Regnmannen

Ett förledande omslag, ett behagligt format och undertiteln: en trädgårdsberättelse fick mig att låna hem Regnmannen. Jag ville också ge Jonas Karlsson, skådespelare, dramatiker och författare, ytterligare en chans. Har inte varit så förtjust i det jag läst tidigare. Tyvärr gick det inte så bra den här gången heller. Det är välskrivet; språket är det inget fel på, men själva storyn med den stackars misslyckade teaterregissören som nu till råga på allt blivit änkeman, växlar mellan tragik och skröna. Ingmar Karlsson saknar hustrun Inger. I sin ensamhet har han börjat ägna sig åt Ingers rosor och det lyckas han bra med. Grannarna håller han på en armlängds avstånd. Det hade Inger också gjort. Hon var från storstaden och hade svårt att anpassa sig till mentaliteten i den lilla staden. Sonen Erik besöker sin far ganska ofta, men han har svårt med faderns tjurighet och gnäll om sitt onda knä. Han hade trott att Ingmars ensamhet skulle föra dem närmare varandra. Men så enkelt är det inte. Torkan tär på allas trädgårdar och alla vaktar på alla så att ingen vattnar med slang. Ingmar har en hemlig kran med slang och det börjar gå rykten om Ingmar igen. Därefter blir det skröna av alltihop och jag tappade intresset. Men jag läste hela boken så klart och berättelsen nyktrade till en stund innan slutet.

Titel: Regnmannen: en trädgårdsberättelse
Författare: Jonas Karlsson
Förlag: Wahlström@Widstrand
Tryckår: 2019
Antal sidor: 243

Helgfrågan v. 23

Mias helgfråga iv. 23 är inspirerad av Fröken Christina:

Vilken typisk svensk bok borde man läsa?
Herrarna i skogen av Kerstin Ekman.  Kerstin Ekman promenerar i skogarna i Ångermanland, Jämtland och norra Roslagen i sällskap med herrarna som hon lärt känna genom deras böcker och hunden. Herrarna har öppnat skogen för henne men även lärt henne att se vad hon har runt fötterna. Och uppe i träden. En helt fantastisk bok, tycker jag. 
 
Bonusfrågan: Hur firar ni Nationaldagen?
I trädgården, i skuggan under den stora boken med ett stort glas iskalltvatten med mynta i. Och med en hög böcker inom räckhåll, förstås.

Det kluvna hemmet

I Det kluvna hemmet skildrar Annie Åkerhielm ett gammalt, stadigt äktenskap mellan professor Bo Preston och hans hustru Tora Preston, Tossan kallad. Ormen i paradiset är professorns assistent fröken Paula, fröken von Unstern. Professorn är lång, smal och blond medan hans hustru är mera junonisk, blåögd och brunhårig. Professorn och hans assistent delar intresset för vetenskapen och Tora Preston tycker att de alltid sitter med huvudena ihop och kollationerar logaritmtabeller vid hans skrivbord. När hon ska städa makens skrivbord griper fröken Paula in och förhindrar att något enda papper flyttas.  Tora Preston förstår att hon inte är delaktig. Bo Preston tänker i sitt stilla sinne att Tossan är en god husmor och en bra mamma, men lite dum är hon allt. Och naturligtvis är han inte okänslig för hennes svartsjuka. Tora Preston spelar i sin förtvivlan ett högt spel som hon förlorar. Annie Åkerhielm är en god psykolog och berättare. Stackars Tora Prestons förödmjukelse och sorg känns så äkta. Barnens ställningstagande i föräldrarnas drama vrider om kniven ytterligare. Romanen är skriven 1935, men den känns betydligt modernare. Vissa ordval avslöjar tiden

Veckans topplista v. 23 - Böcker jag ser fram emot i sommar

Johanna vill veta vilka böcker vi ser fram emot i sommar och det ska hon få. Troligtvis kommer jag att läsa en hel del riktigt gammalt också.

1. Jag väntar i snön av Daniel Dencik
Om en pappas kamp för att få träffa sitt barn-. Polaris förlag

2. Kirke av Madeline Miller 
Om gudinnan som förförde Odysseus. W&W

3. En cirkel av sten av Elly Griffiths
Mer beöver inte sägas. Jag har plats nr 53 i bibliotekskön

4. Systerklockorna av Lars Mytting
Om ett par kyrkklockor i Gudbrandsdalen på sent 1800 -tal 

5. Mitt år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh
Ung kvinnas experimenterande med narkotisk dvala. Modernista

Den saktmodiga

Den vietnamesiska långfilmen Gentle  handlar om äktenskapet mellan en ung flicka och en betydligt äldre pantbanksägare. För den unga flickan är giftermålet en väg ut ur fattigdom och förtryck. Linh är föräldralös och har uppfostrats av två elaka mostrar som har sex respektive tre barn var. Linh är inget mindre än hemhjälp och barnvakt åt dem och för det får hon hugg och slag. En obehaglig slaktare som slitit ut två fruar redan anmäler sitt intresse för den unga flickan. Han lovar på samma gång att hjälpa mostrarna med deras uppehälle. Dessa båda uppmuntrar förbindelsen, men Linh är tveksam. Och den vänlige pantlånaren hinner lyckligtvis (?)före. Till en början ser allt bra ut. Linh kommer snart in i arbetet på pantbanken; hela tiden övervakad av mannen som också bestämmer allt. Men snart är det något som skaver.  Kvinnan/flickan försvinner iväg varje kväll. Mannen misstänker naturligtvis otrohet och följer efter henne och blir dubbelt överraskad. Här skiljer sig Dostojevskijs novell - som ligger till grund för filmen - och filmen åt men inte så att något går förlorat eller att själva innehållet förvanskas. I det stora hela följer filmen novellen mycket nära. Den franska filmen Une femme douce i regi av Robert Bresson har jag inte sett så jag vet inte hur slutet har framställts där.  Filmen Gentle var väldigt lätt att ta till sig, vilket är mer än jag kan säga om Dostojevskijs novell.

Dostojevskijs Den saktmodiga finns i nyöversättning i novellsamlingen Krokodilen. Novellen skrevs efter Dostojevskij återvänt till Petersburg efter tio års förvisning i Sibirien.  Den utgavs 1876 och ingick i Dostojevskijs stora projekt En författares dagbok.

Den saktmodiga passar in på nr 13 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell IV Läs en novell där någon sjunger .

En smakebit på søndag

"Om det bara ville regna, tänkte Ingmar där han stod böjd över den praktfulla Madame Hardy och lät fingrarna vandra längs med bladen. De gamla grenarna var beskurna sedan länge och överallt sköt det nya skott. I slutet av månaden skulle det komma vita, ibland ljusrosa blommor och omsluta det lilla gröna ögat i mitten. Mjuka blad som skyddade knoppen där inne. Växtbädden hade fått ordentligt med kogödsel i en väl avvägd blandning av jord och sand så att marken omkring busken fick den där riktigt leraktiga konsistensen. Allting var förberett, det fanns inte mycket mer att göra, ändå tyckte han om att stå där och ägna sig lite åt henne. Hon var en tålig och pålitlig ros som sällan drabbades av sjukdomar eller skadedjursangrepp. Perfekt placerad på en halvskuggig plats som gav all näring hon behövde. Om det bara inte hade varit så torrt."
Från sidan 5 i Regnmannen av Jonas Karlsson.

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna.
Fler smakebitar HÄR.

Fru Fannys son

I Fru Fannys son, 1905,  av Annie Quiding, har fru Fanny gått ur tiden - hon stupade på sin post -  och hennes man Arnold har varit i Indien i femton år. Det blev aldrig av att Fru Fanny återförenades med mannen. Hon hade jämt för många järn i elden. Hennes son, Kurt, har inte haft kontakt med "nya pappan" på fem år. Men nu känner han sig ensam och skriver ett brev till sin "Aldrig förgätne gamle vän!" Arnold Scheffer i Kalkutta svarar med glädje "Min gosse!" Och så är kontakten återupprättad. Kurt skriver halvhjärtat på en avhandling om lippierna. Kurt tycker att hans första plikt är att utveckla sin personlighet; mitt jag är mitt verktyg. Arnold har en annan inställning till livet. Han talar om offer och försakelse. Han tror på Brahman, världssjälen. Arnold har utöver sina uppgifter på universitetet ett arbete om det ariska lynnets och föreställningskretsens inflytande på kristendomens utveckling. Kurt är verkligen i beråd. Han har blivit kär i sin bäste vän Gunnars fästmö, Oleana. Kurt är rik och är verkligen inte beredd att försaka. De diskuterar brevledes och Arnold bjuder Kurt till Indien. På hemmaplan är släkten bekymrad. Kurts moster Eva skriver till Arnold och ber om hjälp. Tant Julia, en gammal kvinnosakskämpe, är den enda som håller det unga paret om ryggen. Hon blir också den som kommer att skriva det ödesdigra brevet som får Arnold att göra slag i saken och åka hem till Sverige. Fru Fannys son är inte fullt så lättläst och omedelbar som Quidings/Åkerhielms tidigare romaner, men det kan kanske bero på den manliga brevväxlingen och synvinkeln. Slutet kommer oväntat och chockartat.