Anna Karenina i Skåne nordost

Madeleines hem (1916) är sjätte delen av Mathilda Mallings berättelser om familjerna Skytte och Stjerne någonstans i nordöstra Skåne.  Kristianstad är närmaste stad. Tidsmässigt rör vi oss på 1870 - talet. Kung Karl XV är sjuklig. Hans drottning Lovisa har dött och det tog honom hårt.
I förra delen, Madeleine Stjerne ingick Madeleine äktenskap med den 22 år äldre strame änklingen Robert Seizinger på Arildstorp och blev styvmor till hans dotter Alice. Madeleines hem är en ironisk titel. Madeleine finner sig inte tillrätta i sitt nya hem med den handlingskraftiga mamsell Lovisa, den högdragna styvdottern eller för den delen den stele maken.
Ett möte i Paris i slutet av förra delen fick Madeleine att inse sitt ödesdigra misstag. Hon gör dock vad hon måste göra, nämligen åka hem och vara maka och mor. Hon har gjort sin plikt och fött en son, Eddie, som nu är tio år. Madeleine för en tynande tillvaro. Bokstavligen och bildligen. Det ser alla.
Som vanligt i Mathilda Mallings romaner tar relationerna stor plats. Kvinnor i olika livssituationer är huvudpersoner. Förmögenhet och namn har stor betydelse. De äldre kvinnorna ser som sin plikt att "placera" de unga flickorna och få dem att göra förmånliga partier. I all välmening fast det kan bli så fel. Men kvinnor utan egen förmögenhet måste tänka på sin försörjning. Det gäller för övrigt män också. Har vi hört det förut? Ja, det har vi. Hos Jane Austen. Kvinnorna/flickorna stickar, virkar, syr och stickar täcken. En del av de yngre drömmer om att leva fria, oberoende liv utan äktenskap och barn och kanske rent av skaffa sig ett yrke. Madeleine Stjerne känner sig fångad i en fälla och gör utbrytningsförsök; medveten om de konsekvenser det kan få för henne och sonen.  Jag hoppas satt hon dyker upp igen i någon av de fyra romaner som återstår i serien om Skyttes och Stjernes.
Albert Bonniers förlag.

Bok och utställning

Den dolda kvinnomakten. 500 år på Skarhults slott. 
Redaktören Alexandra von Schwerin  är fil. kand. i statsvetenskap och har en M. B. A. från Handelshögskolan i Stockholm. Hon är slottsfru på Skarhults slott och styrelseordförande i vindkraftsföretaget Vento Energi AB samt driver föreningen Skarhults Kulturminne.
En rad kända historiker skriver om de starka kvinnorna på Skarhult som skötte såväl företag som personal och ekonomi medan deras män gjorde något annat eller var döda.Detta gällde naturligtvis inte endast på Skarhult.
Dick Harrison konstaterar att man inte tidigare varit intresserad av kvinnornas rättmätiga plats i historien. Peter Ullgren skriver om Härskarinnan med riddarhjärtat, det vill säga Mette Rosenkrantz, vars stora milda ögon kunde förleda någon att bortse ifrån den bestämda munnen. Hon var en progressiv kvinna som inte slog sig till ro med sina rikedomar utan såg till att utveckla och förbättra. Bland annat för sina underställda bönder. Mette Rosenkrantz var riktigt rik redan ifrån början och hade turen att få två fina äkta män som hon överlevde och ärvde. Det är också Mette Rosenkrantz som pryder affischen.
I essän Skärvor av kvinnomakt skildrar Angela Rundquist två kvinnor, Martina von Schwerin och Maria von Schwerin, som aldrig var härskarinnor på Skarhult men ända haft avgörande betydelse för att slottet skulle förbli i släktens ägo. Svante Norrhem skriver om hur det var att vara Kvinna i stormaktstidens svenska välde och Carin Bergströms inlägg har titeln Skarhult - grevinnan Brahes morgongåva.Eva Helen Ulvros skriver om Hushållsskolan på Skarhult under rubriken Ni ska bli ett gott parti
Slottsfru idag - en öppning mot framtiden. Några nutida skånska slottsfruar berättar om sina erfarenheter.
Utställning och Café håller öppet 12 april - 21 september 

Jag tror att det är Stina Piper på bokens omslag.
Atlantis förlag

Bokgeografi Japan

BOKGEOGRAFI JAPAN enligt O

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Japan eller är skriven av en författare med anknytning dit.

 Kinshu. Autumn Brocade av Teru Miyamoto, en underbar vemodig och poetisk roman av en av Japans största författare om att mötas och skiljas och mötas igen.
The Tale of Genji och The Pillow Book av Murasaki Shikibu resp. Sei Shonagon från 1000 - talets Japan. Världens första roman som liknar en nutida såpa med alla äventyr och relationsproblem och en dagbok som känns mycket nära i tid.


2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Japan. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val. 

Monica Braw är Japan - kännare och har skrivit den underbara Trollsländans land: Japans historia och
Kvinnor i Japan under tusen år. Nio porträtt.
Carl Peter Thunberg, Japans Linné, som skrev Flora Japonica
Mary Yukari Waters hade en amerikansk far och en japansk mor. Kvällens lagar innehåller elva noveller som alla tilldrar sig efter Japans nederlag i kriget.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Japan, som du inte läst, men är nyfiken på.

Ockuperad stad (2014) av David Peace är del två i den s. k. Tokyo-trilogin. Tokyo år noll är första delen.
Den var mycket bra. Det var väldigt roligt att sedan känna igen tåglinjer och stationer, parker och gator vid besök i Tokyo.
Mitt Tokyo: historia och kultur (2014) av Monica Braw

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Japan.

Japan´s master Gardens av Stephen Mansfield.  De japanska trädgårdarna är mycket speciella och välskötta oaser för stillhet och meditation; ofta försedda med tehus.

茶の湯, den japanska teceremonin, spelar stor roll i den japanske nobelpristagaren i litteratur Yasunari Kawabatas Tusen tranor. I Snöns rike av samme författare står geishakulturen i centrum.

Sashiko, "little stabs", japanskt broderi.  Läs mer HÄR.


となりのトトロ, Min granne Totoro, japansk animerad film från 1988, regisserad av 
Hayao Miyazaki producerad på Studio Ghibli. Se den! 

 

Rubbade cirklar

Efter en första stapplande inledning på ett par sidor vet man hur det går (eller?) i Hustrun av A. S. A. Harrison. Något skaver. Men bara en stund. Ganska snart är man fast i den förrädiska skildringen av Jodis och Todds samboskap sedan tjugo år tillbaka. Det är så välordnat. Jodi är så tjusig. Hon gillar den fina lägenheten på tjugosjunde våningen; hon älskar att komponera och laga middagar åt Todd, som är i byggnadsbranschen. Jodi är psykoteurapeut och har en bekväm liten skara av utvalda patienter. Dessutom hinner hon med gymet och diverse kurser i blomsterarrangemang och dylikt. Jodi är mycket förtjust i sina vardagsrutiner som är mycket förknippade med Todds välbefinnande. Jodi och Todd har ganska olika bakgrund. Jodi har universitetsexamen medan Todd hoppade över studierna för praktiskt arbete. Han har dock lyckats ganska väl.
Men så sakteliga smyger sig en obehaglig känsla på läsaren. Kanske är det inte så helt ändå mellan Jodi och Todd? Den första passionen är naturligtvis ett minne blott men därutöver?. Båda är duktiga på att spela ett spel och leka civiliserade vuxna människor medan det pyr och jäser på insidan. Jodi har ett starkt vapen och det är tystnad och förträngning. Visst vet Jodi att Todd har affärer vid sidan av? Hans utekvällar med grabbarna är dåliga ursäkter.
Men nu vet båda två att något är annorlunda ; något som kanske ingen utav dem egentligen vill. Unga Natasha är inget mindre än en naturkatastrof. Todd är naturligtvis helt maktlös; han har ju hjärnan i byxorna som någon uttrycker det.
Natasha är mycket målmedveten och går fram som en egoistisk ångvält.
Todd vågar inte tala klarspråk med Jodi som dock får information av Natasha och hennes far. Tillvaron rämnar - särskilt  för den strukturerade Jodi efter hand som hon inser vidden av det hela. "Hjälpen" kommer från oväntat håll...
A.S.A. Harrison har skrivit sin första och sista roman. Hon dog 2013 under arbetet med en ny psykologisk roman. Hustrun är oavlåtligt spännande och överraskande. Jag blev orolig för upplösningen en stund, men det behövdes inte. Den var oförutsägbar. Egentligen är Hustrun en litterär gestaltning av den österrikiske psykologen Alfred Adlers teorier om barndomens betydelse och av  mindervärdeskomplex, aggressioner och maktbegär i människors liv. Något som inte gör det hela sämre. Hustrun är verkligen en psykologisk roman, en relationsroman och en thriller. Hustrun kommer att filmatiseras. Nicole Kidman blir en utmärkt Jodi Gilbert.
Översättningen, som är gjord av Cecilia Falk, är inte helt u.a. Korrekturläsning?
Massolit förlag 2014 

Kaosutmaning 2.0

Sashiko

Sashiko är en 1000 år gammal broderiteknik som härstammar från norra delarna av Japan. Enkla stygn i vitt och mörkblått på linne kännetecknar den japanska broderitekniken.  Förr lappade och lagade brandsoldater, fattiga bönder och arbetare sina slitna blåkläder i sashiko. Tekniken har förfinats och används idag av alla samhällsklasser i Japan. Läs hur man gör  HÄR.

Man kan brodera lakan och örngott, bordstabletter, förkläden, påsar, japanska dräkter och dukar.  Mönstren är mestadels geometriska

Agnès Delage - Calvet, Sashiko - brodera på japanskt vis. Natur § Kultur 2007

Hadley Richardson och hennes man

1921 gifter sig journalisten och den blivande författaren Ernest Hemingway och Hadley Richardson. Hon är åtta år äldre än han och en helt annan typ av människa, vilket var precis vad han behövde. Ernest Hemingway sökte beröm och erkännande under hela sitt liv. Den dominanta modern anklagas mer eller mindre direkt för att ha förstört hela familjen. Fadern och tre barn tog sitt liv. När Ernest skickade sin först utgivna bok till dem, In our Time, fick han den tillbaka med en uppmaning att återkomma när han skrivit något mindre ogudaktigt. Paula McLain har skildrat Hemingways och Hadley Richardsons korta äktenskap i boken Åren i Paris.  (Översättning: Isa Lybeck, Albert Bonniers Förlag 2013).Trots att man vet utgången av det hela tillför den här romanen mycket. Den berättas i jag - form och det är Hadley som berättar. Hon är sund och robust och vet att hålla sin vacklande man under armarna såväl fysiskt som psykiskt. De är mycket förälskade och man kan beundra Hadleys sätt att smälta in i Hemingways umgängeskretsar med cigaretter, sprit och förbjudna droger på caféerna i Paris.  Hon sticker ut - det vet hon - och många av vännerna välkomnar det. Ekonomin haltar redan från början och jag undrar hela tiden hur de har råd att göra alla sina resor. De åker på skidsemestrar; de åker på tjurfäktningar; de åker till Toronto och föder barn (John Hadley Nicanor; 1923) och hem till Paris igen. Många av deras vänner är stenrika och generösa, men Hemingway avskyr att ta emot hjälp. En väninna erbjuder Hadley sina avlagda klänningar, men Hadley tvingas tacka nej. De har hemhjälp och barnpassning och trots att Hadley är en engagerad moder hindrar det inte att hon lämnar barnet i dagar för att åka med sin man på skidsemester. De årliga tjurfäktningarna är ett måste för en karlakarl som Ernest Hemingway. Hadley åser som gravid sin första tjurfäktning utan att blinka. Boxning är en annan av Hemingways favoritsporter liksom hästkapplöpning. Hans skrivarvåndor skildras empatiskt och trovärdigt. Han får ingenting gratis. Gertrud Stein och Ezra Pound ger råd om det som senare blir Hemingways speciella isbergsteknik med korta meningar och det mesta under ytan. Hemingway avundas sin mera framgångsrike författarvän Scott Fitzgerald och avskyr hans galna hustru, Zelda. Åren i Paris är en bra tidsskildring av livet i konstnärskretsar i Paris i början av 20 - talet. Det är den förlorade generationens och Den store Gatsbys tid. Triangeldramerna är många bland vännerna men paret Hemingways äktenskap betraktas som något orubbligt.
När det då står klart att så kanske inte är fallet är det som bäddat för att ta parti för den ene eller den andra. Men så blir det inte. Man lider med dem båda. Man inser var skon skaver och att det är något som vuxit fram. Jag tycker att det är skickligt gjort av Laura McLain.
Under en tid i ungdomen var jag oerhört förtjust i Hemingway och läste en hel del. Kanske dags att läsa om? Den som spar hon har sina gamla Penguin - pocketar kvar. Med gloskrafs och allt.

Kaosutmaning 2.0

A Rose is a Rose is a Rose

Rosen: kärlek, konst, doft och botanik av Christina Högardh - Ihr, författare, konstvetare och skribent och Lars - Åke Gustafsson, Nordens främste kännare av rosor och ledare för en nationell inventering av  äldre kulturrosor i Sverige inom POM (Programmet för odlad mångfald). Norstedts 2014.
Tillsammans har de gjort den här fullständigt ljuvliga boken om rosen. Den låter sig inte beskrivas. Den måste ses. Bildmaterialet är så överdådigt att man ibland tycker sig känna dofter. 
Vi får veta att släktet Rosa är det största växtsläktet. Kina har den äldsta roskulturen och den största artrikedomen. Rosen som symbol med ett budskap, rosen i konsten, rosen i parfymindustrin, olika slag av rosor, rosen i textilmönster, rosor i svenska krus, tips på rosenträdgårdar att besöka i Sverige och övriga Europa, litteraturförteckning och register - allt ryms.
A Thing of Beauty is a Joy for ever. Särskilt för en rosamatör.

Se Christina Högardh - Ihrs fina hemsida

Tematrio - Äventyr

Läs om Lyrans Tematrio - Äventyr  HÄR
Tre böcker om stora äventyr är uppdraget.

Odysséen skriven av Homeros ca 700 f. Kr. kallar jag ett storslaget äventyr. Under tio år irrar Odysseus omkring på haven och möter, sirener, stormar, cykloper och sjöodjur. Hemma på Ithaka väntar hustrun Penelope och sonen Telemakos. Ibland hör Penelope rykten...

Long John Silver (1995) av författaren och professorn i franska, Björn Larsson.
John Silver sitter på Madagaskar och summerar sitt liv. Hur gick det till att pojken från Bristol som var både läs - och skrivkunnig hamnade till sjöss och hemma i England kom att betraktas som mänsklighetens fiende. Otroligt spännande bok som kan göra seglare av vilken landkrabba som helst.

Snöstormen (2014) av Vladimir Sorokin är en slags odyssée om än inte på haven. Det handlar om två mäns resa som blir en utdragen kamp mot snö, kyla, vargar, lockande kvinnor och en knarkkartell. Männen är på väg att undsätta en by där svartsoten brutit ut och människor förvandlas till zombier. Småhästarna i storlek som vaktlar sliter med självgångaren.

Vem var Malika?

Majgull Axelssons senaste roman Jag heter inte Miriam (Brombergs) är ett imponerande kraftprov.  Inte sedan Aprilhäxan har hon varit så bra. Majgull Axelsson är en fängslande berättare. I Jag heter inte Miriam utgår hon ifrån några verkliga personer och deras berättelser och Aneby, Jönköping och Nässjö samt Auschwitz och Ravensbrück som miljöer. De småländska orterna känner hon ju väl till och vad det gäller koncentrationslägren så gjorde hon studieresor. Och så har hon läst massor. Ändå har boken inte tagit mer än två och ett halvt år att skriva.
Malika är en romsk flicka i Auschwitz som tillskansar sig en död judisk flickas klänning och plötsligt blir hon en judisk flicka vars namn är Miriam. Och hon förstår att hon "bytt upp" sig. Romerna står väldigt lågt i kurs i lägret såväl som i samhället i övrigt. Miriam börjar alltå ljuga. Det fortsätter hon med under hela sitt liv. Av nödvändighet.
På sin åttiofemårsdag tänker Miriam tillbaka. Och det blir en dag av avslöjanden. Miriam är änka med en fosterson, svärdotter, barnbarnet Camilla och barnbarnsbarnet lille Sixten. Hon tänker på sin otroliga livsresa med tacksamhet men också med stor sorg. Hon har mist så många. Alla fantastiska kvinnor i lägren med vilkas hjälp hon överlevde; svenska Hanna som uppfostrade henne till en fin flicka och först och främst lillebror Didi som togs ifrån henne. Miriam har en otrolig förmåga att lyda, vara följsam och läraktig. Hur skulle hon annars ha överlevt? Hur orkar hon ensam bära tyngden av sitt förflutna genom hela livet. Kanske för att hon fick det hon aldrig trott att hon skulle få; ett hem, en man och ett barn. Visserligen var hon reservhustru och reservmamma, men i alla fall.
I år efter år lever hon med minnen som hon inte kan dela med någon annan. Vem vill lyssna på hennes lägerberättelser? Inte hennes man Olof i alla fall. Glöm och gå vidare! säger de aningslösa generationskamraterna. Vem skulle acceptera henne om hon avslöjade att hon är rom? Ingen. Dotterdottern Camilla uppmanar henne i alla fall att berätta. Och för Camilla berättar hon allt. Barnbarnet Camilla får ansvaret att föra Miriams berättelse vidare när hon är borta. 
Jag heter inte Miriam är en stark och viktig roman som många borde läsa. 

Kaosutmaning 2.0

En annorlunda roadmovie

Visserligen börjar Rolf Lassgård läsa Snöstormen av Vladimir Sorokin börjar som radioföljetong på måndag 7 april men nu råkade Snöstormen stå skyltad på biblioteket och det kunde jag inte motstå.
Distriktsläkare Platon Iljitj Garin har blivit kallad till Dolgoje, en avlägsen by, där den bolivianska svartsoten härjar. Befolkningen ska vaccineras och därmed räddas från att bli zombier.
Brödkusken Harkel har en självgångare som drivs av femtio småhästar stora som rapphöns. Doktorn och Harkel ger sig iväg och råkar ganska snart i svårigheter av olika slag. En snöstorm gör det svårt att följa vägen; självgångaren skadar en mede på några besynnerliga pyramider som sticker upp ur snötäcket. De tvingas söka hjälp hos en pytteliten, ilsken mjölnare som dricker vodka ur en fingerborg. Hustrun är desto yppigare och hon bjuder på té och husrum. Bland annat. Ett märkligt mellanspel upplever doktorn och hans kusk hos nomadfolket vitaminderna. Där bjuds de på knark som ger doktorn en fasansfull hallucinatorisk upplevelse av att bli kokt i olja i en stor gryta. När han vaknar till liv blir han rusig av livslycka och omfamnar även snöstormen. Färden går vidare. Ett nytt bakslag drabbar dem när en av självgångarens medar kör rakt upp i näsborren på en förfrusen stormänniska. Klimatet hårdnar. Bokstavligen och bildligen. Doktorns målmedvetenhet börjar svikta. Och det kan nog sägas att vägen inte var mödan värd. Det är omöjligt att säga hur man ska tolka boken. Om det finns någon tolkning som är bättre än den andra. Det är en äventyrsskildring, en odyssé, Sci - fi, ryskt folkliv och klassiska ryska författare som Leo Tolstoj, som också skrivit en roman och en novell med titeln Snöstormen. Jag gillar Sorokins språk - tack naturligtvis då också till översättaren Ben Hellman som översatt  Sorokins fyra romaner till svenska. Norstedts har givit ut dem. Det finns många fler att översätta. 
Jag gillar det fantasifulla och gränslösa. Och visst - då och då kan man dra på smilbandet om man tycker att det är viktigt.
Naturligtvis ska jag lyssna på radioföljetongen.

Reservationslös kapitulation

Det finns inte mycket att säga om Sommarboken av Tove Jansson än: En underbar, lyrisk, vemodig och uppsluppen tröstebok om vänskapen mellan Farmor och hennes sondotter, Sophia, under en rad somrar på ön. Pappa är med också, men han säger aldrig något och märks inte så mycket. Men blir det verkligen kris; då finns han där.  Farmor har en gudomlig förmåga att fostra utan att det märks.  Hon och Sophia förstår varandra väl och är för det mesta  vänner. Men - när båda kommer i trotsåldern då är det inte lätt. Diskussionerna om religion, vidskepelse, död och ålderdom är sublima. Farmor sover lite i smyg ibland och blodtrycket verkar vanskligt, men bara benen håller så känner hon sig helt OK. Tove Jansson ville gärna kalla Sommarboken roman, skriver Tove Jansson - forskaren Boel Westin, i sitt förord. Och det stör inte. Den består av en rad kapitel med rubriker som Visiten, Leka Venedig, Katten, Den stora plastkorven (en överdådig berättelse som borde filmas), Berenice, Sophias storm, m.fl. Naturbeskrivningar är alldeles fantastiska. Endast bönder och sommargäster trampar på mossa. Farmor petar skadad mossa på plats med sin käpp. Havet är en mäktig fond till livet på ön. Man läser långsamt; man läser om och stryker under. Språket är en ren njutning.
Läsecirkeln var rörande överens om att detta är en bok att vi kommer att läsa om. Alla älskade Farmor och Sophia och deras liv på sommarön.

Nästa radioföljetong

Nästa radioföljetong blir Snöstormen av Vladimir Sorokin, 2013.
Uppläsare: Rolf Lassgård. Start måndag 7 april.

Sorokin, född 1955 i Moskva, slog igenom med romanen Blått fett. 2013 kom romanen Snöstormen som verkar vara en blandning av sci - fi och dystopi; humor och skräck. Sorokin är för närvarande Rysslands mest kände författare internationellt.

Spännande att höra vad Rolf Lassgård kan göra  av det här

En spännande historieprofessor!

Professorn i historia vid Högskolan i Kristianstad, Marie - Louise Rodén, konverterade till katolicismen på 80 - talet. 1600 - talets historia är hennes specialitet. Boken  Drottning Christina: en biografi (2008) lyfter fram en helt ny bild av den svenska drottningen som abdikerade och reste till Rom. Hon är en av två kvinnor (den andra var Lucretia Borgia) som sovit över i Vatikanen.
Doktorsavhandlingen behandlar drottning Kristinas politiska engagemang i den katolska kyrkopolitiken.
Marie - Louise Rodén är utbildad vid University of Chicago och Princeton University där hon också disputerade. Under sin forskning har hon skaffat sig kontakter i Vatikanen och också suttit i Vatikanens arkiv och forskat.
Ämnet för kvällens föreläsning var emellertid påvedömet; "Fiskarens lina förvandlades till en härskarring", påvestolens nytta och onytta under tvåtusen år. Marie - Louise Rodéns  favoriter är småpåvarna på 15- och 1600 - talen, säger hon. I rask takt tar hon oss genom århundraden av historia om världslig och kyrklig makt, stridigheter, splittring - under en kort tid fanns det inte mindre än tre påvar! - och personliga favoriter som Pius II och Alexander VII. Marie - Louise Rodén tipsar om Irving Stones roman The Agony and the Extacy från 1961 blev film (1965) med Rex Harrison som påven Julius II och Charlton Heston som Michelangelo och deras konflikter under tiden som taket i Sixtinska kapellet målades.
Marie - Louise Rodéns personliga engagemang och unika kunskaper gör hela föreläsningen oavbrutet fängslande.
Inför de tekniska nymodigheterna (OH) står sig dock Marie - Louise Rodén slätt. Det är sådant man har studenter till, menar hon, och avböjer myggan. Vänligt men inte så lite bestämt.

Nytt bokmagasin!

FYRAHUNDRAFEMTIO
ett sprillans nytt bokmagasin på papper! Något mitt emellan Vi läser och Svensk Bokhandel läste jag någonstans. Och det ligger mycket i det. Lasse Winkler är ju chefredaktör till exempel efter att ha sagt upp sig från Svensk Bokhandel. I Fyrahundrafemtio skriver man om kommande två månaders bokutgivning. Utan recensioner och mera journalistiskt.  Utgivningen planeras bli sex nummer/år
Fyrahundrafemtio (vid 451 grader antänder papper) är betydligt roligare än man kan tro av omslaget. Tyvärr är det ibland även det intressanta svårläst. Små röda och vita bokstäver mot svart bakgrund är riktigt irriterande. Jag ville gärna läsa hela artikeln om Maggie O´Farrell utan problem. Genrekyrkogården är ett kul inslag. Efter en titt bakom kulisserna på världens största bokhandel Amason inför etableringen i Sverige blir man betänksam.
En rolig artikel - Pk i Gnesta - uppmärksammar det faktum att det är kvinnor som läser litteratur och om litteratur men att det är män som dominerar branschen. Riktigt fint är det också att redaktionen har koll på att det finns en massa läsecirklar. Kanske upptäcker de bokbloggarna också en vacker dag.
Ett bokindex avslutar de 90 sidorna.
Jag är försiktigt positv och landar förmodligen på en provprenumeration.


 

Ett sammanträffande

Av en ren händelse hamnade jag i filmen Midnight in Paris på någon kanal igår.  Jag fastnade för att någon sade Hemingway. Och minsann. In kommer Zelda och Scott Fitzgerald, Cole Porter, Gaugain, TS Eliot och Dali. Alla flockas de omkring Gertrude Stein. (Klokt av dem.). Kathy Bates är magnifik i rollen som Gertrude Stein.

Filmen är gjord av Woody Allen 2011. Eftersom han nöjer sig med att förekomma bakom kameran är filmen riktigt bra; en underhållande bagatell.

Gil Pender (Woody Allens alter ego) är en ung evigt pratande man som hoppas bli författare. Han befinner sig i Paris med sin rika fästmö och hennes föräldrar.  Den blonda bortskämda fästmön och Gil förväntas gifta sig inom kort.

Eftersom Åren i Paris av Paula McLain är nästa bok i vår läsecirkel tyckte jag att det var roligt att ha sett filmen. Åren i Paris handlar om Hemingway och hans första hustru Hadley. Hon finns inte med i Midnight in Paris, men miljön och tiden är ju där. Sedan kan man ju fylla på med Hemingways egen version A movable Feast om man vill. 

Experimentlusta

Jag har läst några böcker av Bengt Ohlsson tidigare och den jag tyckte bäst om var Gregorius.
Nu har jag läst den senaste, Swing, också. Den har roat mig mycket. Jag tror att den har roat Bengt Olsson också!  Bengt Ohlsson borrar sig ner i   kapillärerna på sina båda huvudpersoner, Hanna och Åke. De får vartannat kapitel.Hanna och Åke är medelålders med ett barn. De har bra arbeten och bor bra. Hanna är mera utåtriktad och vill göra nya saker, men Åke är ganska negativ och icke förändringsbenägen. Hanna har ett sätt att handskas med det så  det går ganska bra. Hannas väninna, Camilla, berättar om att det finns en swingerclub i stan som hon och hennes tröge man besökt. Hanna nämner det för Åke som är tveksam. Antingen gör de det tillsammans eller avstår de. Första kvällen händer inte mycket mera än att Åke ser sin Hanna uppvaktas av den köttige, ludne Robert. Roberts tjusiga hustru Monica kastar liderliga blickar på Åke. De har en omtumlande upplevelse i var sitt sovrum, men de berättar aldrig för varandra om dem; utan att säga så mycket om saken är de överens om att detta inte är något för dem. Bengt Ohlsson har gjort en undersökning av vad som kan hända i ett förhållande där den erotiska laddningen är borta. Författaren är milt överseende och stillsamt humoristisk. Jag gillar verkligen språket och det dramatiska bildspråket.
Swing blir nästa "snackis", tror jag. Tillsammans med Egenmäktigt förfarande, förstås.

Tack, koltrasten!

Härom dagen vacklade jag ut i ottan (05.15) för att hämta in tidningarna.
På trappan möttes jag av rena och klara toner från TV - masten på huset intill. Koltrasten. Jag blev stående i den tunna pyjamasen i kylan. På väg in slog mig en tanke. Någonstans har jag en bok som heter Koltrastens sång. Och det hade jag. Första delen av John Cowper Powys apokalyptiska roman Wolf Solent (1929). Den har jag försökt läsa flera gånger, men aldrig kommit så långt. Men - nu var tillfället det rätta. John Cowper Powys rör sig i samma landskap som Thomas Hardy, en annan favorit, nämligen Dorset.
Koltrastens sång är djupt fascinerande. Civilisationskritik, religionskritik - till och med själen har blivit materia. Wolf Solent vill helst leva i sin tanke - och fantasivärld. Efter att ha blivit avskedad som lärare i London har han nu fått ett besynnerligt arbete hos en egendomlig familj i ett mystiskt hus i West Country  där han tidigare tillbringat sin barndom. Wolf Solent förstår med en viss oro att hans företrädare har avgått med döden. Uppdraget gäller att skriva Dorsets historia i rabelaisk anda; Den gudomliga komedin i Dorset. När nu Wolf Solent återvänder till sin lantliga uppväxtmiljö vill han besöka faderns grav. Inte för att han hade haft mycket gemensamt med honom, men ändå. Modern betydde däremot allt. Man får många referenser till konst; naturbeskrivningarna är underbara, humorn är kärnfull liksom bildspråket.
Jag läser vidare i Koltrastens sång; väldigt nöjd med att äntligen ha kommit igång.  Andra delen av Wolf Solent heter Att uthärda eller fly. 
Wolf Solent kom på svenska första gången 1973 på Coeckelberghs förlag i översättning av Sven Erik Täckmark

Virginia Woolfs sista

1941 tog Virginia Woolf sitt liv. Innan hon steg ut i Ouse arbetade hon med slutversionen av det som skulle bli hennes sista bok, Between the Acts. Den gavs ut postumt. Between the Acts summerar VW:s syn på konsten mer än någon av hennes tidigare böcker. 
Between the Acts tilldrar sig en dag under 1939 vid ett årligt festspel på ett lantgods i England som gått i släkten Oliver i generationer. .  Between the Acts har ingen egentlig handling, men läsaren får ta del av de olika karaktärernas tankar . 
Den här utgåvan av Between the Acts ingår i serien Oxford World´s Classics. Det är en gedigen serie. Den börjar med ett förord, tätt följt av en omfattande introduktion. Sedan kommer Select Bibliography och A Chronology of Virginia Woolf. Efter Between the Acts kommer Explanatory Notes. Frank Kermode har gjort introduktionen och de förklarande noterna.
Det fina omslaget är en detalj av en större målning, A Berkshire Stream, av Dorothea Sharp
Man blir faktiskt glad av något så proffsigt - och snyggt - som den här boken!

Vi läser 2014:2

Nytt nummer av Vi läser.  Sigge Eklund pryder omslaget. Han fyller 40 i slutet av april på samma gång som hans senaste roman In i labyrinten kommer ut. Det är en spännings - och relationsroman.
"När vi formulerar oss skapar vi översikt och ser mönster, det spelar egentligen ingen roll om det är sant eller inte. Hela grejen är att orden ger människan sammanhang. Det låter banalt, men så är det."
Bra sagt av en man som varje kväll tar ett hett bad med en bok och ett anteckningsblock till hands. Jag tror att jag ska ge honom en chans.
Sara Lövenstam, Grejen med verb verkar oemotståndlig. Hon måste vara ett fynd för SFI där hon arbetar.
Victor Johansson, journalist i LA, presenterar Olivia Laing och hennes bok The Trip to Echo Springs: Why writers drink. Olivia Laing är själv dotter till en alkoholist och det är därför hon inte klarar av att ha med några kvinnliga författare i boken. Det kommer för nära.
Stoner kom ut 1965 och fick fina recensioner redan då. Nu har boken stora framgångar en andra gång. I Europa. I maj kommer den på svenska. 
Therese Eriksson, kulturskribent och litteraturkritiker, presenterar författaren John Williams, som deltog i andra världskriget och som aldrig blev kvitt sina skuldkänslor. Han var son till en bonde och skickades till Missouri för att studera jordbruk, men den engelska litteraturen kom emellan. Den blev hans stora kärlek. Ingen av hans fyra fruar kunde mäta sig med den. Läslistan växer.
Kulturskribenten Lina Kalmteg gör en fyllig intervju med Donna Tartt, " en lika skygg som välformulerad person". Donna Tartt tycker att det är viktigare att hon berör några få djupt än många ytligt. Internet är bra för research, men hon avskyr Facebook. Fortfarande kan det hända att hon får idéer till Den hemliga historien. Om Steglitsan tyckte jag  SÅ HÄR

Tematrio - Inledningar

LYRAN
har en kul utmaning denna veckan. Tre klassiska öppningsmeningar.

"Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru.
Hur föga kända en sådan mans känslor eller avsikter må vara, då han gör sitt första inträde i en krets av grannar, är de kringboende familjerna så fast övertygade om denna sanning att han anses som en rättmätig egendom åt en eller annan av deras döttrar."
Så börjar Stolthet och fördom av Jane Austen.

"En grön jägarmössa klämde ihop övre delen av huvudet, som liknade en köttig ballong. De gröna öronlapparna svämmade över av stora öron, oklippt hår och de tunna borst som växte inne i själva öronen och stack ut åt båda sidorna likt körriktningsvisare som pekade åt två håll samtidigt. Tjocka, putande läppar framträdde under den buskiga svarta mustaschen och övergick i små veck i mungiporna, fulla av ogillande och smulor av potatischips. I skuggan av mössans gröna skärm tittade Ignatius J. Reillys högdragna blå och gula ögon ner på de andra som stod och väntade under klockan vid D. H. Holmes varuhus, och studerade folksamlingen, på spaning efter tecken på dålig klädsmak."
Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole inleds på detta oefterhärmlig sätt.

"Mrs Dalloway said she would buy the flowers herself.
For Lucy had her work cut out for her. The doors would be taken off their hinges; Rumpelmayer´s men were coming. And then, Thought Clarissa Dalloway, what a morning - fresh as if issued to children on a beach."
Detta är början på Mrs Dalloway av Virginia Woolf.

Konnichiwa Nippon! - Hej Japan!

Ett praktverk att njuta av som introduktion inför en resa till Japan. Eller också kan man sitta och minnas och  sucka och önska sig tillbaka om man redan varit där. Vill man ha fördjupning på olika områden får man söka vidare. 
En aldrig så liten litteraturlista hade inte varit fel.
Författarna Sara Alinder (foto) och Magnus Jonsson (text) säger i sitt förord att intresset för Japan växer och att de vill öka förståelsen för det fantastiska landet. Allt är förföriskt vackert; templen, trädgårdarna, lönnarna, körsbärsträden, baden, teceremonierna, stadsvyerna från Tokyo, kulturskatternas Kyoto, bergen och naturligtvis kalligrafin.
De har haft en japansk kvinna som ressällskap och tack vare henne och hennes familj kommit det japanska vardagslivet nära.
Sara Alinder och Magnus Jonsson gav ut Japan. Från Tokyo och Kyoto till geishor, trädgårdar och paradisstränder på HORISONT FÖRLAG 2011 
På samma förlag kom boken om Söderhavet som de gav u 2004.

Bokbloggsjerka 21 - 24 mars

Har du sett någon pjäs eller liknande som du av en eller annan anledning tvingades att se men som du absolut inte gillade?
Om du vill får du vända på frågan för att i stället berätta om en pjäs eller liknande som alla bara MÅSTE se.
Det frågar oss Annika på veckans BOKBLOGGSJERKA
Jag kan inte minnas att jag blivit tvingad att gå på teater någon gång. Men jag minns några pjäser som jag skulle kunna rekommendera.
The Mousetrap av Agatha Christie såg jag för många, många år sedan i London. Naturligtvis gjorde miljön sitt till upplevelsen. Denna fantastiska pjäs har gått kontinuerligt i London i 60 år. 
Idlaflickorna Kristina Lugns pjäs med systrarna Stina och Ylva Ekblad i rollerna som de två kvinnorna som vänder och vrider på sina minnen. Galghumoristiskt och sorgset; på pricken formulerat och poetiskt - som vanligt när det gäller Kristina Lugn. 
I LUSTHUSET, 1954, av Jane Auer Bowles, författare och dramatiker med ett ganska tragiskt liv, skildrar några kvinnors ganska destruktiva förhållanden; främlingsskap och förljugenhet. Den gick på Dramaten 2011 och just då var jag väldigt intresserad av Jane och hennes man författaren Paul Bowles, så det var spännande att se pjäsen.

Klovharun

Bilden är lånad från pellinge.net

Hösten 1964 påbörjades byggnationen av Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs koja på ön Klovharun i Pellinge skärgård. De får hjälp av mångsysslaren Brunström och Sjöblom som är mera motsträvig. Tuulikki är också mycket händig med trä; hennes far var timmerman. Tuulikki Pietilä har också god hand med all slags maskiner. I över tjugo är är sedan Harun deras sommarviste. Här lever och arbetar de, fiskar, planterar sin husrönn och vresrosor, umgås med katten Psipsina och måsen Pellura, som adopterat dem. Allt eftersom åren går  blir det besvärligare att fiska; det är inte så självklart att vid behov kunna klättra upp på taket. Havet börjar kännas mera hotfullt och skötseln av den gamla fina båten Victoria tynger. De inser att det är dags att lämna Harun.
Stugan donerades till Pelleinge hembygdsförening och används numera för uthyrning. I Anteckningar från en ö berättar Tove Jansson i ord och Tuulikki Pietilä i bild om sina år på ön. Tove Jansson drömde i hela sitt liv om ett ensamt liv på någon ö. Allra helst hade hon velat ha Kummelskär, men det lyckades hon aldrig med. Det förefaller ändå som om Harun var ett gott substitut.
Omslagsbilden är gjord av Signe Hammarsten Jansson, Tove Janssons mor, Ham. Anteckningar från en ö är alltigenom njutbar läsning. Tove Janssons formuleringskonst är absolut fantastisk.

Världspoesins dag

Idag firas Världspoesins dag.
Inte vet jag om det är därför som man i Svenskan kan läsa  en mycket intressant artikel om två så väsensskilda om än samtida författare som Karin Boye (1900 - 1941) och Artur Lundkvist (1906 - 1991). Trots alla olikheter har de mycket gemensamt. De tillhör båda vänstern - Karin Boye den intellektuella Clarté - överklassvänstern och Artur Lundkvist  "klasskampens autodidakter med proletär bakgrund". Artikelförfattaren, Barbro Gustafsson Rosenqvist, Uppsala Universitet,  har doktorerat på Karin Boye. I Att skapa en ny värld (1999) undersöks tre teman hos Karin Boye som inte tidigare undersökts; samhällsengagemanget, kvinnosakskampen och den djuppsykologiska kunskapen. Artur Lundkvist hade också kunskaper om djuppsykologi och var mycket Freud - orienterad medan Karin Boye också påverkats av Jung.
Båda hade rörelsen som ett tema. Lundkvist rörde sig utåt mot en utlevelse, medan Boyes rörelse ledde inåt mot inlevelse.  Artur Lundkvist förknippar man ju med primitivism och kraftfull livsbejakan. Vilddjuren som hos Boye hålls på avstånd med den tända elden som också ger värme och gemenskap tycker Lundkvist finns inom oss och ska släppas lösa. Detta och mycket annat skriver Barbro Gustafsson Rosenqvist om i sin understreckare

I rörelse
Den mätta dagen den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställetn, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Ur Härdarna (1927)


(Jag vill skrika ut livets fröjd)
Jag vill skrika ut livets fröjd och skratta med en stark käft.
Jag vill ragla rusig, drucken av livsfröjdens överflöd.
Jag vill sjunga höga visor i tider då skörden är god och hjärtana överfulla

Jag vill mumla om alltings fåfänglighet i stunder av bitterhet och trötthet
mumla svårmodigt som en septembervind i regntyngda träd.

Jag vill smeka marken med min hand och komma den att blomma och utstråla ljus.

Jag vill dikta om dagar som ännu icke framfötts ur morgnarnas röda sköten.

Artur Lundkvist (1926) 

samhällsengagemang, kvinnosakssträvan och djuppsykologisk insikt. - See more at: http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=891&area=&typ=pm&na=disputation&lang=sv#sthash.ldzsBrA4.dpuf

samhällsengagemang, kvinnosakssträvan och djuppsykologisk insikt. - See more at: http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=891&area=&typ=pm&na=disputation&lang=sv#sthash.ldzsBrA4.dpuf

samhällsengagemang, kvinnosakssträvan och djuppsykologisk insikt. - See more at: http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=891&area=&typ=pm&na=disputation&lang=sv#sthash.ldzsBrA4.dpuf

I sin doktorsavhandling behandlar Barbro Gustafsson Rosenqvist tre teman i Karin Boyes författarskap: samhällsengagemang, kvinnosakssträvan och djuppsykologisk insikt. Dessa tre teman hos författarinnan har inte tidigare undersökts ingående. - See more at: http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=891&area=&typ=pm&na=disputation&lang=sv#sthash.uLOfWerv.dpuf

I sin doktorsavhandling behandlar Barbro Gustafsson Rosenqvist tre teman i Karin Boyes författarskap: samhällsengagemang, kvinnosakssträvan och djuppsykologisk insikt. Dessa tre teman hos författarinnan har inte tidigare undersökts ingående. - See more at: http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=891&area=&typ=pm&na=disputation&lang=sv#sthash.uLOfWerv.dpuf

Ett sorgligt poem

Det har skrivits mycket om Esaias Tegnér (1782 -18496) genom tiderna. Jag minns romanen Din galne, men redlige Tegnér av Bengt Hallgren från 1972 till exempel. Titeln är ju anslående och är nästan exakt en formulering från avslutningen på ett brev som Tegnér skrev till sin hustru.
CHRISTINA SVENSSON, docent i litteraturvetenskap och idéhistoria vid Göteborgs Universitet med specialinriktning på den gustavianska tiden och romantiken, har sysslat en hel del med Esaias Tegnér och hans diktning. 
Den senaste boken heter Diktaren på dårhuset och handlar om Tegnérs "sjukdomsdiktning". 1840 fördes Tegnér under falska förespeglingar till ett sinnessjukhus i Schleswig av bekymrade släktingar. Tegnér led av melankoli, hypokondri och depression. Detta höll man tyst om länge och det var inte förrän på 1900 - talet som det blev allmänt bekant.
Under sin sjukdomstid skrev Tegnér en hel del men mycket höll inte alls den vanliga kvaliteten. Han skriver själv till Fredrika Bremer och klagar över sin bristande förmåga.
I tre kapitel i Diktaren på dårhuset diskuteras Tegnérs Mjältsjukan (1825), Den döde (1834), Porträttet (1840).  I dessa tre självbiografiska dikter visar Tegnér upp sig som melankolisk diktare.
Läs Carina Burmans inspirerande och fina recension  HÄR

Födelsedagstävling

Anna på bloggen
ANNAS BOKBORD 
fyller år idag. Grattis! Och det firar hon med en tävling.
Vinst: Little Bird of Heaven av Joyce Carol Oates.
Den har jag inte läst, så jag deltar i tävlingen.

Tematrio - Snyggingar

Lyrans TEMATRIO: Böcker med snygga omslag.

Den här boken är snygg även som sliten pocket. Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten. Hon sålde sina hemman i Sverige och flyttade till franska Finistère och odlade sin trädgård där. Hon var femtiofem år och hade fått nog av svensk byråkrati. Jag läste boken i första hand för att det fina omslaget lockade. Men det visade sig att jag tyckte mycket om innehållet också.
Omslag: Stefania Malmsten. Foto: Ola Bergengren

Lina Sjöberg (f. 1973) studerade  teologi när hon debuterade med Resa till Port Said 2005. Jag var väldigt förtjust i den bl. a. för sorgsna allvaret i den. En brevroman på olika tidsplan; tre kvinnor som har en man som gemensam nämnare. Omslag: Lisa Zachrisson.

2006 debuterade Martina Lowden (f. 1983) med den självbiografiska romanen Allt. En mycket originellt utfomad roman som renderade henne Katapultpriset. 19 - åriga M är huvudperson i romanen. Hon har hoppat av  psykologistudierna för att välja sin egen bildningsväg. Debuten väckte uppseende på kultursidorna och den utnämndes till generationsroman. Jag var mycket road av den.
Fotografier: Louise Andrén. Formgivning: Lars Sundh.

Vikingar i ny tappning

Vikingar - hur kul är det på en skala tänkte jag när jag köpte nya numret av litteraturtidningen Parnass som reslektyr. Men ack, så fel man kan ha! Här möter mig ett flertal jätteintressant artiklar om vikingarna ur nya synvinklar. David Borgström på SF - bokhandeln i Stockholm ger sin syn på vad som skiljer fantasyn från andra genrer och om vikingar i fantasy.
"Det finns inte mycket i vår traditionella uppfattning om vikingatiden som är korrekt!" slår professorn i historia Dick Harrison fast i sin artikel.
Thérese Tangen och Elin Järnemo skriver om Jan Fridegård (pseud. för Johan Fridolf Johansson) och hans trältrilogi, som jag älskade när jag var mycket ung. Trägudars land 1940, Gryningsfolket 1944 och Offerrök 1949.  Fridegårds trälar - vikingatidens arbetarklass är rubriken. Trälen Holme är huvudperson. Han kämpar för slavarnas frigörelse. Nya problem blir det när hans kvinna Ausi möter kristendomen och blir frälst. Holme är inte alls intresserad.
Kirsten Thisted skriver om  Vikingen i inuiternas sagor och Elin Järnemo intervjuar Karl Schultz om asatron idag.
Jämtlands nationalskald, Aksel Lindström, inspirerades av Frösöstenen i sin 
s. k.  Frösötrilogi där han beskriver hur kristendomen trängde ut asatron.  Det är inte bara vikingarnas mansvärld som beskrivs. Aksel Lindström tar även upp kvinnoförtrycket.  Den leende guden; Österhus brinner och Husfröjornas nycklar är titlarna i serien.
Detta är endast en del av innehållet i Parnass 2014:1

På stol nr 14

Det finns en massa kvinnor i min ålder
som har ännu sämre anledningar att tycka om sig själva
och tvingar andra att göra det i alla fall
fast de varken är vackra
eller flitiga på något annat sätt.
Galopp, galopp.
Det kanske inte är så löjligt i alla fall
att växtfärga.
Motion är också bra, inte minst för hjärnan.
Och att uttrycka sina känslor i keramik.
För då får man ju samtidigt en massa föremål                               
som ger hemmet en särprägel.
Något att vara stolt över.
Galopp, galopp
________________                                                   
Nu sover jag
i en mycket vacker
mycket gammal stad.
Nu sover jag för första gången
med knäppta händer.
Och någon som inte känner mig
har strukit bort håret
från mitt ansikte.
Nu är jag
ingens lilla flicka längre.
Så nu behöver jag aldrig
känna mig övergiven mer.
När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

Detta är första och sista dikten i Hundstunden. Kvinnlig bekännelselyrik av KRISTINA LUGN
Alba 1989

I huvudet på en 100 - åring

Tuula Karjalainens bok, Tove. Jansson. Arbeta och älska är en gedigen, nyutkommen biografi om den mångsidigt begåvade Tove Jansson som skulle fyllt 100 år i år. Den är lättillgänglig och njutbar och innehåller många fina illustrationer. Ju mer man läser desto mera intresserad blir man av att läsa mera av Tove Jansson. Hon var ju så mycket mera än de förtjusande Mumintroll som hon blivit världsberömd för. I Tove Janssons liv fanns ofta inga klara gränser mellan de olika konstnärsrollerna. Noveller och romaner, barnböcker, serier, bildkonst, grafik – hon växlade gärna uttryck, men hennes samtid hade svårt att acceptera henne som seriös konstnär efter de väldiga framgångarna med Mumintrollen. På lite avstånd är det naturligtvis lättare att få en helhetsbild  av henne.  Det hårda arbetet, originellt tänkande och den bländande fantasin  kännetecknade allt Tove Jansson företog sig. Arbeta och älska. Titelns programförklaring är densamma som Tove Jansson  valde som sitt motto och för ex libris. "Donandet", den anspråkslösa janssonska benämningen på den kreativa processen, var sammanlänkad med kärleken; till ursprungsfamiljen, vänner och älskare av bägge könen.
Inom den tätt sammanhållna familjen Jansson fanns spänningar  främst mellan pappan, Viktor Jansson, bildhuggare, som var nazistvän och anti­semit, och dottern. Efter att ha stridit i inbördeskriget 1918 hade Viktor Jansson, Faffan,  kommit hem till hustrun och 4-årig dotter som en förändrad, bitter man. Författaren beskriver honom närmast som en hustyrann. Redan i 20 - årsåldern gjorde Tove Jansson satirteckningar över Stalin och Hitler i tidskriften Garm. Trots att det inte alls var ofarligt. Konflikterna till trots bodde Tove hemma ännu vid 27 års ålder. Då uppmanade familjens läkare henne allvarligt henne att flytta. Modern var det allt överskuggande kärleken i Tove Janssons liv.
Tarja Karjalainen vinnlägger sig om att sätta in det på många sätt gränsöverskridande universalgeniet i ett kulturellt och ideologiskt sammanhang. Hon beskriver ingående de olika målande, skrivande, politiskt debatterande och filosoferande kretsar Jansson umgicks i och tog djupa intryck av. Inte minst väsentliga var teaterlegenden Vivica Bandler (Vifslan) och filosofen och politikern Atos Wirtanen (Snusmumriken), som hon hade långvariga kärleksrelationer med. Och Tuulikki Pietilä (Too-ticki), förstås, som uppträder först i Trollvinter, när Tove Jansson först träffat Tuulikki Pietilä.
Utöver allt arbete hann Tove Jansson också skriva brev. Varför hann så många driftiga, verksamma kvinnor skriva så många handskrivna brev förr i tiden? Och dagböcker? Det är och förblir en gåta.
Tuula Karjalainen tillhör de få som hittills fått ta del av Janssons korrespondens.
Utgivningen av Tove Janssons brev är planerad till hösten.

Nästa radioföljetong

Nästa radioföljetong blir Det tomma hemmet av  
Lidia Tjukovskaja. Senaste utgivning 2013.
Det tomma huset är titeln på den första svenska utgåvan som kom 1969.
Lidia Tjukovskaja (1907 - 1996) har skrivit en roman från den stora terrorns tid i Sovjetunionen.
Året är 1937 och Stalins skräckvälde är som värst. Lidia Tjukovskaja har egna erfarenheter av den här tiden och hon skildrar den enskilda lilla människans utsatthet i det obarmhärtiga samhällssystemet. Hennes roman är ett vittnesmål som skrevs 1939 - 40 i Leningrad. Länge hade hon den gömd hos andra människor och åren 1941 -44 tillbringade hon på annan ort. Genom ett under, säger hon, återförenades hon och hennes skrivbok. Den nya radioföljetongen börjar onsdagen den 19 mars. Uppläsare: Maria Hörnelius
Domen

Och ordet föll, tungt som sten,
på mitt ännu levande bröst.
Det gör ingenting, jag var ju beredd,
det går kanske över på något sätt.

I dag har jag mycket att göra -
jag måste döda alla minnen,
jag måste göra själen kall,
jag måste åter lära mig leva.

Om inte --- Sommarens heta sus
liksom en högtid utanför mitt fönster.
Jag har länge anat denna
ljusa dag och detta tomma hus. 

Ur Rekviem av Anna Achtmatova. Sommaren 1939