onsdag 12 augusti 2015

Naoko och Ruth

A Tale for the Time being eller En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki, vars mor är japanska, handlar mycket om synen på begreppet tid; från zenbuddhism till kvantmekanik. Naoko, japansk tonåring, sitter i Tokyo på Fifi´s Lovely Apron French maidcafé och skriver dagbok. På andra sidan Stilla havet på en ö i kanadensiska British Columbia sitter författaren Ruth och skriver på sina memoarer. Flickan Nao har blivit tvungen att flytta ifrån Sunnyvale i USA efter dotcom - kraschen 2000 där hennes far fick sparken och familjen måste flytta tillbaka till Japan. I skolan är hon kraftigt mobbad, fadern är självmordsbenägen och modern inser att det är hon som måste försörja familjen. Nao tänker sig att hon ska skriva sin gammelmormor Jikos biografi, men så blir det inte. Jiko är 104 år, en vis, skallig och radikal nunna med ett äventyrligt liv bakom sig. Det är hos henne och zenbuddhismen som Nao hämtar kraft. Jikos son, Haruki I, studerade filosofi och franska men tvingades att utbilda sig till självmordsbombare. Han älskar att flyga, men hatar kriget och han blir självmordsbombare på sitt eget subversiva sätt.  Naos far, Haruki II, är en loser (i Naos ögon) som inte ens lyckas ta livet av sig trots upprepade försök. Vad hon inte vet är att han är en samvetsöm person som följt sitt eget samvete och fått ta konsekvenserna av det. Han är mycket förtjust i sin dotter och man kan undra varför han inte talar med henne. Säkert rör det sig om den japanska skamkulturen. Ruth hittar en dag ett par år efter jordbävningen och tsunamin i Japan 2011 en dagbok och några brev i en Hello Kittyväska i en fryspåse på stranden på den ö där hon och maken Oliver bor. Dagboken har ett omslag där det står Á la recherche du temps perdu. Nao har valt det omslaget för att ingen skulle komma på att stjäla en bok med den titeln. Ruth läser och blir väldigt engagerad. Hon känner sig kosmiskt förbunden med Nao och hennes far. Oliver påminner henne om tidförskjutningen. Ruth tror att hon ska hinna rädda Nao ifrån att begå det självmord hon hotar med. Talrika referenser till japanskt liv och zenbuddhism; aktuella företeelser som utfiskning, skogsskövling och sopkontinenter i haven gör romanen ännu mer engagerande. Datorerna gör att japanska barn i allt lägre grad lär sig kanjitecknen; uteliggarna i Uenoparken; hikikomori, människor som isolerar sig i hemmen av skam över att vara arbetslösa; den höga självmordsstatistiken bland arbetslösa och ungdomar som inte orkar med det pressande tempot i skolan är problem i Japan och får sin rättmätiga plats i romanen. En saga om tiden är ingen eländesskildring. Den är poetisk, filosofisk, humoristisk och alldeles underbar. Det finns en litteraturförteckning i slutet av boken samt ett antal bilagor som förklarar Ögonblick enligt zen, kvantmekanik och experimentet med Schrödingers katt. Bl. a. En bok helt i min smak och som jag då naturligtvis rekommenderar åt många. Övers.: Molle Kanmert Sjölander. Bokförlaget Forum.
 Kanji - tecknet för att leva. Det var det enda Jiko skrev i sitt testamente. Och så här långt är det det enda kanjitecken jag kan...

4 kommentarer:

  1. Intressant blandning av gammalt och nytt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. visst! och blandning av två kulturer

      Radera
  2. Jag har sneglat på den här boken (den engelska versionen) av och till. Så bra att det har kommit en svensk översättning och tack för dina tankar som verkligen lockar till läsning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. jag hade den engelska utgåvan med som reslektyr under första resan till Japan, men den krävde för mycken koncentration och när jag nu fick se den på svenska så... kul att du blev intresserad, Ingrid!

      Radera