Les sœurs Brontë

1910 kom Les sœurs Brontë av fransmannen och katoliken Ernest Dimnet. Den har alltid funnits med på något sätt och nu har jag äntligen läst ett gammalt nött exemplar från 1927.
Författaren ägnar sig mycket åt familjen Brontës sorgliga historia som slutade med att den gamle prästmannen Patrick Brontë överlevde den sista familjemedlemmen (dottern Charlotte) med sex år.
Och ändå fick han sex barn, fem döttrar och en son. Sonen Branwell föreföll lovande, men gick ett tragiskt öde till mötes som alkoholist. Ernest Dimnet håller fadern ansvarig för sonens olycka. Och till viss del har han säkert rätt.
Över huvud taget skräder Ernest Dimnet inte orden. Han är djupt involverad i familjens öde; han är mycket empatisk i sin beskrivning av de tre mycket olika systrarna Charlotte (1816 - 1855) , Emily
(1818 - 1848) och Anne (1820 - 1849).
Charlotte var den pliktuppfyllande, ganska olyckliga, genialiska men tafatta författarinnan till Jane Eyre 1847, Shirley 1849 och Villette 1852.
Ernest Dimnet jämför henne med de samtida George Sand och George Eliot. Han menar att Charlotte Brontë egentligen var den mest begåvade. Men hon bodde i det avsides, lantliga Hawarth i Yorkshire och hade ingen hum om vad som tilldrog sig i världen än mindre om litterära teorier och strömningar.
Emily var den starka och stolta kvinnan som fann sin inspiration på heden. Och Svindlande höjder är helt visst en ren produkt av heden. Många av samtidens kritiker fann den frånstötande men Matthew Arnold och Charles Swinburne lyfte fram den. Och resten är ju som man brukar säga historia.
Den yngsta systern, Anne, var mild och god och hade blicken riktad mot himlen redan från början. Det viktigaste för henne var att inte vara till besvär. Men hon skrev Agnes Grey - en vidräkning med guvernantsystemet - och
Främlingen på Wildfell Hall där hon tar upp det problematiska med alkoholism. De båda romanerna väckte inte mycken genklang. Då.
Både Emilys och Annes romaner överskuggades helt av Jane Eyre.
För att återgå till Charlotte så avvisade hon en rad frierier. Bland annat det från den som senare skulle bli hennes man prästen Arthur Nicholls och som under första tiden i äktenskapet kallade Mr Nicholls i breven till väninnorna. Sedan blev det Arthur och därefter "min käre man".
De två sista åren i sitt liv var hon odelat lycklig.
Men hennes svaga fysik dukade under i ett havandeskap.
Ernest Dimnets bok Systrarna Brontë var engagerande att läsa. Han ser ur en annorlunda vinkel och med andra förtecken. Han lutar sig (klokt nog) mot The Life of Charlotte Brontë av
Mrs Gaskell som var väninna till Charlotte B. Den biografin kom ut redan 1857, två år efter Charlottes död. Det var hennes far som bett Elizabeth Gaskell att skriva.

Familjen Brontë. En brevbiografi är sammanställd av Juliet Barker.