kracht

Översättare: Anna Bengtsson

Förlag: Ersatz

Tryckår: 2022

Antal sidor: 189

Tisdagstrion: Väderfenomen i titeln

Ugglan&Boken: Tisdagstrion v. 49: Väderfenomen i titeln

 

1. Regn av Josefine Klougart

Josefine Klougarts lilla Novellix - novell har fått namnet Regn. Det handlar också om ett envist regnande. Pölar svämmar över, åarna växer till sjöar och sjöarna växer till ännu större sjöar. Snart stiger vattnet uppåt björkarnas stammar så att lövverket ser ut som om det famnade något. En bonde ror ut till sina får som finns på en ö. Han ger dem mat och sedan skär han halsen av ett får, ser till att allt blod rinner ut och ror därifrån. Tankarna går till apokalyps, syndaflod och offerriter. 

2. Stormens öga, 1973, av Patrick White

Stormens öga, läste jag innan jag skaffade bloggen. Jag minns att jag var väldigt skakad över den besvärliga Elizabeth Hunter som ligger på sin dödsbädd och tänker tillbaka på sitt liv. Två barn har hon. De väntar otåligt på att deras mor ska dö. Det enda de är intresserade av är arvet. 1973 var också året då Patrick White fick Nobelpriset i litteratur.  
 

3. Det väderbitna benranglet av Basho

Matsuo Basho (1644-1694), som tillsammans med Issa, Buson och Shiki räknas  som en av de fyra stora, japanska haikumästarna.
Han gjorde rent hus i den högstämda japanska hovdikten; han uteslöt allt tillgjort, allt sentimentalt och allt onödigt; hämtade ord och motiv från folkliga verser, från slang och vitsar. Hans dikt handlar om möten med människor och platser, där någonting obegripligt stort och ensamt klingar.
Bokförlaget Tranans reviderade urvalsvolym innehåller dikter från Bashos femton sista år i livet.  Tranans förlagsinformation

Odla med Kulturkollo

Kulturkollo: Vilken är din grönaste favorit i Kultursvängen? Är det Kollo-Lottas gröna klänningar? Är det Monets prunkande trädgårdar? Kanske sveper din favoritfilm med kameran över böljande fält? Eller är det kanske rent av så att du är en hejare på att återvinna dina gallrade böcker genom att bygga odlingslådor av dem? Kort sagt, välj din kulturella favoritträdgård/växtlighet och delge oss ditt val! Som vanligt går det lika bra att posta på instagram som i egen blogg eller här i kommentarerna.

Nu grönskar det

Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!
Var dag är som en gyllne skål,
till brädden fylld med vin.
Så drick, min vän, drick sol och doft,
ty dagen den är din.

Långt bort från stadens gråa hus
vi glatt vår kosa styr,
och följer vägens vita band
mot ljusa äventyr.
Med öppna ögon låt oss se
på livets rikedom
som gror och sjuder överallt
där våren går i blom! 

Träd med kottar i Hyde Park samt smörblommor och hundkäx. Grönskan är underbart fräsch överallt. Och solen skiner. Text: Evelyn Lindström / Musik: J.S. Bach

Magi och realism

Innan Jennifer McMahon blev författare på heltid jobbade hon som husmålare, gårdsarbetare, påskhare, pizzabud och rådgivare för vuxna och barn med psykiska sjukdomar. Hon bor på en gård i Vermont tillsammans med sin partner och deras dotter. Så står det på bokförlaget Bazars hemsida. 
Vinterfolket är hennes första roman på svenska. Översättningen är gjord av Johan Nilsson. Scenen är en avlägsen trakt i Vermont, närmare bestämt en liten stad som heter West Hall. Tidsplanen är i huvudsak två; 1908 och nutid, och berättelsen växlar mellan dem. Folk försvinner i West Hall. Sara Harrison Shea hittades död 1908 en tid efter det att hennes älskade dotter Gertie omkommit och alla tror att Sara blivit tokig.  Saras hemliga dagbok spelar en viktig roll genom hela boken. Hon visste att innehållet var sprängstoff och därför gömde hon delar av den på olika ställen. Hundra år senare försvinner 19-åriga Ruthies mamma Alice. Ruthie, hennes mamma och syster bor i Saras hus; ett hus fullt av gömställen. Det går rykten om mystiska varelser i skogarna runt Devil´s Hand alldeles i närheten av West Hall; om gångare som kallats tillbaka till livet från att ha varit döda. Vinterfolket är "fångade mellan här och nu. De väntar. Det är som på vintern när det är vitt och kallt och fullt av ingenting, och det enda man kan göra är att vänta på våren." En blir mystifierad redan från starten och griper varje tillfälle till läsning. Jag gillar miljöbeskrivningen. Det känns som vinter och nysnö hela tiden och landskapet beskrivs vackert. Slutet bekymrade mig en stund, men det blir helt acceptabelt. Ett annat slut hade varit oacceptabelt rent av.

Kaosutmaning 2016

Precis som att börja om

Ninni Holmqvists nya roman skiljer sig från hennes tidigare produktion både till form och innehåll. Precis som att börja om är en 517 sidor lång roman om en familj och en barn - och ungdomsskildring från 60- och 70 - talen. Den som för ordet är Signe Pia - Lisa Miranda Boklund. Stig Boklund, pappa, är berömd konsertpianist och mamma Margit är översättare. Till familjen räknas också mor - och farföräldrar. Familjen Boklund har det ganska gott ställt och bor i en fin villa. Pia - Lisa är den yngre av två systrar och sin faders favorit. Hon kan lyssna i timmar när han spelar. Syster Yvonne är skeptisk till sin natur och ganska argsint. Pia - Lisa visar tidigt att hon behöver mycken egentid. Hon vägrar dagis och in träder Ulla som blir en mycket älskad barnflicka. I skolan visar sig Pia - Lisa sakna bästiskvaliteter, men blir i alla fall vald först till brännbollslaget av Robban, som har stark personlig integritet och modet att vara sig själv. Deras vänskap håller i sig genom åren. Pia - Lisas värld skakas i sina grundvalar när barnflickan Ulla hals över huvud lämnar familjen och försvinner spårlöst. En tid senare finner familjen Boklund en liten babypojke på trappan och naturligtvis får Olle stanna. Yvonne har sina teorier för sig. Och hon är arg. Lillasyster läser hennes dagbok och förundras. Pia - Lisa växer upp, vacklar i sin sexuella identitet, arbetar som extravak i sjukvården och börjar så småningom illustrera barnböcker. Faderns sjukdom och frånfälle gör att Pia - Lisa kommer närmare familjehemligheterna något som borde stämma henne mildare gentemot mamma, kan jag tycka. Droppen som får bägaren att rinna över för Pia - Lisa är när mamma låtit avliva den stackars gamle, sjuke katten Kennedy. Pia- Lisa gör rent hus och flyr fältet.  Precis som att börja om lär ha vissa självbiografiska drag. Ninni Holmqvist är dotter till Lasse Holmqvist. Här är ditt liv nämns också i romanen liksom för övrigt många andra tidsmarkörer.  Ninni Holmqvist berättar lugnt och vardagligt om vardagsliv. Ibland har man lite tråkigt, men det stämmer så väl in i det vardagliga. Det är vilsamt på något sätt och väldigt lätt att läsa. Pia -Lisas utveckling  är trovärdig och vid 22 verkar hon vara redo att ta itu med resten av sitt liv.

Skilda världar

Monika och Johanna kommer från skilda världar. Men de möts om somrarna i Springa med åror av Cilla Naumann.
Johannas far, läkaren, har köpt Stallet av Monikas far, bonden Ivan Sten, till sommarställe.
Ivan Sten måste sedan sälja av även Kohagen. Där växter det upp massor av små hus som ligger tätt intill varandra. Ivan Sten undviker att titta åt det hållet.Han säger ingenting. Han säger inte så mycket över huvudtaget.
Monika ser gården i en ny vinkel från sommargästernas badstrand och tycker att den ser så liten ut från det hållet. Korna är som tomrum i utsikten. 
Monika har tagit hand om inomhussysslorna på gården sedan modern dog. Hon har en fin kontakt med sin far, men de slösar inte med orden, precis.
Monika och Johanna är oskiljaktiga om somrarna. De lär sig att ljuga framgångsrikt för att uppnå gemensamma mål. De säger att de sover över hos varandra medan de i själva verket sover över i en koja som de byggt. De kommer från helt oika samhällsklasser och familjeförhållanden, men de fungerar bra tillsammans under sommarmånaderna. Åtminstone tills Martin kommer in i bilden.
Monika vet med en gång att nu är allt förstört.
Hon blir så småningom ensamstående mor till Lasse som är lite eljest. Johannas förhållanden fortsätter att vara helt annorlunda Monikas och klyftan fördjupas.
En livsstil går förlorad liksom en barndomstid i Springa med åror. 
Inget dramatiskt. Bara livet. Men av stor betydelse för de inblandade
Cilla Naumann hushållar med språket som är rent och svalt. Med klar psykologisk blick skildrar hon Monikas sammansatta känslor inför fadern och väninnan. Och Lasse som hon tidigt oroar sig för.
Monika känner att något inte är som det ska vara vad de än säger på BVC. 
Modern Gerda har lämnat ett arv efter sig till både Ivan och Monika. Det är några diktrader av Edith Södergran: "Jag har krafter, jag fruktar ingenting, ljus är himlen för mig."
Och visst måste en mor ro! Ibland måste hon till och med springa med årorna släpande efter sig.

Inte konstigt att Springa med åror är nominerad tiil Augustpriset!