Helgfrågan v. 16

Mias helgfråga v. 16 kommer egentligen ifrån författarbloggen Holavedsbrudar och lyder så här: Följer du en eller flera författare på Facebook och/eller Instagram? I så fall vilka och varför.
Mitt svar är helt enkelt nej. Däremot följer jag en del författarbloggar, bl. a. Ewa Klingberg på Holavedsbrudar, Robert Warholm på Mina skrivna ord, Aina Bergvall på Klimakteriehäxan och Magic Frigren på MissMagic. På twitter följer jag Carina Burman.
Varför jag inte följer på FB och Instagram? Jag känner inget behov av det. I stället gör jag tillfälliga nedslag på bloggar och hemsidor. Jag känner ett visst behov av begränsning, tror jag. Och koncentration. 

Bokbloggsjerka 21 - 24 april

Hur avgörande är karaktärsskildringen i böcker du läser? undrar Annika i sin Bokbloggsjerka. Eller rättare sagt, det är så jag tolkar frågan.
Det beror kanske lite på vilket slag av bok det gäller. I allmänhet tycker jag att karaktärsskildringen alltid är viktig, men det finns de gånger den inte är avgörande. Ett exempel är mitt påskekrim The kind worth killing. Den var otroligt spännande med en välspunnen intrig och fungerade trots att jag hade önskat en fördjupning av personskildringen speciellt vad det gällde ett par av personerna. 

Förhållandet är det motsatta i Vålnader i Breslau av polacken Marek Krajewskij. Här kommer själva kriminalhistorien att skymmas av en utmärkt person - och miljöskildring. Därmed inte sagt att kriminalhistorien var dålig.
Ibland kan det vara så att tids- och miljöskildringen är väl så viktig som personskildringen. Ett exempel: NW av Zadie Smith.

Direkt avgörande blir väl personskildringen i en psykologisk roman, föreställer jag mig. Svaret på frågan blir alltså: Viktig, men inte alltid avgörande.

Blybröllop

Irene Jonsson är 67 år och bor i sitt drömhus på landet, inrett av henne själv och helt i hennes egen smak. Hon är så nöjd. I fyrtio år har hon varit gift med Horst och varit utsatt för hans härskarteknik. Han förlöjligade och förminskade; dödade all entusiasm och föraktade Irenes drömmar och fantasier. Och han hatade böcker. Hennes läshörna på vinden gjorde han självsvåldigt om till ett eget musikrum. Irene flyttar ner i källaren med sina böcker. Inte ens där får hon vara ostörd. I en kartong hittar hon en fin anteckningsbok som hon fått av sin mor. Nu slår hon upp den och börjar skriva historien om sitt liv. Hon behöver inte tänka. Det går av sig självt. Hon minns hur hon träffade Horst, som i sin ungdoms dagar hade en kort tid av blomstring då han rent av lite kunde likna Marlon Brando. Men det gick fort över. Irene hade fått veta att hon väntade sig för mycket av livet och hon tror att hon måste skruva ner sina förväntningar och vara nöjd med det hon fick. Två barn blev det och dem är Irene mycket fäst vid liksom barnbarnen. Så småningom föds en idé hos Irene. Hon ska hjälpa energitjuven Horst över tröskeln. Sagt och gjort. Hon går vetenskapligt och metodiskt tillväga. Hon är inte för inte bibliotekarie. Hon lär sig framställa blysocker liksom människorna under antiken. En vacker dag börjar hon använda det också. Hon förbereder ett tidigarelagt Blybröllop, helt enkelt. (Blybröllop firas när en varit gift i 46 år). Men, kan en ju undra, varför skiljer hon sig inte? Nej, det vore alltför enkelt för Horst. Då skulle han ta allt inklusive pengarna och bara försvinna. Anteckningsboken hjälper Irene att se klart på saken och hålla vreden vid liv. Sara Paborns roman är mycket lättläst och roande. Men under den glättiga ytan går strömmar av sorg och allvar. Det ställs existensiella frågor och formuleras träffande iakttagelser och en kan inte annat än meditera en stund över att Horstarna i världen säkert inte är så få. Så här löd söndagens Smakebit. Brombergs 2017

Spännande utöver det vanliga

Nu är den slut, The kind worth killing. Otroligt spännande och överraskande från början till slut och då menar jag bokstavligen till de allra sista raderna i boken. Jag förstår att Peter Swanson anses ha skrivit "The rollercoaster - ride thriller of the year". The kind worth killing är däremot fullständigt omöjlig att berätta så mycket om utan att avslöja något. I första delen, The rules of airport bars, möts Ted Severson och Lily Kintner av en slump i baren på Heathrow i väntan på ett försenat plan. De utbyter förtroenden som människor ibland gör när de möter någon de tror att de aldrig ska möta igen. De får var sitt kapitel växelvis och läsaren hinner dra öronen åt sig ordentligt innan det är dags för avdelning två, The half - finished house, som innehåller en växelsång mellan Lily och Miranda Severson, Teds fru. Nu har läsaren förstått att det inte finns någon möjlighet att förutse hur det hela ska sluta. Författaren manövrerar skickligt sin historia. Byggherren Brad Daggett har kommit in i bilden och utgör en betydelsefull pusselbit. I avdelning tre, Hide the bodies well, har även den sympatiske kriminalpolisen Kimbell kommit in på scenen. Vid det här laget har vi att göra med två hjärnor kamp och inte förrän sista meningen är läst kan en förstå hur det (troligtvis) går. Om jag ska invända något skulle jag önskat mig lite mer av personteckning och miljöskildring. Och lite bättre kunskaper om vad en limerick är. Men - jag är mer än nöjd med mitt påskekrim.

Odla med Kulturkollo

Kulturkollo: Vilken är din grönaste favorit i Kultursvängen? Är det Kollo-Lottas gröna klänningar? Är det Monets prunkande trädgårdar? Kanske sveper din favoritfilm med kameran över böljande fält? Eller är det kanske rent av så att du är en hejare på att återvinna dina gallrade böcker genom att bygga odlingslådor av dem? Kort sagt, välj din kulturella favoritträdgård/växtlighet och delge oss ditt val! Som vanligt går det lika bra att posta på instagram som i egen blogg eller här i kommentarerna.

Nu grönskar det

Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!
Var dag är som en gyllne skål,
till brädden fylld med vin.
Så drick, min vän, drick sol och doft,
ty dagen den är din.

Långt bort från stadens gråa hus
vi glatt vår kosa styr,
och följer vägens vita band
mot ljusa äventyr.
Med öppna ögon låt oss se
på livets rikedom
som gror och sjuder överallt
där våren går i blom! 

Träd med kottar i Hyde Park samt smörblommor och hundkäx. Grönskan är underbart fräsch överallt. Och solen skiner. Text: Evelyn Lindström / Musik: J.S. Bach

En smakebit på søndag

"Jag har alltid haft svårt för oväsen och bibliotek förr var väldigt tysta. Då satt inte folk och pratade högt i sina mobiltelefoner och vräkte ur sig intima detaljer som ingen bett att få höra. De lät inte sina ungar spela datorspel eller smaska matsäck i myshörnan. Förr var det själva läsandet som hedrades på biblioteken. Nu ska de med tidens ängsliga andhämtning främst vara sociala mötesplatser. Böcker verkar för somliga mest vara ett nödvändigt ont. Under åren har jag tvingats gallra ut dikter, botanikverk och dramatik för att lämna plats åt dussindeckare och kokboksställ. Jag har tvingats städa undan hela hyllor med vackert illustrerade lexikon bara för att ge plats åt en kaféavdelning där det nu sitter slöa typer och läser tidskrifter om motorsport." Irene Jonsson, 67, bibliotekarie och kulturtant, har flyttat ut på landet. Ibland åker hon in till affären i gummistövlar för att handla ekologiskt. Harmlös. Möjligen lätt excentrisk. Läs mer om henne i Sara Paborns nya bok, Blybröllop. Smakebiten kommer ifrån någon av de första sidorna. För första gången har jag laddat ner en bok till min iPhone och testar hur det går att läsa på det sättet. 
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten administrerar den här läsutmaningen. Fler smakebitar kommer att finnas HÄR

Huset på Saint Pauls väg

Den kanadensiska författaren Lise Tremblays förra bok hette Hägern och var en liten pärla innehållande fem noveller. Hennes nya bok, Huset på Saint Pauls väg,  har samma format och samma avskalade språk. Romanen handlar om en författare som gör upp med sin barndom och framför allt sin våldsamma mor, som präglat hela familjens liv. Nu ligger modern inlagd på psykiatrisk klinik i det vita rummet som dottern/författaren besöker. Dottern, som är i femtioårsåldern, inser att modern inte skrämmer längre. De har fortfarande ingen kontakt; modern är helt inkapslad i sig själv och ointresserad av andra människor. Moderns barndom har också varit präglad av våld. Som liten flicka skrämde hennes galning till far henne till att gömma sig i källaren bakom värmepannan. Och hon kom egentligen aldrig därifrån. Hon föddes in i skräck och fostrade sina egna barn in i skräck. För henne kändes graviditeterna som ett angrepp. Författarens far har en helt annan bakgrund och hans överlevnadsstrategi blev: Inte ett ord till din mor. Han höll modern på avstånd från världen och verkligheten. Ett år tidigare har fadern låtit lägga in sig på ett hospice. Han har avbrutit cancerbehandlingen och ligger i det blå rummet och väntar på döden. Dottern sitter hos honom i nästan en månad. Han är för trött för att egentligen tala, men av de korta meningar han säger förstår hon att han uppehåller sig vid sina döda. Särskilt vid brodern som omkom i en flottningsolycka. Efter faderns död finns inget som står emellan mellan modern och galenskapen. Hon glider allt längre in i en demenssjukdom. Mot galenskap tror jag bara på exil, skriver dottern/författaren. Detta lär vara Lise Tremblays egen historia. Hon skriver rakt, kärvt och mycket starkt; inga förskönande omskrivningar i några avseenden. Just det avskalade förstärker det förtvivlade. Familjen har varit helt dysfunktionell. Ingen har talat om det än mindre begärt hjälp. Jag läste boken två gånger på direkten. De 96 sidorna innehåller så otroligt mycket sorg, smärta och ett avskedstagande av föräldrarna och uppväxten. "Förföljd av den tragedin blev jag författare" avslutar Lise Tremblay sin sorgesång. Jag blev väldigt tagen och gripen av den här boken. Synd att den inte blivit bättre korrekturläst.

Helgfrågan v. 15

Mias helgfråga: Läser du deckare vid påsk? Har du läst något nytt fräscht på deckarfronten på sista tiden? Om ni nu inte läser deckare kanske ni har något nytt fräscht boktips från en annan genre.
Jag minns inte riktigt när det där med påskekrim kom in i mitt liv, men det är många år sedan. Och nu är det tradition. Liksom Bachs Matteuspassion på långfredagen. Mias påskutmaning vågar jag mig inte på eftersom den går ut på att läsa många sidor under påskhelgen. För min del blir det mera umgänge med barn och barnbarn. Lite läsning blir det i alla fall. Några barnböcker (Stalfelt, Bajsboken är högst aktuell här just nu till exempel särskilt för någon som fyller 4 idag. 6 - åringen har läst högt ur Hajar av Sarah Shepphard) och den mycket spännande deckaren The kind worth killing av succéförfattaren Peter Swanson som jag läst ca 1/3 av. Fortsättning följer.

Bokbloggsjerka 14 - 17 april

Annika undrar i sin Bokbloggsjerka: Less is more, håller du med om det? (Kan handla om en på tok för lång bokserie, en bok som borde ha förkortats med typ 300 sidor, etc.)

Jag har verkligen reflekterat över hur många böcker som nuförtiden är mycket  tjockare än de behövt vara. Jag gillar verkligen episkt berättande och i princip har jag inget emot böcker som varar länge. Men det finns undantag. Ett exempel som jag har i färskt minne är Steglitsan av Donna Tartt ( här gissar jag att många protesterar). Ett exempel på less is more är Lise Tremblays senaste lilla (till formatet) roman Huset på Saint Pauls väg. Den berättar en familjehistoria på ca hundra sidor. Jag skriver några rader om den imorgon.

Elizabeth Georges deckarserie om det omaka deckarparet Havers och Lynley blev för lång för flera år sedan. Medan serien om shettisen Sigge aldrig kan bli lång nog. Den uppgiften har jag från säkert håll. Uppgiftslämnaren har på nolltid läst ut den allra senaste utkomna delen i serien Sally och Sigge. Lin Hallberg skriver och Margareta Nordqvist illustrerar. Hästflickan Elina får lära sig mycket i stallet om både hästskötsel och annat. Ingela är världens bästa ridlärare och stallet i Broby är det mysigaste tänkbara.

Olikhetsutmaningen: fågel och fisk

enligt O: Veckans olikhetsutmaning blir en liten blinkning till påsken och orden är därför fågel och fisk. Kanske lite klurigt, men det går ju också att tänka på hur orden används som en markering för om något finns högt upp eller långt ner.

Salvör Valgerd Jónsdóttir, Salka Valka, är dotter till en ensamstående mor. De är fattiga och allmänt föraktade av samhället. Salka Valka är en klassisk roman av den isländske författaren Halldor Laxness., skriven 1931, översatt till många språk  och filmad flera gånger. Ett hett omläsningsprojekt, tänker jag nu. Salka Valka växer upp till en flicka som vet vad hon vill och modig och stark nog för att trotsa manssamhället. En kvinnoroman som inte bör falla i glömska
När jag nu kom att tänka på omläsningsprojekt så anmälde sig omedelbart ett annat sådant, nämligen Per Anders Fogelström. Mina drömmars stad skildrar tiden mellan 1860 och 1880 i Stockholm sådan den tedde sig för arbetaren Henning och hans familj. Romanen kom ut 1960 och har också filmats. Efter mina drömmars stad kommer Barn av sin stad ; Minns du den stad ; I en förvandlad stad ; Stad i världen

Doften av gamla böcker

 

Det här läste jag i SvD idag och jag kände att det måste delas; bild, artikel, allt. Helt underbart, tyckte jag: 

Därför luktar gamla böcker så gott

Hör du till dem som älskar doften av gamla böcker? Då är du inte ensam. Forskare har upptäckt att böcker påminner oss om två andra behagliga lukter – choklad och kaffe.

 De lättflyktiga organiska föreningar som choklad och kaffe släpper ifrån sig, verkar vara väldigt lika dem hos gamla böcker, säger forskaren Cecilia Bembibre till Popular science. Kemisten Matija Strlič fick idén till studien för några år sedan när han såg papperskonservatorer lukta på sidorna av verken de studerade. När han frågade dem varför, sa de att doften kunde berätta mycket om vilken typ av material boken bestod av.  I en studie, utförd av forskare vid University College London och publicerad i ”Heritage Science”, har forskare undersökt lukten av böcker och bibliotek, och försökt hitta sätt att klassificera dofter ur det förflutna – vad det är som gör att gamla böcker luktar som de gör.

Material, som gammalt papper, släpper ofta ifrån sig små mängder av lättflyktiga organiska föreningar, också kallade VOC:er, i luften. Våra näsor plocka upp dem och hjärnan tolkar dem som lukter. Genom att undersöka dessa föreningar kunde forskarna hitta små nyckelkomponenter hos böckerna. Man har också studerat hur dofterna påverkar människor som känner dem. Tillsammans med den brittiska organisationen National Trust genomförde forskarna ett experiment där besökare på Birminghams museum och konstgalleri fick delta i ett lukttest. Majoriteten av de 79 medverkande identifierade boklukten som choklad.

Ellinor Skagegård

Nötskal

Ian McEwans senaste roman, Nötskal,  är en berättelse av thrilleraktig karaktär. Redan när jag läst två sidor hade jag skrattat spontant ett par gånger, vilket är väldigt ovanligt när jag läser romaner. Men under läsningens gång fick jag mindre och mindre lust att skratta. Trudy, 28 år, är gravid med John, som hon motat ut ur hans (!) hus till förmån för Claude, som är Trudys svåger och alltså bror till John. Berättare är den lille hyresgästen i Trudys livmoder, ett foster i första trimestern. En får sedan följa fostret ända fram till födelsen och det finns de gånger när en tycker att det är den vettigaste personen i Nötskal. Det är ett mycket nutidsorienterat och välinformerat barn. Genom sin mors radio- och poddlyssnande tar barnet del av analyser och diskussioner "driven av självskadetvång".  Och med tiden blir hen en riktig vinkännare. Barnet tycker mycket illa om Claude, som är "näst intill genialt andefattig", och älskar sin far. Den storvuxne fadern, John, som har psoriasis och älskar Keats och Wilfred Owen är ständigt på väg mot ruinens brant. Han har ett litet förlag och sysslar med lyrik, vilket ju aldrig är särskilt lukrativt. Claude ägnar sig åt fastighetsspekulationer och det går betydligt bättre. Trolösa Trudy och andefattige Claude har något i görningen. (Är det någon mera än jag som tänker på Hamlet?) Det finns planer vad det gäller barnet också. Ian McEwan tar den här absurda historien som redskap för att gissla civilisationens avarter. Tidens egoism, girighet och omänsklighet speglas i Nötskal. Och författaren är inte nådig. Som vanligt är McEwan skarpt intellektuell och håller en  kylig distans men en anaar vreden under ytan. Scenen mörknar alltmer  mot det oundvikliga slutet. Den sista meningen i boken: "Vad övrigt är, är kaos".  Hamlet igen: "The rest is silence". Nötskal uppvisar McEwan i sitt esse.

Tematrio - Påskekrim

LYRAN: "Det blir inte många deckare lästa av mig, men i år har jag i alla fall läst en novell av Agatha Christie. Jag skulle gärna vilja hitta någon ny favorit, men måste erkänna att jag är väldigt kräsen. Hoppas ändå få tips genom trion. Vilka är dina tre favoritdeckare? Presentera bok, författare eller romanfigur."
Jag väljer tre udda romanfigurer som jag fäst mig vid: 

1. Cass Neary i Elizabeth Hands bok Generation Loss
Elizabeth Hand själv beskriver sin protagonist Cass Neary så här: Amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage - filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer. Det stämmer också. En möter Cass Neary under 70 - talet i New York där hon skaffat sig en kort berömmelse i punkvärlden genom en fotobok. Nästa Cass Neary - bok  heter Se mörkret 

2. John Cardinal i Giles Blunts böcker från Algonquin Bay, en plats som 
antagligen lånat drag av författarens egna hemtrakter i Ontario. Det är ofta kallt, isigt och mörkt i Algonquin Bay. John Cardinal har en hustru som han älskar över allt annat, men hon lider av en svår sjukdom. Böckerna om John Cardinal tycks vara sex stycken:  Fruset offer  2003,  En stilla storm 2004, Schamanen 2005, När du läser detta 2008, Fader Död 2012, Until the night 2012.

3. Edie Kiglatuk är vildmarksguide, jägare och halvinuit. Hon förekommer i Melanie McGraths bok Där ingen har gått (White heat). Om den skrev jag bl. a. så här: Det är en kriminalroman men jag glömmer nästan själva den intrikata storyn för skildringen av den fiktiva staden Autisaq med omnejd, den iskalla tundran, mörkret, isbergen, råkvallarna, slädhundarna, människorna runt Edie, kollisionerna mellan modernt och tradition, överlevnadstekniken och inte minst alla exotiska maträtter. Vad sägs om te med sälspäck, sälblodssoppa eller renleversoppa? Det finns åtminstone Edie Iglatuk - mysteries till: The Boy in the Snow och The Bone Seeker

Veckans bokbloggsfråga v. 15

Veckans bokbloggsfråga: "Har du läst några läsvärda deckare den senaste tiden? Eller finns det några deckare som du ser fram emot att läsa, kanske redan nu i påsk? Vad är det förresten som utmärker en bra deckare, enligt dig?"

Nära dig av Lucie Whitehouse är nog det senaste jag läst i deckarväg. Jag har minskat ner på deckarläsandet under de senaste åren. Av tidsskäl - inget annat. Men påskekrim brukar jag hålla styvt på. Eftersom jag tillbringar påsken i London kanske jag ser mig om efter någon ny engelsk deckare. Eller också läser jag något av den amerikanska deckarförfattaren Nevada Barr som arbetat som park ranger, parkvakt, i Texas och därför låter sina romaner utspelas i olika nationalparker i USA. Hennes protagonist heter Anna Pigeon.
Dolt i mörker av Elly Griffiths ser jag fram emot att läsa.

En bra deckare ska ha trovärdiga karaktärer som även har privatliv, en miljöskildring värd namnet, bra dialog, trovärdig story, inte för mycket blod och inget frossande i råheter. Psykologisk trovärdighet och förankring i ett samhälle är också önskvärt.

En smakebit på søndag

" Så här ligger jag, upp och ner uti en kvinna. Med armarna tålmodigt korslagda ägnar jag mig åt att vänta,  och vänta och åt att undra vem det är jag ligger i, vad som väntar mig. Mina ögon sluts nostalgiskt vid minnet av hur jag en gång drev omkring inuti min genomskinliga säck, drömskt svävande i min tankebubbla genom mitt privata hav, gjorde kullerbyttor i slow motion och då och då mjukt stötte emot mitt förvars genomskinliga avgränsning, denna hinna som sög upp och vibrerade av, men samtidigt dämpade rösterna från konspiratörer som smidde lömska planer. Nu, när jag ligger med huvudet rakt neråt, utan en tums utrymme för mig själv och med knäna uppkörda mot magen, är både mina tankar och mitt huvud fullt engagerade. Jag har inget val, mitt öra ligger dygnet runt hårt pressat mot de blodiga väggarna. Jag lyssnar, lägger saker på minnet och jag är bekymrad. Det jag hör är intima sängsamtal som handlar om dödligt uppsåt och jag ryser av skräck vid tanken på vad som väntar mig, på hur jag kan komma att bli indragen."  Från sidan 9 i Nötskal av Ian McEwan. 
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver läsutmaningen En smakebit på søndag. Fler smakebitar HÄR

Bokbloggsjerka 7 - 10 april

Annika undrar i veckans bokbloggsjerka: Bokserier kan pågå i en hel evighet. Vad tycker du om det?
Det tycker jag inte om, rent generellt. En trilogi går bra, till exempel Jón Kalman Stefánssons trilogi om Pojken; Himmel och helvete, Änglarnas sorg och Människohjärtat och i vissa fall en kvartett, såsom Kerstin Ekmans Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus och naturligtvis Mobergs utvandrarserie.  Vet inte riktigt hur en hanterar alla Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway. De är ju inte riktigt serier eftersom en inte behöver läsa dem i ordning. Däremot skulle jag kunna tycka att Giles Blunts utmärkta thrillers med John Cardinal som huvuperson bör läsas i ordning eftersom hans privatliv med den bipolära hustrun spelar så stor roll. Säkert finns det många liknande exempel.  

Jag tänker på barndomens långa serier av Svarta hingsten, Kulla - Gulla, Anne på Grönkulla, Cherry Ames, Kitty - böckerna och allt vad de hette. Då kunde serierna inte vara långa nog. Och - för att ta ett aktuellt exempel - jag har uppfattat att Sigge - böckerna inte kan bli för många...

Mödrarnas söndag

Den engelske författaren Graham Swifts nya roman har titeln Mödrarnas söndag. Den tilldrar sig under en enda dag 30 mars 1924, Mödrarnas söndag. Tjänstefolket får ledigt för att hälsa på sina mödrar. Det är en ovanligt solig och varm dag för att bara var mars. Den unga husjungfrun Jane Fairchils, som inte har någon mor, cyklar iväg till ett kärleksmöte med arvtagaren, den ende kvarvarande, Paul Sheringham på granngodset. Om två veckor ska han gifta sig med en flicka av passande familj, men det bekymrar ingen av dem just i ögonblicket. När Paul lämnar Jane för ett möte med sin fästmö gör han det utan ett ord eller en gest till farväl. Ingen utav dem kan ana vad som ska hända. Pauls liv är utstakat för honom. Han är sina föräldrars enda kvarvarande son. För Jane ser framtiden annorlunda ut. På sätt och vis har hon en helt annan frihet. Jane kommer att bli en berömd författare som lever länge. Under en tid är hon gift med en man som hon saknar djupt när han dött. Barn har inte fallit sig naturligt för henne. Hon är själv ett hittebarn och har aldrig känt sina föräldrar. Jane Fairchild hinner uppleva två världskrig, en massa resor till världens länder och en oändlig mängd intervjuer. Hon är en intressant kvinna, men jag tycker inte att en kommer henne in på livet. De rika upstairs lever typiskt upstairsliv, men de förlorar sina söner i krig de också. Krigets återverkningar på människor är ett återkommande tema hos Graham Swift. Tjänstefolket downstairs gör inte mycket väsen av sig. De städar, dammar, lagar mat och gör vad som förväntas av dem. Jag läste gärna Mödrarnas söndag. Den är välskriven, välkomponerad, välöversatt och intressant, men den lämnade mig märkligt oberörd. Med undantag för den otroligt sinnliga kärleksscenen mellan Jane och Paul alldeles i början av romanen.
Översättning: Hans - Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag.

Överstens hustru

Överste George Peregrine är en ganska stilig karl i femtioårsåldern. Efter kriget, där han tjänstgjorde i Welsh Guards, har han slagit sig till ro på familjens gods i närheten av Sheffield. Han är en ansedd man i samhället; fredsdomare och ordförande i ett antal lokala föreningar. Hans fru Evie är en duglig husfru och en värdinna med stil. George har sedan länge tappat allt intresse för henne och anser henne vara oansenlig, färglös och medelålders. Och han kan inte förstå att hon inte fött honom några barn. En morgon vid paret Peregrines gemensamma frukost bär butlern in ett paket till Evie. Det är hennes

nyutkomna diktsamling. George uttrycker sin förvåning över att hon skrivit en bok och lovar välvilligt att läsa "När pyramider vittrar" när han får tid. Han gör ett försök, men det blir för svårt. Dikterna rimmar inte. George åker till London för att besöka sin väninna Daphne. Där väntar honom en överraskning han aldrig hade kunnat drömma om. Han förstår att han inte har en aning om vem Evie egentligen är. I sin sårade manliga uppblåsthet vänder han sig till sin advokat och gode vän sedan många år, Harry Blane. Men där hugger han i sten. Till skillnad från George har Harry Blane helt klart för sig vem Eva Katherine Peregrine född Hamilton är. Diktsamlingen är utgiven under Evies flicknamn. William Somerset Maugham (1874 - 1965) var föräldralös och uppfostrades hos en farbror som var präst i Kent. I stället för att bli präst eller läkare for han till Paris där han efter några år av svält slog igenom som författare. Jag har läst både romaner och noveller av Somerset Maugham tidigare, men det är första gången jag läser Överstens hustru. Den är väldigt elegant komponerad och jag växlar mellan indignation, skadeglädje och melankoli under läsningens gång. The Colonel´s Lady ingår bl. a. i Four short stories.
Den får plats nr 15. Läs en sorglig novell i Ugglan & Bokens novellutmaning.

Helgfrågan v. 14

MIA : "Jag har insett (eller har jag det) att jag måste göra någon slags prioritering av vilka böcker jag vill läsa. Hur väljer ni bland alla nya böcker? Har ni någon slags prioritering? Eller bryr ni er kanske inte om nyutkomna böcker?"

 Ja, dessvärre måste en prioritera. Jag hittar böcker på andra bloggar som jag känner att jag bara måste läsa. Jag läser tidningar och tidskrifter och hittar referenser till både ny och äldre litteratur. Svensk Bokhandels vår - och höstnummer är alltid intressanta. Och jag ser på Babel och lyssnar på kulturradion. Och sedan råkar man ju ut för böcker på en del oväntade ställen. Och hela tiden måste en prioritera. Vilka kan jag inte avstå ifrån bland kända och redan lästa författare? Vilka nya, okända ska jag satsa på? Några klassiker måste få plats. Kanske rent av några omläsningar. Författarbiografier och litteraturvetenskap måste få plats. Och romaner från främmande miljöer och kulturer. Det som fått stryka på foten ordentligt de senaste åren är deckare och kriminallitteratur.

Jag har äntligen läst en novell!

Fåglarna och andra noveller heter en novellsamling som nyligen kommit ut på Modernista. Fem noveller av Daphne du Maurier med förord av Johan Theorin. Jag har inte läst några noveller av Dapne du Maurier tidigare utan bara ett par tre romaner. Nu har jag läst Inte efter midnatt - en kuslig och ganska sorglig historia av Terence Grey, en målande lärare som åker på en olycksalig semesterresa till Kreta. Efter ett visst besvär lyckas ha få precis den bungalow som passar hans syften. Många ruskar varnande på huvudet och berättar om en tragisk olyckshändelse som drabbade den förre hyresgästen. Men Terence Grey vill bo nära havet, vara ifred och måla. Och det får han. Några dagar. Ända tills det rika amerikanska paret Stoll stör friden för gott. Mr Stoll dricker och är högljudd och oförskämd. Mrs Stoll är smal, stel och förefaller vara helt döv. Terence Greys nyfikenhet blir ödesdiger. Han upptäcker att någon snorklar i havet intill hans hus och han uppdagar att det är mrs Stoll. Makarnas egendomliga förehavanden upptar honom alltmer. Ganska snart efter hemkomsten inser Terence Grey att det är bäst att han frivilligt går i pension innan han blir avskedad. Inte efter midnatt är en mystisk, mörk berättelse där spänningen stegras hela tiden. 
Den här novellen passar in på punkt 31. Läs en novell där någon råkar ut för en 
olyckshändelse

Olikhetsutmaningen: skratt och gråt

Veckans motsatspar är skratt och gråt i Olikhetsutmaningen hos enligt O.

1. Jag tänkte att jag skulle läsa Medusas skratt av den franska feministen, filosofen och litteraturvetaren Hélène Cixous. Medusas skratt är ett av Cixous nyckelverk, en essä som först 2015 kom på svenska på Modernista. Jag antar att jag kommer att gråta över den eftersom jag inte förstår någonting, men jag vill i alla fall försöka.

2. Mormor gråter  är en fullständigt halsbrytande tragikomisk novell av Jonas Gardell. Naturligtvis kommer den allra bäst till sin rätt om författaren själv läser. Den handlar om ett misslyckat julfirande i en familj där pappan hela tiden bestämmer om julgranen är sned, om det ska vara glitter i granen, om bilden är suddig på TV:n, om färgerna är fel, om skinkan som han anser ska tillredas i mikrovågsugnen, osv. Slutligen välter julgranen över mormor som gråter, vilket pappa inte alls tycker är konstigt. 
3. Pojken som slutade gråta är en välskriven kriminalroman av Ninni Schulman där ett av motiven är tonårens osäkerhet och känsla av utanförskap. Handlingen framåt genom en sorts växelsång mellan polisen Petra Wilander och journalisten Magdalena Hansson. Till polisens stora förtret ligger Magdalena ofta steget före. 

PS Började just läsa Nötskal av Ian McEwan. Inom loppet av två sidor hade jag brustit ut i högt och okontrollerat skratt. Två gånger! Har aldrig hänt tidigare. DS

Sträckläsning

Det kom en bok ifrån Historiska media. En debutroman, skriven av en bibliotekarie, Erika Olofsson Liljedahl, som gått Lunds författarskola. Huvudperson i Någonstans brister himlen är den unge Elis som bor i ett bohuslänskt fiskeläge med mor, far och systern Signe. Vi befinner oss i 1920 - talet. Elis är 13 år och hans stora stöd i tillvaron är den glada, pratsamma Signe. Fadern har ett hiskligt humör speciellt när han druckit för mycket. Efter en schism med fadern ger sig Signe iväg ifrån hemmet och söker sin tillflykt hos en kvinna vid namn Anna i Höganäs. Elis är otröstlig och förstår ingenting. Varför gjorde Signe så? När modern dör ger sig Elis iväg för att söka upp Signe i Höganäs. Han har ingen kunskap om världen utanför fiskeläget och träffar ganska omedelbart ut för en ung bondfångare. Å andra sidan möter han en gammal man som något reparerar den kantstötta tron på mänskligheten. Staden känns stort och främmande, men Anna och Gustaf tar väl emot Elis också. Ett besök i kolgruvan blir en chock för Elis. Han får en panikattack och kan inte andas. Han inser att hans plats är havet och fisket. Han ska hem till Bohuslän. Och han vill ha Signe med sig. Elis gör sina erfarenheter på flera områden. Han lär sig och växer. Och han får äntligen veta sanningen om familjen. Jag frågar mig vad det är som gör att det är ett sådant driv i boken? Det är svårt att släppa den. Den är oerhört välskriven, lågmäld och vacker. Naturen skildras med övertygande förtrogenhet. Gruvmiljön får en att i likhet med Elis kippa efter luft. Unge Elis skiftande erfarenheter av sorg, svek och ensamhet behandlas varsamt och empatiskt. Det handlar om dramatiken och storheten i ett vanligt, enkelt liv. Erika Olofsson Liljedahl har verkligen kontroll på allt och lämnar inget åt slumpen.

Kulturkollos veckoutmaning

Carolina på Kulturkollo undrar: "Om du kunde få ett husdjur du läst om i någon bok eller sett om i någon film till ditt alldeles egna och väldigt verkliga husdjur? Vilket hade du valt då och varför?"
Jag vet, jag vet. En labrador, en gammal bullterrier och en pimpinett siamesisk katt är huvudpersonerna i Sheila Burnfords bok Den otroliga vandringen. Det är länge sedan jag läste den, men jag minns fortfarande hur mycket jag tyckte om den och hur jag bestämde mig  för att någon gång i livet skaffa en bullterrier. 
Det var den gamle bullterriern Bodger som jag fäste mig alldeles otroligt vid.
Rosa: prinsessa av Fäholmarna gjorde inte saken bättre. Barbro Lindgrens beskrivningar av den älskade bullterriern Rosa övertygade mig att jag var på rätt väg. Än är saken inte åtgärdad, men en vet aldrig. Än är det inte för sent...

Tematrio - Omläsning

LYRAN: Berätta vilka tre böcker ni gärna läser - igen och igen! Det är ganska lätt för mig att svara på eftersom jag just kom hem med en omläsningsklassiker i kassen. De två andra finns med i en läsutmaning och det är också klassiker.

1. Klassikern i kassen är Anna Karenina som just kommit ut i vacker pocket. Tolstoys inledning har blivit ett bevingat ord: Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt. Många anser att detta är den bästa roman som någonsin skrivits. Jag har läst den förut, men ser fram emot att göra det igen
2. Gösta Berglings saga har jag inte läst på länge, men nu ska det bli av. Selma Lagerlöf finns med i planeringen för Ugglan & Bokens läsutmaning 3 x 3 under rubriken Tre kvinnliga nobelpristagare. "Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut."

3. Kristin Lavransdotter av nobelpristagaren Sigrid Undset är min tredje omläsning. De två första delarna, Kransen och Husfrun, är redan avklarade. Återstår Korset. Nyöversättningen är gjord av Gun - Britt Sundström. Jag är lika fascinerad nu som någonsin i tonåren fast på ett annat sätt. Författarens djupa kunskap om 1300 - talet skapar en fantastisk närvarokänsla. Kristins och Erlends kärlekssaga är inte av det enkla slaget.

En smakebit på søndag

"Han var tjugotre och hon var tjugotvå. Och han var till och med vad hon man skulle kunna kalla ett fullblod, fast det var ett ord som inte var hennes ännu, lika lite som ordet hingst. Det fanns en miljon ord som inte var hennes ännu. Fullblod - eftersom det var "avel" och "stamtavlor" som räknades hos hans sort. Oavsett för vilket syfte. Det var i mars 1924. Det var inte i juni, men det var som en dag i juni. Och det måste ha varit strax efter klockan tolv. Ett fönster stod öppet och han gick, oklädd, genom det soldränkta rummet lika ledigt och naturligt som ett oklätt djur. Det var ju hans rum, eller hur? Han kunde göra vad han ville idet. Och hon hade aldrig varit i det förut och skulle aldrig vara det igen. Och också hon var naken. Det var 30 mars 1924." Från sidan 11 i Mödrarnas söndag av Graham Swift.
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver läsutmaningen En smakebit på søndag. Inga spoilers! är enda regeln. Fler smakebitar HÄR.

Helgfrågan v. 13

Mias helgfråga:

Har du någon form av läsplanering? 

Är det viktigt med en planering?

Mitt svar blir att jag måste ha en viss planering eftersom jag är med i två bokcirklar och bör ha läst de aktuella böckerna. Bibliotekens lånetider gör också att jag måste ha en viss planering. De läsutmaningar jag övermodigt sagt att jag ska delta i kräver också någon form av planering eftersom jag avskyr att inte fullfölja det jag tänkt mig. Men visst finns det plats för improvisationer. En får inte bita sig fast vid planeringen så att den blir en tvångströja. Läsningen ska vara lustfylld.

En mor och hennes döttrar

Fru Catharina Boije och hennes döttrar - en berättelse från den stora ofreden av Fredrika Runeberg, nationalskaldens hustru. Observera att författaren väljer ordet "berättelse". Hon ville inte använda "roman" för det hade en negativ klang. Om den här romanen hade publicerats när den var färdigskriven 1843 hade det blivit den första historiska romanen i Finland. Men Fredrika Runeberg gömde manuskriptet i sin gråa sypåse för hon ansåg det okvinnligt att vara först på plan. När sedan Zacharias Topelius brutit mark kom Fru Catharina Boije ut 1858, femton år efter tillkomsten. Fru Catharina Boije är en mäktig kvinna av börd. Hon har ansvaret för gård, tjänstefolk och två döttrar eftersom hennes man är död. Hennes son Göran är ute i kriget och hon vet inte ens om han är i livet. Den ena dottern, Cecilia, är en vek flicka med spindelfobi. Hon är av typen klängranka, en kvinnotyp som en möter lite överallt i litteraturen vid den här tiden. Hon är väldigt bunden vid sin karismatiska mor och uppför sig helt i enlighet med moderns förväntningar. Den andra flickan, Margareta, går sin egen väg. Hon väljer sin egen man, en ofrälse, något som starkt ogillas av fru Chatarina, som är mycket bördsstolt och noga skiljer på folk och folk. När kosackerna når Hattanpää gård flyr kvinnorna och kommer ifrån varandra. Margareta träffar kapten Magnus Malm som räddar henne med fara för eget liv. De gifter sig under flykt över isen utanför Åland. Det är de tre kvinnorna som är intressantast i berättelsen, som känns förvånansvärt fräsch. Den är spännande och en får anledning att repetera ett stycke turbulent svensk-finsk-rysk historia.
Och jag får verkligen lust att läsa Fredrika Runebergs andra historiska roman, Sigrid Liljeholm, som kom ut 1862. Fredrika Runeberg drömde om självständighet för kvinnan. Kvinnans historia handlar om lidande och underkastelse; mannens om härskande och handling. Nationalskalden uppmuntrade hustruns skrivande och firade hennes framgångar med sina kumpaner en trappa upp. Själva föremålet för hyllningarna stod vid spisen på bottenvåningen och ilade då och då uppför trapporna för att passa upp.

Bokbloggsjerka 31/3 - 3/4

Annika frågar i sin Bokbloggsjerka 31 mars - 3 april
"Hur viktigt är det med research tycker du? Kan det bli för mycket ibland, stör det dig när författaren inte verkar ha någon aning om vad denne skriver, etc." Lätt fråga. Ja, det är väldigt viktigt med research. Jag vill inte sitta och upptäcka att författaren har fel i sakfrågor. Däremot ska researchen bakas in berättelsen så att det inte verkar som utförd research. Det får inte bli kunskapsredovisning. Se här, det här har jag just lärt mig.

Exempel på bra research: Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset. Författaren kan sin medeltidshistoria. Ytspänning - thriller i dykarmiljö av Aino Trosell. Författaren hade satt sig väl in i dykarens vardag och villkor.

Olikhetsutmaningen: Liv och död

enligt O
Veckans två ord i olikhetsutmaningen är liv och död och jag vill att ni berättar om böcker, film, tv-serier eller annan kultur som kan kopplas till detta motsatspar.
Livet är ett i vinden vacklande hus: dikter 1973 - 1986 av Sirkka Turkka i över sättning av Bo
Carpelan 1987, innehållande bland annat en dikt med den oemotståndliga titeln "En gång blev jag nästan bjuden på ett bröllop". 2015 kom En hund i strumpyxor: dikter 1989 - 2013.
Sirkka Turkka föddes 1939 i Helsingfors. Hon utbildade sig till stallmästare, men blev snart författare på heltid.
Kroppens sällsamma liv efter döden. Likets kulturhistoria av Mary Roach. Hur vet man att man är död? och Ur askan i komposten är ett par av kapitelrubrikerna. Författaren skriver så här i förordet: "Som jag ser det är det inte alltför stor skillnad mellan att vara död och att befinna sig ombord på ett kryssningsfartyg. Det mesta av tiden går åt till att ligga på rygg. Hjärnan är avknäppt. Man börjar bli lös i hullet. Det händer inte särskilt mycket nytt och inget förväntas av en." Kroppens sällsamma liv efter döden tillägnas Underbare Ed

En läsupplevelse

Marilynne Robinson föddes 1943 i Idaho i en presbyteriansk familj. Numera bor hon i Iowa City och tillhör en kongregationalistisk församling där hon ibland predikar. Hon är mycket influerad av Jean Calvin som verkade som reformator på 1500 - talet vid sidan av Luther. 2016 blev MR teologie hedersdoktor i Lund. Gilead är Marilynne Robinsons andra roman. Den kom ut 2004, tjugofyra år efter hennes första, Systrar. Gilead är en fiktiv småstadshåla i Iowa. Det bibliska Gilead ligger öster om floden Jordan. I Gilead möter vi 1956 den 76 - årige prästen John Ames. Hans hjärta är svagt och han inser att den sjuårige sonen kanske inte har sin far så länge till. John Ames älskar världen och livet. Han vill inte bli gammal och inte vara död. Själva existensen är ett mirakel för honom. Nu bestämmer han sig för att skriva ett brev till sonen där han berättar om sitt liv. Det blir en blandning av dagbok, minnen, släkthistoria och religionsfilosofiska reflektioner. John Ames har en mycket yngre hustru. Hon kom till kyrkan en regnig, välsignad pingst och efter en tids bekantskap säger hon: Du borde gifta dig med mig. Och så gör hon det. John Ames älskar ensamheten och tystnaden i kyrkan i gryningen. Hans bäste vän (men inte meningsfrände) pastor Boughton har en rad barn. Ett av dem, Jack, är en riktig olycksfågel. Den gode och vänlige John Ames har svårt att tycka om honom. Han anser att Jack är ohederlig och rent av elak. Jack förorsakar mycken sorg för sin familj. Jack är det svarta fåret och den förlorade sonen. Men Jack är den som älskas mest av fadern. Kärleken är helig. Hur värdigt dess föremål är har egentligen ingen betydelse, skriver John Ames. I Ames egen familj finns den skötsamme tio år äldre brodern Edward, familjens stolthet. Han reser iväg för att studera i Tyskland och kommer hem som ateist - till stor sorg för föräldrarna. Gilead inleds med att John Ames och hans far söker upp farfars grav i Kansas. Farfar var en stridbar, enögd abolitionist (motståndare till slaveriet) som manade sina församlingsbor ut i strid från predikstolen iförd blodig skjorta och pistol. John Ames far blev pacifist. Här är många far/son - relationer. I Gilead möter en många religiösa rörelser, många litterära och bibliska referenser och amerikansk historia. John Ames är en älskvärd och mångfacetterad man och en mycket mänsklig präst vars största synd är avund. Han är ödmjuk och humoristisk och han gläds över de små tingen i tillvaron.
Gilead är en fantastisk roman som en måste ge sig tid med. Texten är inte indelad i kapitel och det gör kanske att den upplevs som tyngre än den egentligen är. Språket är utmärkt och översättaren Niclas Nilsson förefaller ha gjort ett bra arbete. Jag har tagit mig mycket god tid med Gilead och jag har blivit väldigt förtjust i brevskrivaren. Jag har slagit upp mycket och lärt mig massor om degansikten, religiösa rörelser, poeter, jayhawkers, osv. Jag gillar den sortens läsning som en får stångas med. De två övriga delarna i denna triptyk heter Hemma och Lila.  Marilynne Robinson är inte bara romanförfattare. Hon är essäist också. Ett nobelpris i litteratur vore på sin plats. Pulitzerpriset har hon redan fått. Och en en hel massa andra priser.