Irrbloss

I Elly Griffiths tolfte roman om Ruth Galloway möter en till sin häpnad Ruth i Cambridge, sambo med en fantastisk man vid namn Frank och med ett nytt arbete. Vem försöker hon lura? tänker jag ilsket. En kan inte fly ifrån sig sig själv. Ruth har hyrt ut huset vid saltängarna och lämnat Nelson och polisen i Norfolk åt sitt öde. Men så visar det sig att en fängslad mördare vid namn Ivor March plötsligt visar sig villig att erkänna var han grävt ner en rad vackra, långa, ljushåriga flickor. På ett villkor. Ruth Galloway ska leda utgrävningen. Hon är bäst. Och så blir det. Elly Griffiths har fått göra grundlig research om cykling och cykelsport, folktro  (boken This hollow land och podden Weird Norfolk), poliser och personal på universitet. De geografiska platserna existerar men det tjusiga men skumma tillhållet Grey Walls existerar inte. Människorna där är bundna till varandra i underliga relationer och av svårfångade orsaker. Ruth och Nelson samarbetar som vanligt bra. Judy leder själva utredningen men Nelson finns i bakgrunden. Relationerna är det intressantaste i Irrbloss. Visst är det spännande också och ganska länge förstår en inte hur det hela gått till. Men det förstår varken Judy, Nelson eller Rut heller. Irrblossen, eller lyktgubbarna, är inte kända för att vara vänligt sinnade mot människor utan brukar snarare leda dem i fördärvet. Men det ska visa sig att en inte ska vara så säker på den här saken heller. Så länge Elly Griffiths skriver om Ruth Galloway kommer jag att läsa böckerna. Jag anser mig vara en i familjen nu. 

Titel: Irrbloss

Författare: Elly Griffiths

Översättare: Carla Wiberg

Förlag: Forum

Tryckår: 2020