Läckra omslag

Det är inte bara Penguin Classics som får nya, läckra omslag. I serien Albert Bonniers Klassiker kommer under augusti flera stycken nytugåvor av berömda klassiker med fina omslag. I Älskaren av Marguerite Duras skriver Sara Stridsberg ett nytt förord. Översättning: Madeleine Gustafsson.
Emma av Jane Austen är nyöversatt av Rose-Marie Nielsen.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles Fowlesöversättning av Claes Gripenberg.

Ellen om Selma

Ellen Mattsson, författare född 1973, årets Selma Lagerlöfpristagare lovsjunger
Selma Lagerlöf (1858 -1940) i tacktalet när hon tog emot priset förra helgen .
Till större delen uppehåller hon sig vid sin favoritberättelse
Herr Arnes penningar. Den har allt; den är perfekt, menar Ellen Mattsson.Inget behöver läggas till eller dras ifrån.
Herr Arnes penningar utspelas i Bohuslän, vilket också är Ellen Mattssons eget landskap. Som i många andra klassiska berättelser är det samvetets röst och plikten att göra det rätta som avgör en människas liv. Den plikten kan man aldrig komma undan. Människorna hos Selma Lagerlöf har en förmåga att se in i varandras hjärtan och bekräfta varandra bortom yttre förhållanden. Enligt Ellen Mattsson är psykologisk minimalism Selma Lagerlöfs styrka. Hennes värld är en helhet där slutet möter början i en fullbordan. Läs hela tacktalet/understreckaren HÄR

Jag kom att tänka på Ellen Mattssons enkla svar på frågan om varför man bör
läsa skönlitteratur: ”Man lär sig öva upp sin känsla”.

VW som läsare, kritiker och essäist

Virginia Woolf var mångsidig. Hon skrev litteraturkritik , hon läste väldigt mycket och hon skrev essäer. De mest kända essäerna är A Room of One´s Own och
Three guineas.
I The Second Common Reader skriver hon bland annat om de märkliga viktorianerna, John Donne, William Hazlitt, George Meredith och Thomas Hardy.
Den avslutande essän heter How Should One Read a Book? Så här slutar den:
" I have sometimes dreamt, at least, that when the Day of Judgement dawns and the great conquerors and lawyers and statesmen come to receive their rewards - their crowns, their laurels, their names carved indelibly upon imperishable marble - the Almight will turn to Peter and will say, not without a certain envy when He sees us coming with our books under our arms, Look, these need no reward. We have nothing to give them here. They have loved reading"

Job i Massachusetts

1911 skrev Edith Wharton denna pärla till kortroman om den olycksdrabbade Ethan Frome i den fiktiva staden Starkland i
Massachusetts i västra New England; ett landskap som hon kände mycket väl. Berättelsen tilldrar sig en sträng vinter där kölden lamslår såväl i yttre som inre miljö. Ethan Frome lever sedan sju år tillbaka i ett kärlekslöst äktenskap som han mer eller mindre tvingats in i av omständigheterna.
Unga Mattie kommer till gården för att hjälpa Zeena, Ethen Fromes sjukliga hustru. Och därmed sätts hela händelseförloppet i rörelse.
Man skulle kunna sätta romanen i samband med Edith Whartons eget olyckliga äktenskap med en äldre, elak man och hennes svindlande kärleksaffär med en slipad förförare.
Förförare eller inte så var det hennes livs stora kärlek. Edith Wharton skilde sig från sin man, köpte en bil, kuskade omkring i hela Europa och bosatte sig slutligen i Frankrike. För konversationens skull.
Berättelsen om Ethan Frome slutar på ett sätt som man aldrig kunnat förutse. Ett riktigt slag i solar plexus. Hela historien förhäxar. Språket är enkelt, utmejslat och rensat från allt överflödigt. Ethan Frome är en tragisk, dramatisk, ödesmättad moralitet som inte alls liknar Edith Whartons övriga produktion.
Anita Shreve har skrivit ett förord där hon utnämner Ethan Frome till det bästa Edith Wharton skrivit. Hon har själv läst den ca tjugo gånger och funnit något nytt i den varje gång.
Susanna Moore har skrivit ett nytt efterord.
Jag tycker att det snart vore dags att översätta och nyöversätta klassiker.
Edith Wharton skulle definitivt dammas av. Thomas Hardy är en annan. Bara som exempel. Ethan Frome filmades i alla fall 1993 med Liam Neeson i huvudrollen.

Hon dansade en sommar

1917 gav Edith Wharton (1862 - 1937) ut det som enligt Marilyn French är hennes bästa roman, nämligen Summer. Den tilldrar sig i North Dormer, en liten trist by i Berkshire Mountains i Massachusetts. Huvudperson är den unga föräldralösa Charity Royall som under några lyckliga sommarmånader upplever en kärlekshistoria med Lucius Harney. Han kommer från en annan samhällsklass och vistas tillfälligt i North Dormer för att dokumentera gammal arkitektur. Charity är väl medveten om sitt ringa ursprung. Och hon vet vad som förväntas av en kvinna i det samhälle hon lever i. Den sociala kontrollen är stenhård. Edith Wharton kände till Freud och hans teorier och det är tydligt i Summer. Charity upptäcker sin sexualitet och lever ut den. Lucius förhållande till Charity är mera komplicerat. Det som är tillåtet för en man är otänkbart för en kvinna.
En man kan roa sig med en kvinna som Charity. Men han gifter sig med någon annan. Summer innehåller intressanta iakttagelser av mänskliga relationer i ett samhälle där klasstillhörighet betyder allt.
Miljöskildringen är utmärkt särskilt naturbeskrivningarna.
Summer slutar med att träden börjar fälla sina löv. Hösten är på väg. Men kanske kommer det nya vårar?
Jag får lust att läsa Edith Whartons självbiografi
A Backward Glance.


LÄS Summer på Wikisource

Nästa bok i läsecirkeln

Ignatius J. Reilly, arbetssökande och huvudperson i
Dumskallarnas sammansvärjning, är intelligent men lat.
Platsen är New Orleans och tiden 1960-talet.
Ignatius J. Reilly är 30 år, men har ännu inte kommit sig för att flytta hemifrån.

John Kennedy Toole, författare till Dumskallarnas sammansvärjning, tog livet av sig 1969 endast 32 år gammal. Modern gav ut hans märkliga bok postumt.

Dumskallarnas sammansvärjning fick Pulitzerpriset 1981.
Och Ignatius J. Reilly fick en staty vid Canal St 819.

Att läsa Borges

Ulf Eriksson skriver utmärkt och mycket inspirerande om Jorge Luis Borges
(1899 - 1986) och hans litterära universum.
Jag känner tydligt att det är dags att bruka allvar. Jag har försummat Borges. Jag vet det.

Jesper Olsson skrev en understreckare redan 1/3 2011

Funderar på att läsa i sommar...

Varje sommar brukar jag läsa något ur min egen boksamling och gärna någon/några klassiker.
Eftersom det alldeles strax är vår = mars har jag börjat botanisera i hyllorna och planera och fundera.
Issadalen av Czeslaw Milosz, Nobelpristagare 1980, är en självbiografisk roman som jag köpt på rea.
The Distant Hours av Kate Morton, 2010, blir bra på badstranden eller i hängmattan.
Washington Square (1880) av Henry James och The Professor´s House (1925) av Willa Cather köpte jag för några år sedan i den fullständigt underbara bokhandeln STRAND - 18 miles of books - i New York.
Anna of the Five Towns (1902) av Arnold Bennett hittade jag nyligen på ett antikvariat. Den handlar om hur kvinnorna hade det i porslinsfabrikerna i Staffordshire. Dessutom är den full av intressanta kommentarer i mikroskopisk stil troligen gjorda av en engelsklärare.
Så tänker jag idag. Men det kan ändra sig många gånger. Jag kanske byter ut, lägger till, eller
väljer helt andra titlar. Men det är ett nöje i sig. Lite som att planera en resa

Dansen genom skuggornas rike

Kristofer Uppdal, 1878-1961, norsk arbetarförfattare skrev romaner och lyrik.
Han föddes i Nord - Tröndelag och skrev på landsmål.
Dansen genom skuggornas rike är en serie om tio romaner. Titelromanen är översatt av Stig och Majt Sjödin. Den handlar om rallarlivet och arbetarrörelsens framväxt.
Kristofer Uppdal hade egna erfarenheter av rallarlivet, gruvarbete och som
fackföreningsman

Det vackra omslaget - är det ett fiskskelett, en husaruniform, en tunnelbanekarta eller ett träd? -
är gjort av Erik Palmquist.
Dansen genom skuggornas rike ingår i serien Folket i Bilds världsbibliotek

Te i Sahara

I
Den skyddande himlen av Paul Bowles (1910 - 1999) följer vi tre rast- och rotlösa människor på resande fot i Marocko på 1940-talet. Port den äldste är mest tongivande. Kit, hans neurotiska hustru, litar i trängda lägen endast på Port. Men annars kan hon tänka sig ett litet mellanspel med den unge, leende Tanner, som är helt impulsstyrd och ganska enerverande. Det är oklart varför Port erbjudit honom att resa med dem. Kanske behöver paret en katalysator i sin vacklande relation.
Ständigt och jämt sammanträffar de tre resenärerna med det osedvanligt osympatiska och fördomsfulla engelska paret Lyle, mor och son.
Port och Kit kommer annars väl överens med fransmän och araber.
Miljöbeskrivningen är övertygande och bär det självupplevdas prägel;
den vitglödgade hettan på dagarna, kvällarnas svalka, flugorna, vägglössen, smutsen, sjukdomarna, de små vanvårdade barnen, öknen, de oändliga tåg- och bussresorna, myndighetskrångel, "de skimrande färger som spelade på himlen bakom jordklotet innan solen gick upp", o.s.v.
Port har sitt eget introverta sätt att bemästra sina inre demoner. "Själen är den tröttaste delen av kroppen", reflekterar han. Kits humörsvängningar är tydliga för alla.
Personerna i Den skyddande himlen karaktäriseras främst av sina yttranden.
Man får inte veta om de sysslar/sysslat med något och i så fall vad. Port halar upp den ena tusenfrancsedeln efter den andra ur fickan, men var kommer de ifrån?
Det är som om Kit och Port saknar ett förflutet. Och framtiden har de inga tankar om. Jo, Port tänker aldrig bli bofast.
Den skyddande himlen mörknar efterhand och Kit och Portgår bittra öden till mötes.
Jag tyckte redan på ett tidigt stadium att boken verkade lovande. Det goda intrycket stod sig hela vägen. Känslan av närvaro var stark genom hela boken. Kanske gör det sitt till att Port och Kit har så mycket gemensamt med författarparet Paul och Jane Bowles.

Nu vidtar den vilda jakten på filmen.

The Authorized Paul Bowles Web Site

Läsdagboken har också läst Den skyddande himlen. Läs HÄR

Varje människa är en ö

Äntligen, plötsligt och i ett svep läste jag Easter Parade av
Richard Yates, 1926 - 1992.
Den kom ut 1976; i fin svensk översättning av Kerstin Gustafsson 2010 på Norstedts förlag.
Även i pocket. Mats Kempe inleder med ett initierat och entusiastiskt förord.
Easter Parade handlar om tre kvinnor, Esther Grimes och hennes döttrar Sarah och Emily och deras liv och öden. Tidsmässigt utspelas romanen 1930 - 1970 ca. Miljöerna växlar eftersom Esther - eller Pookie - som hon vill kallas - flyttar ofta. Alkohol och cigaretter är stående inslag i deras liv liksom i författarens.
Redan i romanens första mening deklareras att detta inte är någon historia med lyckligt slut.
Förutsättningarna finns, men det vill sig inte ändå. Pookie strävar uppåt och drömmer om stil; att befinna sig snäppet över medelklassen. Sarah gifter sig med en stilig man som visar sig sakna ambitioner men ha tendenser till våld. De bor i en skenbar idyll på landet och får tre söner.
Lillasyster Emily lever ett helt annat liv. Hon flyttar till New York och blir copywriter. Hon är en fri kvinna och i hennes liv avlöser männen varandra. Ofta tycker man som läsare att den här gången måste det väl fungera. Men icke!
Emily är den som får mest utrymme i boken och hon är nog den som författaren tycker bäst om.
Porträttet av Pookie är kallt.
Richard Yates använder delar av sitt eget liv när han skriver. Han går väldigt tätt inpå sina karaktärer; iakttar ur olika vinklar och tar gärna fram små fula detaljer.
Sju romaner och två novellsamlingar skrev Richard Yates som hann dö innan han blev berömd.
Easter Parade är en pärla, något alldeles i särklass.

Brighton Rock

Graham Greene, 1904 - 1991, var en produktiv och mångsidig författare. Dessutom var han journalist och kritiker. 1941 - 1944 var han hemlig agent i Afrika.
1938 kom hans psykologiska thrillerartade roman Brighton Rock ut.
(Rock is a type of hard stick-shaped boiled sugar confectionery most usually flavoured with peppermint or spearmint. It is commonly sold at tourist (usually seaside) resorts in the UK (like Brighton or Blackpool...)

Brighton Rock skrevs efter det att Graham Greene konverterat till katolicismen.
I berättelsen ställs också det goda mot det onda; rätt mot orätt. Det goda behöver inte alltid vara det rätta. Så enkelt är det inte.
Huvudperson är den unge, grymme Pinkie med de smala axlarna, som försöker ikläda sig den alltför stora rocken efter den hädangångne gängledaren Kite. Pinkie har stannat i utvecklingen och är känslomässigt störd. Pinkie är värnlös mot sin egen ondska.
Barndomsupplevelser gör att han känner äckel och avsky inför tillvaron och det finns ingen han älskar eller kan lita på. Visserligen gifter han sig med den ännu yngre Rose, men det är bara för att eliminera ett vittne. Ida Arnold är inte religiös, men det är hon som står för anständigheten och rättvisan och hon fungerar som det samvete Pinkie borde ha.
Den kidnappning som inleder romanen har sin verkliga motsvarighet, liksom några av personerna. Bebyggelsen i Brighton är sig däremot inte lik.
Havet finns evigt i bakgrunden. Flodvattnet mullrar in bland pållarna under piren.
Under ebb syns mänskliga gestalter leta bland spillrorna som vattnet lämnat kvar.
1947 filmade Brighton Rock för första gången; 2010 andra gången. Dame Helen Mirren spelar den oförvägna rättvisans gudinna, Ida Arnold. Det ska bli spännande att se om filmen kommer att göra boken rättvisa. Jag ser också fram emot läsecirkelns synpunkter framåt våren.
Young Scarface hette filmen i USA.
Brighton Rock har också blivit musical.
Boken är även utgiven med titeln: "Lagt kort ligger". Inte alldeles fel det heller.

Läs mer om Graham Greene - life and letters - här på GREENELAND

Ouppmärksammat av Edith Södergran

SÖDERGRANFYND!

Visst är det så att om man vill gömma något så ska man placera det väl synligt?
I välkända dokument om Edith Södergran har Jonas Ellerström och
Agneta Rahikainen funnit två texter som tillkommit under sanatorievistelser i Nummela (1910) och Davos (1912 - 13) och som ingen har uppmärksammat tidigare. Ellerström och Rahikainen har översatt och kommenterat.

Omaka par

Momo - arabisk, muselmansk pojke utan datummärkning och madam Rosa, judinna och före detta prostituerad som passerat bäst-före-datum med god marginal, lever i symbios i den invandrartäta stadsdelen Belleville sex trappor upp i ett hyreshus. Det är Momo som berättar på ett mycket personligt sätt med en blandning av barnslig naivitet och cynism.
De är ett mycket omaka par, den unge pojken och den bedagade skönheten som långsamt glider utför i tilltagande sjukdom.
Momo blir alltmer vårdare. Kvarterets brokiga klientel stöttar. Det finns mycken värme och medmänsklighet omkring Momo och Rosa. De lever i ett eget samhälle i det franska samhället.
Den gamle doktor Katz måste då och då bäras uppför de sex trapporna för att undersöka madam Rosa och han förordar sjukhus. Rosa och Momo föredrar eutanasi.
Monsieur Hamil, f. d. matthandlare, framlever sitt allt blindare liv med en Bok av Victor Hugo i handen. Han har varit en sorts mentor för Momo, som inte heller glömmer bort honom.
Det är gripande och tragiskt; roligt och absurdt. Och samhällskritiskt.
Momo strör aforismer omkring sig; madam Rosa är ibland stötande levnadsglad och tillsammans är de ett oslagbart par som älskar varandra så mycket..
Inte förvånande alls att Émile Ajar fick Goncourtpriset för Med livet framför sig.

Detta pris kan man bara få en gång, men Romain Kassef hade redan fått det för Himlens rötter och då under namnet Romain Gary.

Samme Romain Gary som skrev biografin LÖFTE I GRYNINGEN

(A Room of my own 2010-08-04), som också handlar om kärleken mellan en ung man och en mogen kvinna, denna gång mor och son. Porträttet av modern är suveränt, även om förhållandet var något komplicerat.
Milt uttryckt.

Köp den blindes sång!

I en liten bokröra som helt fräckt benämns antikvariat hittade jag en pärla.
Olof Lagercrantz´bok om vännen sedan 30-talet, Gunnar Ekelöf (1907 - 1968), Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma.
Ett porträtt som bygger på dagboksanteckningar och brev.
Och bra är det. Och tid tar det. Jag har umgåtts intensivt med denna bok och en volym med samlade dikter av Gunnar Ekelöf i flera dagar. All annan läsning har fått stå tillbaka.
Olof Lagercranrz´vackra, klara prosa är som vanligt en njutning att läsa. Och de kunskaper han har om poeten Gunnar Ekelöf och hans familj, hustru Ingrid och dotter Suzanne, är unika.
Dessutom är han avlägset släkt med GE och delar erfarenheten av att ha en galen förälder med honom. Han följer empatiskt GE:s liv och dikt; iakttar, tolkar, hjälper och stöder in i det sista.
Gunnar Ekelöf föddes rik, men förlorade allt i Kreuger- kraschen. Han visste att han var en utvald, en svan, trots det. Han såg alltid tillbaka till Österlandet och antiken. Att gå tillbaka är att börja om. "Konung av det förflutna" kallar han sig.
Gunnar Ekelöf har liknats vid T. S. Eliot och Ezra Pound. Musik och mystik är genomgående teman i hans diktning. Swedenborg och den besjälade naturen har betytt mycket.
(Olof Lagercrantz har skrivit en bok om Emanuel Swedenborg också, Dikten om livet på den andra sidan.)http://mrscalloway.blogspot.com/2010/06/hata-mamma-bli-forfattare.html
Debutsamlingen heter Sent på jorden och den sista lämpligt nog Vägvisare till underjorden
Gunnar Ekelöf uppfostras i en kvinnodominerad värld. Han är inte främmande för nål och tråd och han har även en liten dampuderdosa för sin röda näsa... Han hatade sin mamma men närmade sig i slutet av sitt liv en försoning.
Spritmissbruket var av det svåra slaget hustrun måste jämt spä ut whiskyn med vatten.
GE stod i överförfriskat tillstånd ständigt på näsan vilket det ärrade ansiktet bar vittne om.
Favoritläsning: Edith Södergran, Årstafruns dagbok, Mme de Sévigné.
GE dog i cancer. Han var tålmodig och stoisk också inför smärtan. ..." håll sällskap med din smärta --- förströ den ända till den gråa morgonen."
Olof Lagercrantz´bok inspirerar till vidare fördjupning i Gunnar Ekelöfs diktning.
Och kanske också till ett medlemskap i Gunnar Ekelöf - sällskapet?
Och visst borde någon instifta ett Ingrid Flodquist Ekelöf - sällskap?!

Bengt Emil Johnson - igen

Sluttningen är mycket brant.
Som vanligt gäller det att se sig för.
Nu tycker jag att svampen luktar Rilke.

Då säger korpen
ifrån

Ur Aftonsånger - Höstfåglar, AB, 2010

Bengt Emil Johnson in memoriam

Till sist gick sommaren ner sig i Nässelträsket.
Hon kom upp igen, jovisst, men då var hon färdig.
Hon var märkt.

Det glesnade genast till och blev flykt i vindriktningen.
Strukna mått av plötslighet. Där man förut gått in i skogar fanns bara utåt. Det blev långsynt och oängsligt.
Det började aldrig om. Fanns det ännu hagar så flagnade de.

Inget avskräde.
Rönn och glas.
Rödhaken har blivit idel öga.
Härmningstiden är förlupen - det liknar ingenting.
Men det är gott om motstycken.

Vråken spetsad på termikens pik.
Spindlarna kastar loss.
Ju mer ljuset bleknar, ju mer svartnar korpropen.

Och jorden står eventuellt evinnerligen kvar
och tänker

Den 14 juli 2010 gick Bengt Emil Johnson, poet, kompositör av elektronisk musik, radiochef och fågelkännare, ur tiden 73 år gammal.
Hans lyrik hade alltid inslag av musik och bildkonst; natur och fåglar.
Den sista diktsamlingen från våren 2010 fick titeln Aftonsång.
Dikten ovan är tagen ur Hemort som kom 1984.

Med dramatisk humor och öm ironi

Sommarens omläsning:
Löfte i gryningen av Romain Gary (eller Romain Kacew som han egentligen hette), född i Moskva 1914; död för egen hand i Paris 1980.
Liggande på stranden i Big Sur i sällskap med ett antal sälar tänker författaren tillbaka på sitt händelserika liv från det att han som flykting kom från Moskva till Frankrike.
Modern, madame Kacew, "... en himmelsk projektion av det mänskliga mått- och viktsystemet..." är en dramatisk ( för att inte säga melodramatisk), viljestark och fantasifull kvinna av judisk börd. Hon är ensamförsörjare och skyr inga medel i sin strävan att hålla sonen skadelös. Hon är också mycket äregirig å sonens vägnar och han å sin sida lever för att uppfylla hennes önskningar. Alltså försöker han bli sångare, pianist, dansare, diplomat och författare. En del därav lyckas han bevisligen med så väl att han så småningom får Goncourtpriset två gånger ( för Himmelens rötter och Med livet framför sig under pseudonymen Emile Ajar). Olyckligtvis är modern redan död då.
Mor och son hyser en lika omåttlig som ömsesidig beundran för varandra. Därför blir man förvånad när hon ivrigt förespråkar hans deltagande i kriget. Inte heller tycker hon att det är fel att han duellerar. Både Lermontov och Pusjkin blev ju dödade i dueller!
Båda är utrustade med ett välutvecklat sinne för överdrifter och ingen av dem ger någonsin upp.
Så småningom byter Romain Kacew barndomens trygga nattkärl mot flygarens läderjacka "utan vilken han känner sig ganska ensam". Han blir en framgångsrik stridsflygare och är soldat i sju år och tilldelas bland annat Befrielsekorset av general de Gaulle.
Men det är mamma som drar det längsta strået...
Det är rörande, upprörande och humoristiskt; skrivet med självironi och distans.
Porträttet av modern är kärleksfullt (nja, kanske inte riktigt alltid) och mycket färgstarkt. Romain Garys vindlande vägar mot berömmelse erbjöd både motgångar och förödmjukelser men han kämpade oförfärat; buren av moderns obändiga energi, fördomsfria metoder och egentligen alldeles orimliga förhoppningar.

Inte bara Arioso

Inför 100-årsdagen av Erik Lindegrens födelse 5 augusti 1910 ger Themis förlag ut hans Samladede dikter. Tommy Olofsson recenserar. Läs här.
I P2 ges ett minnesprogram med text och musik torsdagen den 5 augusti 19.30 - 22.30.

Julibarn

Vi barn som äro i juli födda
älska den vita jasminens doft
och gå under blommande trädgårdsloft,
stilla, i tunga drömmar förströdda.

Vår broder är vallmon scharlakansröd,
på sädesfält och på heta murar,
tills vinden blir bladens yrande död.

Liksom en julinatt känna vi livet
bräddat av drömmar och hetsig brand,
alltid på skördefester begivet,
kransat av ax och med röda vallmor i hand.

Hermann Hesse 2/7 1877 - 9/8 1962