onsdag 18 maj 2016

Sol, vind och vatten

Miriam och Filip är ett välbeställt svenskt par som köpt sig ett underbart stenhus på Sicilien. Miriam är narkosläkare som ägnar sig åt att forska om hur kronisk smärta påverkar minnet. Filip är en framgångsrik konstnär; mycket tack vare sin målmedvetna hustrus stöd. Dottern Olivia är i ettårsåldern. Miriam oroar sig oavbrutet för att dottern har sömnsvårigheter. Läsaren undrar i sitt stilla sinne vem som har problemen. Det vilar ingen harmoni över den lilla familjen. Föräldrarna är främmande för varandra och för dottern. De börjar också tappa kontakten med omvärlden. Speciellt Miriam. Filips bäste vän, dokumentärfotografen Ashkan och hans flickvän Erika hälsar på. Ashkan ska åka till ön Lampedusa, som ligger flera mil söder om Sicilien och som fått ta emot mängder av flyktingar. Filip beslutar sig för att följa med. Under kvällens middag kommer samtalet in på alla som drunknat i Medelhavet under försöken att nå Lampedusa eller Malta. Samma hav som de fyra vännerna badar i. Miriam säger att hon tycker att samtalet är jobbigt och att hon blir illa berörd. Det är då Ashkan säger det: "Vit melankoli". Det drabbar Miriam hårt. Ashkans ursäkt räcker inte. Orden skaver. Miriam känner sig bedömd och dömd. Men så småningom läser hon boken Ashkan har lagt åt henne: Bilal: på slavrutten till Europa. Lampedusa gör inget intryck på Filip mer än att han under den långa resan känner hur knutar löses och han får nya idéer. Han bestämmer sig också för att Miriam och han ska gå skilda vägar. Ashkan fotograferar på flyktingkyrkogården och intilliggande båtkyrkogård och han är desto mera berörd. Jag har läst boken två gånger. Allra bäst är skildringen av Sicilien och det fantastiska landskapet. Filip framstår som en egotrippad, osympatisk knöl till man. Miriam är en komplicerad natur; intelligent och välutbildad men ändå underligt hjälplös. "Hon är ordlös inför det viktiga i livet." Erika beskrivs som mera robust  och Ashkan får jag inget grepp om alls. Han är Ashkan. Det tycks räcka. De båda paren är verkligen varandras motsatser. Filip vet att Ashkan tycker att han är borgerlig, men det bekymrar honom inte. "Deras lilla liv, den här tillvarons små, små perspektiv", säger Ashkan om sina vänner. Jag tyckte om boken. Och det är Miriam som vinner i längden. Hon får betala ett högt pris för sin naivitet och självsäkerhet. Men jag känner mig inte alldeles säker på hur jag ska tolka slutet på boken. Titeln är inte heller entydig.

3 kommentarer: