Nu

Foto:Mats Söderberg

Specialskriven radionovell av Åke Smedberg
Katja och Fredrik är gifta med varandra. Fredrik är sjutton år äldre än Katja och han är sjuk; mycket sjuk. Men han drömmer att han är ute och rider. Det är höst och mörkt, men inte kallt. Det doftar kåda, hedmark och häst. Han sover på marken. Han har inga smärtor och han är lycklig. Katja är frisk och blomstrande och Fredrik är ett vrak.
Katja och Fredrik bor i ett gammal sommarhus där Katja har bråkat mycket med sin pundarsyster  Issa. Hon är nu död och har äntligen fått lugn. Katjas pappa är också död. Men hon hon var med honom vid avverkning i skogen och hon minns lukten av skog och snö. Katja minns en gång när fadern ler mot sin dotter utan att säga något. I leendet ligger frihet.

Katja arbetar som föreståndare inom sjukvården. Hon arbetar med avvikelserapporter och semesterlistor o. dyl. vilket gör det lätt för henne att komma hemifrån på söndagar.  En förstår att Katja är trött på deras förhållande Hon tycker synd om Fredrik men hon står inte ut. Hon minns hans godhet och generositet men hon kan inte fördra åldrandet, sjukdomen, döendet, hur han rör sig, hur han luktar, hur han blivit, allt. Tumörer i hela kroppen och benskörhet. 

När Katja kommer hem ligger Fredrik  framstupa vid trappan till ovanvåningen. Han har fallit  ett par trappsteg. Den starka medicin har visserligen tagit bort smärtan men gjort honom vinglig. Katja ringer ambulans . Sedan kontaktar hon Fredriks äldsta dotter Lina som är i ålder med henne själv. Hon möts av av ointresse, men inte ovilja ( jag ryser, likgiltighet det värsta av allt.)
Fredrik ringer och vill hem. Han vill inte veta av något hospice, men han har en annan lösning som han tycker är mycket enkel: Fredrik: Du skulle kunna få slut på det. 
Det är en grym novell; så otroligt bra och så smärtsam att läsa. Ens sympatier ligger både hos Katja och Fredrik. Och så empatiskt skriven. Åke Smedberg har  verkligen tänkt sig in i situationen. Språket är enkelt, rent och effektivt. Det doftar av skog, häst, kåda och häst. Det är ett tungt arbete som jag minns från min farfars tid. Jag var väldigt liten, men jag minns att jag tyckte synd om hästen och insåg hur farligt arbetet var. Åke Smedberg är en av Sveriges bästa novellister och har bl. a. fått Stina Aronsons pris.
Uppläsning: Gunilla Abrahamsson. 

Nu passar in på nr 25 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell III. Läs en novell där någon är sjuk

Atwood light

Margaret Atwoods senaste roman, Hjärtat stannar sist, börjar nog så bra. En känner väl igen författarens förmåga att skriva fram en obehaglig, hotfull stämning. Stan och Charmaine är ett ungt par som tvingas leva i sin bil. De har mist sina arbeten och blivit tvungna att lämna sitt hus. Det amerikanska samhället har blivit omöjligt att leva i. Arbetslöshet och bostadsbrist är vardagen för många. Våldet brer ut sig. Stan och Charmaine kan bara sova med ena ögat. De måste vara beredda att fly snabbt undan gäng och ensamma våldsverkare. Positron är en stat i staten. När en skrivit på för att bli invånare där är en garanterad mat och husrum. Stan och Chairmaine skriver på livstidkontraktet. Halva tiden bor de i ett parboende; halva tiden i ett fängelse - Internharmoni. Efter hand upptäcker de fler och fler baksidor; massor av saker en inte får tala om. Stans värstingbror Conor har varnat dem. Stan och Charmaine dras in i en mängd otroliga historier. Den blyga, flickaktiga Charmaine inleder ett skamlöst förhållande med Max. Dessutom sköter hon den s. k. Proceduren. Hon ger dödsdrogen till människor som inte passar in i det experimentella samhället längre. Hon vill inte tänka på vart de tar vägen sedan. Säkert säljs organen. Ledningen har blivit offer för sin sin egen girighet. Stan blir inblandad i utvecklingen av kvinnliga sexrobotar i olika utföranden och prisklasser. Det går att beställa robotar som har speciella anletsdrag. Det är obehagligt, men inte särskilt avlägset. Ibland kan en dra på smilbandet åt vissa formuleringar och påhittade namn. Möjligen har Atwood själv haft roligt när hon skrev den, men en undrar vad hon vill ha sagt med Hjärtat stannar sist. Den är långt ifrån vad Atwood brukar prestera. Språket är det inget fel på, men innehållet gör mig konfunderad. Vi glömmer den här och ger henne Nobelpriset i litteratur i alla fall.   Norstedts förlag 2017. Övers.: Inger Johansson

Storm över Tjurö

När Gustaf Hellström ( 1882 - 1953) skrev Storm över Tjurö 1935 gjorde han sig omöjlig på Utö i Stockholms skärgård där han hade sitt sommarställe. Boken är en nyckelroman och många lämnade Utö av rädsla för att bli identifierade.
Idag visades filmen i SVT 1. Den gjordes 1954 med Arne Mattsson som regissör och Sven Nykvist som filmare. Och vilket stjärnuppbåd! Gunnel Broström, Sif Ruud, Adolf Jahr, Sigge Fürst, Nils Hallberg, Åke Grönberg, Georg Rydeberg, Margaretha Krook, Erik Hell och Lissi Alandh.
Miljön är fint filmad, männen är ena riktiga skojare, kvinnorna är i underläge, men har skinn på näsan. Huvudperson är den rike bonden Carl Oskar Bohm, en skenhelig lymmel, svår på kjoltyg. Han har en dotter, Augusta, som han egentligen inte velat erkänna. När Augustas mor dör blir det så att Augusta stämmer Bohm för att han undanhåller tillgångar. Tekla, som varit i tjänst hos Bohm och också fått ett barn med honom kräver innestående lön och underhåll. Prästen gör fruktlösa försök att medla, men det är bortkastad möda.
En riktig rövarhistoria med mycket gott humör men - försedd med hullingar.

Veckans topplista v. 8 - Sport

Johannas deckarhörna: Veckans topplista v. 8: Sport i litteraturen

The loneliness of the long distance runner av Alan Sillitoe (Långdistanslöparen)

Åshöjdens bollklubb av Max Lundgren

Sekonden av Per Olof Enquist. Om sonen till en släggkastare som vann ett mästerskap med för lätt slägga på 40 - talet. Det blev skandal

Skidlöpar - Misse av Mary Calhoun

Corpus delicti: en process av Juli Zeh.
Året är 2058. Människor lever i en hälsodiktatur och tvingas idrotta och lämna rapporter om blodtryck och blodvärden och allt som hörde hälsan till. Ingen är intresserad av deras åsikter.

Tematrio - Idoler

Lyrans noblesser: "Veckans tema kan vara hur litterärt eller olitterärt som helst. Det är inspirerat av den konsert vi var på i Globen i lördags. Berätta om tre nuvarande eller tidigare idoler!"
1. Leonard Cohen är en gammal kärlek som aldrig rostar. En gång var jag på en live - konsert med honom en magisk sommarkväll/natt. Det blev ett minne för livet.
2. Ebba Witt Brattström är en fantastisk kvinna; litteraturprofessor och feminist; kunnig, skarp och tjusig.

Wikipedia

3. Burt Lancaster en gammal vältränad skådespelare som varit cirkusartist. Jag säger bara Härifrån till evigheten med Burt Lancaster, Deborah Kerr, Montgomery Clift och Frank Sinatra. Trapets såg jag också och Fången på Alcatraz, Leoparden och 1900. De flesta är gamla filmer som jag sett i efterskott så att säga.

En smakebit på søndag

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger handhar utmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås!

"Att sova i bilen är trångt. Det är en Honda som redan har haft två ägare, så det är ingen lyxsvit till att börja med. Hade den varit en van skulle de haft mer utrymme, men att ha råd med en sån var inte att tänka på ens på den tiden när de tyckte de hade pengar. Stan säger att de har tur som alls har en bil, vilket är sant, men bilen blir inte större för det. Charmaine tycker att Stan borde få sova i baksätet eftersom han behöver mer plats - det vore inte mer än rätt, han är större - men han måste sova där framme för att snabbt kunna köra i väg om det händer någonting. Han litar inte på Charmaines förmåga att fungera under sådana omständigheter: han påstår att hon inte skulle hinna starta och köra iväg för att hon var upptagen med att skrika. Så hon får ha det rymligare baksätet, men hon är ändå tvungen att ligga hopkrupen eftersom det inte precis går att sträcka ut benen." 
Från sidan 13 i Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood. Norstedts 2017
Fler smakebitar HÄR

Till T

Norstedts

Det var väldigt länge sedan jag läste något utav den utmärkta danska författaren Suzanne Brøgger. Nu har jag läst Till T och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.  Förmodligen båda delarna. Puh - familjen, Kängu, Jakob, Tiger, Nasse och Ru, är nämligen väldigt dysfunktionell. Föräldrarna är oförmögna att ta hand om vare sig hem, hushåll eller barn. Mamma Kängu försöker ideligen ta livet av sig i förtvivlad protest mot det hon upplever som sin egen oförmåga. Och hon förstår inte varför hon inte kan knyta an till lille Ru. Amingspsykos fanns inte ännu. Inte stress heller. Kängu arbetar som läkarsekreterare på en psykiatrisk klinik och hon är hela tiden livrädd för att hamna på fel sida om den osynliga glasväggen mellan intagna och vanligt folk. Jakob är styvfar till de två äldsta barnen. Han är mera inriktad på att rädda tredje världen än sina egna barn. "Soppan är alldeles färsk. Jag har själv öppnat burken!" Att låtsas som om är familjens fundament. Skam är synonymt med familj. Suzanne Brøgger är en skarpsynt iakttagare och hennes formuleringar är precisa. Hela romanen är tryfferad med litterära referenser och då ofta till feministiska författare. Brøggers humor är svart. Hennes skildring av Tiger som närmar sig de känsliga tonåren är väldigt insiktsfull och ömsint. Tiger är äldst av barnen och flyttar ner i källaren för att få vara ifred. Särskilt för lillasyster Nasse som ständigt hänger Tiger i hasorna. Familjens stora bekymmer är att morföräldrarna annonserat sin ankomst och att de inte har tillräckligt många tekoppar. Tepåsar kan de kanske låna av granntanterna. Det är på den nivån det ligger. Suzanne Brøgger funderar över samhällets utveckling och familjens plats i det. Hon betraktar själv Till T som sin verkliga romandebut. 2013 kom den ut i Danmark. 2014 i Sverige översatt av Urban Andersson. Norstedts förlag.