Alberte och Jakob

När jag som ganska ung läste Cora Sandels till dels självbiografiska romanserie Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte var jag inte särskilt road. Jag gillade helt enkelt inte Alberte. Och det gör jag kanske inte nu heller när jag börjat omläsningen och just läst ut första delen. Men jag har en annan förståelse för hennes blåfrusna person. Enligt fru Henriette Selmer är dottern dessutom skelögd och gör inget åt sitt trista hår. Fru Selmer, suckar, gråter och ser lidande ut. Fadern, häradshövdingen, är däremot lite svag för dottern och hon för honom. Sonen Jakob är allas hopp och ljus och moderns favorit. Alberte har fått sluta gymnasiet för att det ska finnas medel att ta lillebror Jakob genom skolan. Båda barnen lider av föräldrarnas olyckliga äktenskap. Alberte fryser sig igenom livet. Hon älskar naturen och vandrar omkring på kajerna och de folktomma bakgatorna den lilla nordnorska staden Tromsø och iakttar årstidernas skiftningar. Då och då samlar sig några ord inom henne som till slut utmynnar i en dikt. Den skriver hon i boken som ligger under tröjorna i byrålådan. Alberte lider av instängdheten och småborgerligheten. Alla håller rätt på varandra; uppförandekoden är sträng liksom rangordningen. Hon längtar bort och ut. Det gör Jakob också och han ser till att göra något åt det. Albertes situation förbättras inte av att hennes väninnor börjar gifta sig och bilda familj. Cora Sandel vill skriva så sant som möjligt. Språket ska omsluta tanken som en hud har hon lärt sig av Victoria Benedictsson. Alberte uppskattar i likhet med sin upphovsman ensamheten. Cora Sandel bodde under många år i en liten lägenhet i Uppsala där hon helst vistades alldeles ensam. Hon var 46 år när hon debuterade med Alberte och Jakob 1926. Det tog henne tretton år att skriva serien om Alberte. Det gick betydligt bättre att läsa Alberte och Jakob den här gången. Jag uppskattar Cora Sandels bildspråk, hennes nästan förälskade naturskildring och hennes psykologiska blick. Ibland glimtar det till lite av en torr humor som kan påminna om Jane Austen. Gun-Britt Sundström har översatt och skrivit förord.