fredag 24 november 2017

Helgfrågan v. 47

Har du någon bloggkalender? Brukar du pynta bloggen undrar Mia i sin helgfråga. Jag brukar pynta med adventsljus och en julgran till slut.

Och i år ska jag delta i Sofies julkalenderbloggstafett som jag passar på att puffa för här. 
För er som inte varit med innan: julkalenderbloggstafetten är en stafett som sträcker sig från 1-24 december. Varje dag öppnas en lucka hos en ny bloggare, vilket innebär att vi klickar oss genom 24 bloggar fram till julafton. Varje inlägg bjuder på (minst) ett boktips på ett angivet tema.
Årets tema är Bäst i bokhyllan. Jag vet, det är i princip omöjligt att välja den BÄSTA boken i bokhyllan. Men som vanligt är temat fritt att spåna vidare på.

Vill du vara med?
1. Anmäl dig till bloggstafetten via mejl till sofie.tiger(snabela)hotmail.com.
     a. skriv "bloggstafett" i ämnesraden.
     b. skriv ditt och din bloggs namn.
     c. skriv vilken bok du vill skriva om (om flera väljer samma bok går jag in och redigerar lite, annars lägger jag mig inte i).
    (d. Om du inte har en egen blogg, men ändå vill medverka får du gärna gästblogga på min blogg! Då mejlar du adressen ovan.)
     e. tryck på "skicka" senast 24/11 kl. 16.00. Stafetten har 23 platser, först till kvarn.

2. Efter den 24/11 får du ett mejl med all info du behöver, inklusive det datum då du ska blogga

torsdag 23 november 2017

Hett i hyllan

"Den lille Tomasz, precis som Milosz en gång, bor i en gammaldags herrgård någonstans vid gränsen mellan Litauen och Polen, långt borta från det moderna stadslivet från början av 1900 - talet. Issadalen är världen för Tomasz. Världen fylld av sägner och djävlar, sagor och mystik. Men också av trygghet och kärlek, värme och romantik." Från baksidan av boken.
1980 fick Czeslaw Milosz Nobelpriset i litteratur. Samma år köpte jag Issadalen i akt och mening att läsa den omedelbart. Och sen... ja, sen har den stått här. Oläst. 
Monika på bloggen Bokföring enligt Monika: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan.

Olikhetsutmaningen: hemma och borta

 

Isabelle Ståhl, Just nu är jag här
Romanens huvudperson Elise är tjugoåtta år, läser konsthistoria och rycker in med kort varsel i olika bokhandlar. Hon skriver också på en roman, men det går inte så bra. Hon känner sig inte hemma varken i sitt ansikte, eller sitt namn. Eller i staden som hon längtat så till. Elise känner leda vid hela sin samtid men vill så gärna höra till. Elise har längtat till Stockholm bort ifrån sitt mera lantliga ursprung. Isabelle Ståhl säger att Stockholm är en omöjlig stad att skriva i. Alltså åker hon till Berlin

Chinua Achebe,  Inte längre hemma börjar med slutet på historien. Och sedan kommer berättelsen om hur det kunde gå som det gick för den unge nigerianen Obi Okwonko, som fått fyra års utbildning i England, bekostad av Umuofias framstegsunion. Han har förvisso lärt sig mycket i London, men inte - som unionen hoppades - juridik. Obi valde litteratur.

enligt O: "Veckans ordpar är alltså hemma och borta och er uppgift är att koppla orden till kultur av olika slag. När jag började fundera insåg jag att begreppet hem inte är alldeles enkelt, vilket också gör att bort och borta blir ord svåra att ringa in."

onsdag 22 november 2017

Mina drömmars stad

Första delen i Per Anders Fogelströms romanserie Stad har titeln Mina drömmars stad (1960). En följer bondpojken Henning Nilsson som flyttar till Stockholm, staden i hans drömmar. Året är 1860. Det är svårt med såväl arbeten som bostäder. Många unga flickor tvingas prostituera sig för att dryga ut sina usla löner. Henning får tränga ihop sig med flera okända människor i ett enda litet rum. Alla är inte så trevliga som Annika som är dotter till Storsäcken som hyr ut. Annika vill ut och bort ifrån smuts, slit och trängsel. Jag tycker att Henning har tur med sina kamrater. Dalfolket är säsongsarbetare och känner lite folk sedan tidigare som kan hjälpa Henning. Henning tar de arbeten han kan få och får rykte om sig att vara en lugn och skötsam arbetare. Inte alls som vännen Tummen, som är en glad, energisk och lättretad socialist som ser fram emot en ordentlig revolution. Ungdomarna utforskar Stockhlm - inom rimliga gränser, förstås. Mina drömmars stad är en fantastisk stockholmsroman- historiskt och kulturhistoriskt. Det är en smutsig och ohygienisk stad vid den här tiden. De fattiga bor på Söders höjder och ser ner på de rikas hus som ligger lägre. Henning kommer att bo på Åsögatan med Lotten,  som är dotter till Tvätt - Malin. Lotten är precis den hustru Henning behöver. Hon är bestämd och mycket renlig. Smuts och löss är hennes värsta fiender. När det gäller familjen är hon en tigrinna. Henning sliter för sin familj. Han bär tungt i kvarnen, på bygget och i hamnen; han blir svett; han blir kall; han släpar sig upp för de många trapporna till hemmet. Henning känner krafterna sina trots att han knappt har hunnit till medelåldern (33 år). En följer familjen och deras bekanta fram till 1880. Fogelströms romankaraktärer kommer en nära. De känns så levande och en engagerar sig i deras liv. Mina drömmars stad är en levande klassiker som i högsta grad tålde omläsning.

tisdag 21 november 2017

Veckans topplista v. 47



Johannas deckarhörna: Vecka 47: Böcker jag inte alls tyckte om i år (hittills under 2017)

Ljuset bakom ögonen av Matti Kinnunen
Jag läste första delen Där vägarna möts och den var helt OK, men sedan tog intresset slut.

The Ministry of Utmost Happiness av Arundhati Roy
Blev helt förvirrad

Camille av Pierre Lemaitre
Jag var så förtjust i Alex, men blev helt avskräckt av den låååånga och blodiga inledningen på Camille. Mycket besviken

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamsson.
Jag kunde ju tagit varning av den fåniga titeln

Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman
Vi klickade inte.

måndag 20 november 2017

Nödåret

Lind&Co
Att någon kan skriva en sådan fantastisk roman som Aki Ollikainen har skrivit om något så förfärligt som Nödåret 1867 i Finland. Flera års missväxt gjorde att människor drevs på tiggarstråt eftersom de inte kunde få sin försörjning på sina små gårdar. Det är vinter, snöstorm och mycket kallt när Marja lämnar sin döende man Juhani i den lilla stugan och tar med sig barnen för att vandra till St Petersburg över Helsingfors. Flickan, Mataleena, är i tioårsåldern; gossen Juho ungefär fyra. Varför stängde du inte dörren, mor, undrar flickan när de lämnar stugan i Korpela. Det är barmhärtigare så här, svarar Marja. Det blir ingen lätt vandring. I prästgården blir de avvisade innan de nått dörren liksom i någon bondgård. På andra ställen får de lite välling och en bit barkbröd . I någon gård vill husmor behålla flickan, men Marja vill inte avstå från något av sina barn. Den katastrofala tiden lockar fram det sämsta hos en del människor medan andra visar prov på medmänsklighet. Särskilt besvärligt är det att som kvinna komma till överbefolkade härbärgen och genast utsättas för sexuella trakasserier. Vid den här tiden är Johan Vilhelm Snellman senator i Helsingfors och arbetar för nödhjälp åt de fattiga och utsvultna. Generalguvernör Adlerberg vill att en järnväg byggs till St Petersburg som nödhjälpsarbete. Läkaren Johan Berg dukar under efter att tappert ha bistått sjuka. Smittkoppor och tyfus härjar. Teo Saara är också läkare och något av en iakttagande kommentator. Språket är enkelt och avskalat; inte ett ord i onödan. Nödåret är en svidande historielektion som en känner in i benmärgen. Dödens färg är vit går som ett omkväde genom boken. Nödåret går som radioföljetong just nu. Redan efter första avsnittet visste jag att den här romanen är något utöver det vanliga. Så jag lyssnade på alla avsnitten i utmärkt uppläsning av Martin Wallström och läste sedan boken. Översättningen är gjord av Ann - Christine Relander. Ollikainens debutroman är nominerad till Bookerpriset och Finlandiapriset.

söndag 19 november 2017

En smakebit på søndag,

"Längs vägrenen på motorvägen Shinjuku - Takaido fanns här och där särskilda fickor att köra in i och ställa bilen i nödsituationer. Fickorna var gjorda för en bil, ibland för två och ofta upptagna av bilar med bara parkeringsljusen tända, mestadels privatregistrerade privatbilar med vita nummerplåtar, släckt kupé och dunkla, tillbakalutade gestalter. - När konstnären en dag kom att färdas på motorvägen i dagsljus lade han märke till att det inte stod några fordon alls i fickorna, men det kunde ju knappast vara så att motorhaverierna inträffade bara om nätterna. Konstnären frågade sig varför det stod så många nödparkerade bilar just vid elva - tolvtiden, när han var på hemväg från Ginza, och varför de var nedsläckta. Under dessa hemresor från Ginza hade konstnären Ishiokas nyfikenhet tilltagit och han hade börjat titta noggrannare på bilarna som stod parkerade på motorvägen Shinjuku - Takaido"
Från sidorna 10 och 11 i Kvinnan som sålde hästar av Seicho Matsumoto, den japanska kriminallitteraturens grand old man, Vestigo AB 2017

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger sköter numera En smakebit på søndag där vi ombeds dela med oss av det vi just läser - utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR