Trilogien

Den första kortromanen i Trilogien av Jon Fosse har titeln Andvake (Sömnlösa). Den kom ut på nynorska 2007 och på svenska 2010. Den handlar om två mycket unga människor - 16 år - som väntar barn. Asle och Alida heter de. De är ogifta och de letar husrum. Asle är spelman och bär sin fiollåda med sig. Det är sent på hösten, kallt och regnigt. Ingenstans är de välkomna.  Tankarna går givetvis till Josef och Maria. Fosses språkliga stil är näst intill hypnotisk. En känner igen omtagningarna och upprepningarna och beskrivningarna av havet. Och det är vackert. 

Den andra delen har titel Olavs drömmar (Olavs Draumar). Olav har bestämt att han numera heter Olav och Alida Åsta. Han är inte tydlig med varför de behöver byta namn. Men en anar ju. De måste lämna Bjørgvin (ett gammalt namn för Bergen) och beger sig iväg utan några egentliga planer. Alida/Åsta frågar inte mycket. Asle/Olav frågar inte heller mycket eller gör motstånd i andra delen. Jag tänker mig Asle/Olav som en slags Jesus - gestalt. Med den skillnaden att Jesus var helt oskyldig. 

Den tredje delen, Kvällning (Kveldsvævd), för  en fram till våra dagar. Där kommer en Jon in i bilden. Han är en sorts spelman som fått en diktsamling publiserad. Ales, Alidas ena dotter med Åsleik, är redan gammal och har barn och barnbarn. Åsleik är en snäll och vänlig man som förbarmade sig över Alida där hon satt på en bänk på Bryggan i Bjørgvin med lille Sigvald i famnen. Han vet vem hon är och förstår att hon och sonen är husvilla och hungriga. Åsleik bjuder på ett skrovmål och en tänker på hungern i den första kortromanen. Åsleik  ser till att de snarast seglar iväg till hans Vik i Dulgja. De två första romanerna tilldrar sig troligen i slutet av 1800 - talet medan tredje delen tilldrar sig senare. Musik och kärlek är genomgående teman i släktens historia liksom födelse och död. Många i släkten är spelmän. Någon av dem talar om att vara "dömd" till att vara spelman. I Kvällning blandar Fosse generationerna. De levande talar obesvärat med de döda. Fosse använder enkla ord och stilen är kärv. Det finns något ursprungligt och tidlöst med texten som gör berättelsen i det närmaste mytisk. Jag skulle gärna lyssnat på Trilogien uppläst på nynorska. Jag tyckte om den och kände igen författaren ifrån Morgon och kväll som jag också tyckte mycket om.