Helgfrågan v. 11 2022

Mias Helgfråga v. 11 gäller författare som fallit i glömska; författare som skrivit en eller två böcker och därefter glömts bort.

Mitt exempel kommer från en föreläsning på bokmässan för ganska länge sedan, men som fascinerade mig på grund av författarens korta "livstid". Minns inte om det var Horace Engdahl som talade om honom, men han hade blivit utgiven i Svenska Akademiens klassikerserie. Så här står det om honom: "Lars Göransson (1919–94) var en av våra märkligaste novellister och en av de minst kända. Under tio års tid gav han ut tre volymer, tystnade och försvann bokstavligen ur sikte. Hans miljö är Djurgården, Stockholms skärgård, Gotland. Han är en filosofisk resonör, makaber sagoförtäljare, sinnlig naturskildrare – i ett gränsland mellan tonårsuppror och resignerad mognad. Denna volym innehåller novellsamlingen Sälla jaktmarker (1949), ett par berättelser ur Evrydike (1954), en självbiografisk novell och ett urval ur Fugatorium, en hittills opublicerad samling tankar och episoder." 

Per Wästberg har skrivit introduktion och kommentarer. "Kring sparsmakade författare som till synes omotiverat tystnar står ett skimmer av det ofullbordade. Under 40 års tid lät Lars Göransson sig inte fotograferas och besvarade heller inga brev. Efter att ha irrat mellan fyra småstäder bosatte han sig 1967 i Helsingborg. Några av hans beundrare letade: inget telefonnummer, ingen adress, ingen namnplåt. Till mig skrev han ett vykort: ”Sök mig inte!” 

Lars Göransson fastnade direkt i mitt medvetande och där sitter han fortfarande. En vacker dag ska jag köpa boken och läsa den. Den kan laddas ner från nätet men i det här fallet vill jag ha boken.

Dubbelporträtt

Agneta Pleijels senaste roman, Dubbelporträtt, handlar om konstnären Oskar Kokoschka och Agatha Christie, född Miller. Agatha Christie ska fylla 80 och hennes barnbarn Mathew och maken, Max, vill att Kokoschka, 83,  ska måla ett porträtt av henne. Han är tveksam till att måla ett porträtt av underhållningsförfattaren, men

hans kloka hustru, Olda, påpekar att de behöver pengarna. Agatha Christie är ganska motvillig hon också, men hur det nu är sätter de igång. Sex sittningar ska det bli. Han pratar, röker och dricker whisky och uppmanar Agatha att prata också och att inte sitta stilla. Ett konstverk bygger på samarbete, säger Kokoschka. En vacker dag berättar hon den sorgliga historien om sitt första äktenskap med den stilige översten Archie Christie. De fick dottern Rosalind som de försummade båda två. I och med äktenskapet med den 15 år yngre arkeologen Max Mallowan fick Agatha Christie ett mångårigt och lyckligt äktenskap. Hon reste med honom på utgrävningar, som hon förmodligen också bekostade. Men hon var road och fotograferade och tyckte att arkeologi och att skriva detektivromaner hörde ihop. Agneta Pleijel skissar på sitt impressionistiska sätt och läsaren pusslar. Språket är fint; meningarna är ofta ganska kort. Och hon är duktig på att dra fram det mest kännetecknande för en människa. "Romanen som haiku", säger Yukiko Duke. Många kända namn rör sig i den här tiden. Satirikern Adolf Loos, konstnären Karl Kraus och tonsättaren Gustav Mahler vars musik de alltid lyssnade till. Tonsättarens hustru Alma for fram som en gräsbrand över tidens män. Kokoschka hade också haft en affär med henne. Det var en oro  tiden; människor reste och flyttade på sig. Om inget annan så var de på flykt undan kriget. Mathew och Max blir väldigt nöjda med porträttet; Agatha själv tycker att hennes näsa är för stor. Kokoschka och Agatha Christie skiljs åt när porträttet är klart, men de tänker alltid att de ska ses. Under tiden skriver de brev.  Agnetha Pleijel har själv läst in sin roman och jag tycker att hennes sätt att läsa passar väldigt bra med innehållet i romanen, de två skrovliga personligheterna och en viss kärv skämtsamhet.

Titel: Dubbelporträtt

Författare: Agneta Pleijel

Förlag:Norstedts

Tryckår: 2020

Antal sidor: 203

Veckans kulturfråga v. 11 2022

 enligt O: Veckans kulturfråga v. 11 är egentligen två

1/ Vilk(en)a klassiker som du läste som ung gjorde störst intryck? Nedanstående hittade jag i föräldrarnas bokhylla

Jan Fridegård serie om Trälen Holme och hans hustru Ausi. Trägudars land - Gryningsfolken - Offerrök

Viktor Rydberg, Singoalla

Sigrid Undset, Kristin Lavransdotter

Jack London, Skriet från Vildmarken

Ivar Lo - Johansson, Bara en mor

2/Vilk(en)a författare och vilk(et)a verk är ett måste i en litterär kanon?

Vilhelm Mobergs utvandrarserie

Bara en mor av Ivar Lo - Johansson 

Moa Martinson, Mor gifter sig- Kyrkbröllop - Kungens rosor - Jag möter en diktare 

Kristina Sandberg, Den utmärkta serien om Maj, Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris.

Tisdagstrion v. 11 2022

 Ugglan & Boken: Tisdagstrion v. 11 2022: De längsta böckerna jag läst

1. Den tjockaste bok jag  läser i etapper är The Tale of Genji av Murasaki Shikibu  i oavkortad version 1179 sidor i översättning av Royall Tyler. Penguin Classics Deluxe Edition. Japans nationalepos. Den betraktas som den första moderna japanska romanen. Den anses också vara världslitteraturens första realistiska roman. Genji är heianperiodens idealiske man; till det yttre såväl som det inre.

2. New Forest av JosefineKlougart 680 sidor. Ett fantastiskt, poetiskt språk, fina metaforer, många aforistiska formuleringar och så mycken igenkänning. Lugnt och eftertänksamt bjuds läsaren in till att tillsammans med författaren gå tillbaka i tiden för att förstå dennas historia.

3. Steglitsan av Donna Tartt 781 sidor. Theo Deckers föräldralösa liv i olika miljöer och samhällsskikt i New York och Las Vegas intresserade mig. Theo Decker upplever att hans liv med Steglitsan har fått ett högre värde trots att tavlan egentligen inte ens är hans. Det är kanske ett viktigt budskap i boken. Skönheten, konsten som omätligt värde i våra liv - ägd eller inte.

Selfie v. 11 2022

 

Klimakteriehäxan: Selfie v. 11. Tumskruvarna dras åt. Nu ska vi beskriva oss själva. Jag har lyssnat på alla Katarina Hahrs intervjuer. Väldig bra.

1. Mitt hår är: Spikrakt  och mestadels vitt på framsidan och stålgrått på baksidan

2. Min panna är: Slät

3. Mina ögonbryn är: Tunna, men dock

4. Mina ögon är: Alldeles gulgröna eller gröngula

5. Min näsa är: Aristokratisk

6: Min mun är: Krum

7. Mina armar är: Muskulösa

8. Mina (mitt om du är man) bröst är: Avtagande

9. Min midja är: Elakartad

10: Min rumpa är: Dyster

11. Mina ben är: Riktigt fina

12. Mina fötter är: Alldeles tillräckliga, storlek 38

Tunu

Kim Leine föddes 1961 i Telemark i Norge.  När han var 17 år flyttade han till Danmark, utbildade sig till sjuksköterska och flyttade till Grönland och arbetade där i 15 år. 2004 flyttade han tillbaka till Danmark. Hans romandebut, Kalak. Erindringsroman, kom ut 2007. 2012 kom sedan Profeterna vid Evighetsfjorden som han fick en rad priser för, bl. a. Nordiska Rådets Litteraturpris 2013. Vi håller nu på med Tunu i vår danska läsecirkel. Jag läste ut den på en gång. Jag tycker att den var oerhört bra. Och danskan är inte svårläst. Man skulle kunna säga att det är en kollektivroman. En möter olika människor och deras förhållanden, deras sjukdomar, släktskaper, dryckenskap, skörlevnad och vardag i största allmänhet. Hygienen är inte den bästa. Latrintömmarna lastar av tunnornas innehåll direkt i havet. Boendestandarden är under all kritik. Jesper Waltzer är sjuksköterska och kommer till östra Grönland, Tunu, som betyder baksida. Östra Grönland räknas som Grönlands baksida. I sitt dagliga värv får han ofta agera läkare. Han har en läkare som bakjour i huvudstaden Nuuk (Godthåb), men det mesta reder han ut själv tillsammans med undersköterskan Amalia som fungerar som sjuksköterska. Han ser, hör och lär sig och han kommer att fästa sig vid sitt nya hemland. Animositeten mellan grönländare och danskar finns där, men är inte alltför påfallande. Kvinnorna skildras som kraftfulla naturväsen och är väl så promiskuösa som männen. Den som är känslig för naturalistiska sexscener får ta sig i akt. Kvinnorna är hårda och osentimentala och är ofta de som bär byxorna. (Ja, så står det i boken.) Naturskildringen är överdådig. Det är inte det minsta svårt att föreställa sig hur vackert där är. Men det är inte heller svårt att föreställa sig de hårda levnadsförhållandena. Havet är grymt; kylan också. Människorna drömmer sina drömmar om att ta sig från ön, tjäna pengar, bli friska, bli med barn, inte bli med barn, lyckad säljakt, och så vidare. En fäster sig vid flera av människorna i romanen och undrar hur fortsättningen blev för dem. 

Titel: Tunu

Författare: Kim Leine

Förlag: Gyldendal (paperback)

Tryckår: 2019

Antal sidor: 244

En smakebit på søndag

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger driver söndagsutmaningen En smakebit på søndag. Vi delar med oss av ett stycke från den bok vi just läser. Utan att avslöja något förstås. Idag vikarierar Lesekunst

"Ibland undrar jag vad det var det första som försvann från den här ön. " . Långt innan du föddes var det fullt av alla möjliga saker och ting här. Genomskinliga ting, väldoftande, fladdrande, glänsande... Ja hur som helst fina saker som du inte ens kan föreställa dig." Sådant berättade min mamma ofta för mig när jag var liten. "Men sorgligt nog kan inte människorna på ön behålla de fina sakerna i sina hjärtan för alltid. Så länge man bor på ön måste man göra sig av med det ena efter det andra som man har inom sig. Det blir nog snart dags för dig också att göra dig av med något för första gången. "

Från boken De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa. sid 7. Fler smakebitar HÄR