Prinsessan de Clèves

1678 publicerades det som brukar sägas var den första psykologiska romanen, nämligen Prinsessan de Clèves. Författare var Madame de La Fayette, fast det fick det inte talas högt om. Det var inte fint för adeln att tjäna pengar på sina talanger. Mme Marie - Madeleine de La Fayette(1634 - 1693) kallades Dimman vid hovet för sin förmåga att glida omkring och vara gåtfull och osynlig. När en väl kommit över de första tröttsamma sidorna som är en enda lång uppräkning av fint folk i slutet av 1500 - talet så öppnar den lilla fina romanen upp sig och blir något helt fantastiskt. På sidan 14 i Levande litteratur - utgåvan och sidan 28 i den nya i och med det stycke som börjar med Vid den tiden uppträdde vid hovet en ny skönhet inträffar detta. Den nya skönheten är 16 år och förtrollar människor i sin omgivning. Hennes kloka mor, Mme de Chartres, gifter bort henne med en prins de Clèves. Han avgudar henne, är rik och passande på alla sätt och älskar sin unga hustru över allt annat. Hon älskar inte honom, men gör pliktskyldigast sitt bästa för att vara honom till lags. Hon respekterar sin man, men är helt försvarslös när kärleken slår till. Den unge, vackre häst- och kvinnokarlen hertig Nemours blir häftigt förälskad i prinsessan de Clèves och hon i honom. De bekänner sin kärlek för varandra och prinsessan de Clèves avbördar sig också för sin man. Det var ett felslut. En kan fråga sig om det verkligen var nödvändigt.  Han blir sjuk av sorg och svartsjuka, går och lägger sig och stiger aldrig mera upp. Hustruns svåra själsstrider är inget som syns utåt. Hennes vånda beskrivs på ett fantastiskt inkännande sätt. Hon har fasta principer men hennes kropp förråder henne. Här finns en spänning mellan yta och inre liv. Madame de Chartres är död; prinsessan de Clèves är lämnad helt åt sig själv. Hon är sexton år när berättelsen tar sin början och arton år vid dess slut. Flera andra kärleksrelationer vid hovet omnämns. Diane de Poitiers är mätress åt kung Henrik II och uppträder öppet vid hans sida under namnet hertiginnan de Valentinois. Drottningen, Katarina de Medici, får nöja sig med att föda de nödvändiga barnen. En Madame de Tournon har kärleksaffärer med två olika män vid hovet; prinsessans morbror är förälskad i själva drottningen. Men tidens kärlekssyn var i allmänhet dyster. Kärleken innebär grym ångest och dödlig smärta. Ömhet och vänskap var att föredra. Det ligger mer än trehundra år mellan prinsessan de Clèves och nutida läsare men det känns inte så. Den mänskliga naturen och konflikterna som kan uppstå är tidlösa. Em kan inte annat än beundra prinsessan - även om en inte instämmer i hennes resonemang och bevekelsegrunder. Men, vem vet, kanske hade hon alldeles rätt? Hur som helst är hon en helt förtjusande bekantskap.