lördag 27 maj 2017

Mitt namn är Lucy Barton

I förgår började jag läs Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Det blev sträckläsning. Den är så bra att det var omöjligt att släppa den. Elizabeth Strout fick Pulitzerpriset för Olive Ketteridge. Jag var väldigt förtjust i filmen med den oförlikneliga Frances McDormand i huvudrollen. På svenska finns också romanen Amy och Isabelle. När vi först möter Lucy Barton ligger hon på sjukhus för en enkel blindtarmsoperation. Det blir komplikationer och hon får ligga kvar flera veckor. Hemma går maken William med de två små flickorna och saknar hustru och mamma. En dag när Lucy vaknar sitter hennes mamma vid fotändan av sängen. Och där blir hon sittande dygnet runt och slumrar endast korta stunder. Det är en vana hon av någon anledning skaffade sig redan i barndomen. Hon avböjer den erbjudna sängen. Lucy och modern har inte setts på många år och har ingen nära relation. Lucy är uppvuxen i ett garage i Amgash, Illinois och har inga ljusa barndomsminnen. Hon var fattig och udda. Men hon ger sig iväg till den stora staden New York, gifter sig och får barn. Lucy har ingen bakgrund, uttrycker sig svärmodern när hon presenterar Lucy för sina vänner. På sjukhuset  går modern och hon i cirklar kring det såriga. De talar mycket om skolkamrater till Lucy och andra gemensamma bekanta. Lucy inser hur mycket hon trots allt längtat efter sin mamma. Och hon inser att modern gått långt ur sin bekvämlighetszon genom att både flyga och åka taxi. Lucys mor är väldigt sparsam med ömhetsbetygelser av alla slag. Hon är inte den som lindar in några sanningar för att undvika att såra. Det är Lucys man, William, som kommit på idén att modern ska hälsa på sin dotter. En dysfunktionell familj är trots allt en familj. Och ett garage kan också ha sina trivsamma stunder. Det kommer sedan att gå många år innan Lucy återser sin mor. I själva berättelsen pågår en annan berättelse, nämligen den om hur Lucy kommer att bli författare. Hon går på en skrivarkurs  i Arizona och får den stränga uppmaningen att vara hänsynslös. Det är Lucy som äger sin berättelse. Elizabeth Strout har ett återhållsamt, sparsamt sätt att handskas med orden. Och hon kommer så nära. En uppfattar Lucys ensamhet både den hon bär med sig ifrån barndomen och den hon sedan väljer när hon är klar med familjeliv och tvåsamhet. Mitt namn är Lucy Barton är full av sårade barn i alla åldrar. Men de finner strategier att handskas med sina liv. Översättning: Kristoffer Leandoer. Forum

4 kommentarer: