tisdag 24 maj 2016

En vecka på Mallorca

Jag kan inte säga att titeln - Världens vackraste man - lockade; omslagsbilden är väl OK, men när jag började läsa tyckte jag att jag nästan drunknade i ordmassorna. Och så blev jag irriterad på Monas och Barbros eviga gnatande på varandra. Men så småningom tar berättelsen tag i mig. Författaren, serietecknaren Lena Ackebo, har slutat teckna serier. Det tar för lång tid att berätta en historia på det sättet, säger hon. Jag tycker att hon fortsätter att teckna bilder fastän med ord. Berättelsen om de två systrarna som åker på charterresa till Mallorca (Barbro har bjudit Mona) är mycket detaljerad; färger, former, minspel, gester, tankar - allt. Någon gång saknar jag att inte få fylla i själv. Men när systrarna är på plats och Barbro blir sjuk och Mona träffar en man - en strandraggartyp med dålig klädsmak enligt Barbro - glömmer jag allt för då vill jag bara veta hur det ska gå. Barbro upptäcker att Mona är snäll och omtänksam och Mona förstår att hennes välbeställda lillasyster, hemmafru och fyrabarnsmor med ett vackert hem och fin bekanskapskrets, kanske inte haft det så lätt i äktenskapet med läkaren Gustaf. Hon är vacker, smal och välklädd, men vad ska hon göra när den siste ungen flugit ur boet? Mona är pensionerad lärare, barnlös, och gift med en utomordentligt tråkig man som helt ägnar sig åt sin modelljärnväg. Mona har offrat en del på vägen i det äktenskapet, förstår en. Systrarnas respektive barndom kommer naturligtvis till ytan. De är systrar, men det är nio år emellan dem och de är präglade av var sin barndom. Mona var ett taggigt barn och hon minns faderns alkoholism och otrohet och moderns egoism och pillerknaprande. Barbro - som var det bästa som hänt modern - har inte sett och inte förstått, men visst är modern lite besvärlig, kan hon tycka. Under den här veckan byter systrarna plats på något sätt. Den grå, tråkiga Mona har köpt en ny turkos top och frågan är om hon inte bytte ut sina gamla gympadojor också. Barbro har mestadels tillbringat tiden i sjuksängen läsande veckotidningar. Vid det här laget har jag hunnit oroa mig för slutet ganska länge. Men det hade jag inte behövt göra. Det oväntade slutet tyckte jag mycket om och det gör att jag känner mig mycket belåten med Världens vackraste man. Det tragiska och realistiska blandas med humor och empati och jag ser fram emot nästa roman, som Lena Ackebo redan är i färd med att skriva. Natur & Kultur

7 kommentarer:

  1. kanske ramlar jag på denna på biblioteket

    SvaraRadera
  2. Nu när jag vet att du även var nöjd med slutet av boken får jag nog försöka få tag på den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. det skulle vara roligt att höra vad du tycker om den, Robert!

      Radera
  3. Hmm, jag är rätt säker på att jag lämnade en kommentar här?! Hur som helst: roligt att läsa din recension - jag har längtat länge efter den här boken och ser fram emot att läsa den!

    SvaraRadera
    Svar
    1. har inte sett någon kommentar tidigare, Joelinda. men ibland undrar jag också vart mina kommentarer tagit vägen. ja,läs Ackebo! vill gärna veta vad de tycker om den

      Radera