Ett hår av hin

Äntligen har också jag läst Gone girl av Gillian Flynn. Tidigare har jag läst Vass egg (Small Objects) - vilket var Gillian Flynns debutroman - och den tyckte jag var något utöver det vanliga. Dark Places väntar fortfarande i hyllan och jag är glad för att jag inte har läst allt. Undrar när Gillian Flynn kommer med något härnäst?
Gone girl har kostat mig åtskilliga timmars  nattsömn. Den var fruktansvärt spännande och oförutsägbar. Den är riktigt elegant konstruerad och det hjälper inte att leta efter mistor.
Amy och Nick är gifta med varandra sedan fem år tillbaka. Amy var rik, vacker och bortskämd; Nick ung, stilig och stoisk (kallar han det). De bor till en början på Manhattan men efter det att de förlorat sina arbeten och Amys föräldrar sin förmögenhet måste de flytta hem till Nicks lilla barndomsstad i Missouri. Amy hatar det. På femte bröllopsdagen försvinner hon. Vardagsrummet tyder på strid och spåren pekar entydigt på Nick. 
Amy och Nick berättar var sitt kapitel. Man har svårt att ta parti för någon utav dem. De är inte särskilt sympatiska. Men till slut tycker jag lite synd om Nick. Man tar ju gärna parti för den svagare. Nick är helt hjälplös; han har inget att sätta emot en hjärna som Amys. Hon säger sig ha förgjort honom och då blir hon också den som måste återskapa honom. 
556 sidor. Oavlåtligt spännande och inte likt något annat.
Ulla Danielsson har översatt. Modernista förlag.
Anna Hellsten har skrivit en en matig RECENSION i SvD

Phillis Wheatley

Bilden är lånad från Wikipedia

An Hymn to the Evening

SOON as the sun forsook the eastern main
The pealing thunder shook the heav'nly plain;
Majestic grandeur! From the zephyr's wing,
Exhales the incense of the blooming spring.
Soft purl the streams, the birds renew their notes,
And through the air their mingled music floats.
Through all the heav'ns what beauteous dies are
spread!
But the west glories in the deepest red:
So may our breasts with ev'ry virtue glow,
The living temples of our God below!
Fill'd with the praise of him who gives the light,
And draws the sable curtains of the night,
Let placid slumbers sooth each weary mind,
At morn to wake more heav'nly, more refin'd;
So shall the labours of the day begin
More pure, more guarded from the snares of sin.
Night's leaden sceptre seals my drowsy eyes, 

Phillis Wheatley, 1753 - 1784, skeppades med slavskeppet The Phillis från Västafrika till brittiska Boston i Massachusetts. Som 8 - åring såldes hon till den progressive och humane skräddaren och köpmannen John Wheatley. Han lät henne få utbildning och vid tolv års ålder läste hon grekiska och latinska klassiker. Som tonåring började hon skriva dikter. När hon var 18 reste hon till London och där publicerades hennes Poems on various Subjects 1773. När hon kom tillbaka till USA gifte hon sig. Phillis Wheatley var den första afro - amerikanska poeten och den första afro - amerikanska kvinna som publicerades. Hon blev berömd och var en förebild för unga svarta kvinnor. Men det hindrade inte att hon dog fattig.
Detta råkade jag höra i femminutersprogrammet Världshistorien i P1 idag. Aldrig tidigare hade jag hört talas om Phillis Wheatley. Men man kan läsa om henne i 
The Cambridge Guide to Literature in English, ed. by Ian Ousby

Sokratiskt samtal

Philosophy at Work , PAW
är namnet på Tulsa Janssons blogg. Tulsa Jansson är filosofisk praktiker och föreläsare. Hon vill locka fram filosofen inom människor och få svenska folket att filosofera mera.
Du har svaren! Filosofi till vardags är titeln på hennes bok som nyligen kom ut på Brombergs förlag. Tulsa Jansson tror, att det inom tio år kommer att finnas kommunfilosofer.
I nära nog ett år har hon varit ledare för en serie sokratiska samtal i olika ämnen på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Igår var frågeställningen: Vad är utveckling? Tulsa Jansson upplyste oss redan på förhand om att vi förmodligen skulle ha fler frågor med oss när vi gick hem men inga svar.
Publiken fick tid att i tysthet reflektera över ämnet några minuter och skriva ner sina tankar. Därefter diskuterades det. Tulsa Jansson samlade ihop alla synpunkter, vägde samman och sammanfattade. Vilka är förutsättningarna för utveckling? Är utveckling lika med förändring? Måste utvecklingen ha ett mål? Kan utveckling leda bakåt? Är strävan alltid en förutsättning för utveckling? Kan utveckling ske av en slump? Är slumpen tillfällig?
Tulsa Jansson hade rätt. Vi hade många fler frågor med oss när vi gick hem. Men vi hade suttit ner tillsammans - ett helt rum fullt med människor som var okända för varandra - och vridit och vänt på innebörden av begreppet utveckling. Det var en annorlunda upplevelse, mycket berikande. Utvecklande, rentav.

Den yngsta någonsin

Bilden är lånad

Eleanor Catton, född 1985, kammade hem Bookerpriset 2013, den yngsta i prisets 45 - åriga historia.
The Luminaries är hennes andra roman. Den handlar om guldgrävare, spöken och mord på Nya Zeeland 1866 och är enligt ordförande i Bookerprisjuryn "ett under av struktur och historieberättande".
Förlaget är Granta, som både ägs och drivs av svenska Sigrid Rausing.
The Luminaries omfattar 800 sidor och har översatts till 12 språk. 
Priset: 50 000 pund.
Granta hade nyligen en författare som fick Women´s Prize for Fiction (som tidigare hette Orange Prize), nämligen A M Homes för romanen May we be forgiven. 
Läs vidare HÄR
Eleanor Cattons första roman, The Rehearsal, finns översatt till svenska och heter Repetitionen. Den kom ut 2011.

Bookerpriset 2013

Bilden är lånad

Blir det en novellist som får Bookerpriset  i år? Det avslöjas ikväll i London
Jhumpa Lahiri ligger bra till med sin roman The Lowland.
LINA KALMTEG skriver i sin krönika i SvD idag om Bookerpriset som från och med nästa år ändrar sina regler så att alla som skriver på engelska och finns utgivna i Storbritannien kan vara med och tävla om priset, vilket ju betyder att alla amerikaner får fritt tillträde till arenan. Naturligtvis har beslutet kritiserats.
Colm Tóibin, The Testament of Mary finns också med bland kandidaterna till priset. Det har han varit ett par gånger tidigare
Jim Crace, The Harvest; We need new names av No Violet Bulawayo och The Luminaries av Eleanor Catton finns också med.
Men särskilt nyfiken är jag på A Tale for the Time being av Ruth Ozeki som är född i USA med en japansk mamma och en amerikansk pappa. Hennes roman tilldrar sig i det nutida Tokyo

Nobelpristagare 1913

Benediction

Bless this little heart, this white soul that has won the kiss of
heaven for our earth.
He loves the light of the sun, he loves the sight of his
mother's face.
He has not learned to despise the dust, and to hanker after
gold.
Clasp him to your heart and bless him.
He has come into this land of an hundred cross-roads.
I know not how he chose you from the crowd, came to your door,
and grasped you hand to ask his way.
He will follow you, laughing the talking, and not a doubt in
his heart.
Keep his trust, lead him straight and bless him.
Lay your hand on his head, and pray that though the waves
underneath grow threatening, yet the breath from above may come and
fill his sails and waft him to the heaven of peace.
Forget him not in your hurry, let him come to your heart and
bless him. 

Kvällens Babel påminde mig om en författare som min boksynte morfar hade i sin bokhylla och ofta talade om, nämligen Rabindranath Tagore. 
Inte visste jag att han fortfarande är så levande i sitt hemland att han ingår i det dagliga livet. Hans bengali lär ha varit så vackert att det väckte stor beundran. Tagore är svåröversatt på grund av sin lyrism. Han hade åsikten att musik och dikt är viktiga ämnen i skolan och att människans skapande förmåga skulle stimuleras i stället för att förkvävas. Tagore skrev texterna till Indiens och Bangladeshs nationalsånger.
De rovlystna stenarna är titeln på den novellsamling som morfar hade i sin hylla och som nu finns i min. Någonstans. Men den ska letas fram.

Om det finlandssvenska

Parnass är de litterära sällskapens tidskrift som kommer ut med fyra nummer per år. I Parnass presenteras nya sidor hos våra klassiker. Varje nummer har ett tema. 2013:3 handlar om Edith Södergran och det finlandssvenska.
Agneta Rahikainen, programchef vid Svenska Litteratursällskapet i Finland, skriver om Edith Södergran som alls inte bara var "en  långsamt döende, missförstådd och överspänd poetissa".  Hennes artikel har titeln "Edith Södergran - myten och människan". 2014 kommer en ny biografi om Edith Södergran av Agneta Rahikainen.
Martina Ölander som är litteraturvetare och litteraturpedagog på Danderyds bibliotek skriver om "Den finlandssvenska litteraturen och klassikerna - en guldgruva". Elin Järnemo, redaktionssekreterare på Parnass, analyserar  Philip Teirs äktenskapsroman Vinterkriget och skriver en artikel om Mumintrollets väg från barn till vuxen.
Litteraturforskaren Per Stam ger oss fyra anledningar att läsa den finlandssvenske författaren Henry Parland (som dog 22 år gammal 1930 i sviterna av scharlakansfeber) I sin recension av Parlands roman Sönder (ny utgåva 2005) skrev Carl - Johan Malmberg så här: "Sönder är en bok man inte blir riktigt klok på - men som man blir klok av. Den är rasande intelligent".
Vidare kan man läsa om svenskan som ett rött skynke i Finland. Ingen behöver svenskan i Finland men alla behöver finskan, säger någon. En annan tycker att det vore bättre om finländarna i östra Finland lärde sig ryska. Somliga tycker att man ska få välja i skolan. Språkkulturen i svenska och finska företag som fusionerat är - engelska! Utom på fikarasterna. Då talade man sitt modersmål.
Martti Antisaari, tidigare president i Finland och fredspristagare, är övertygad om betydelsen av att värna de båda officiella språken i Finland.
En högst aktuell debatt.
Detta och mycket, mycket annat kan man alltså läsa i Parnass 2013:3

I huvudet på en översättare

Bilden är lånad av Kristianstadsbladet

I onsdags, 9 /10,  lyssnade jag på  Inge Knutsson som berättade om hur det är att vara översättare från de nordiska språken (utom finska) i allmänhet och om översättningen av Kim Leines senaste roman Profeterna vid Evighetsfjorden i synnerhet.
Inge Knutsson kom tidigt under sin studietid att intressera sig för de nordiska språken och alldeles speciellt isländskan. Isländska och färöiska är de största utmaningarna för Inge Knutsson eftersom de är mest olika svenskan. Både norska och danska är innehåller å andra sidan förrädiska likheter. Och de danska fraserna och uttrycken får man vara riktigt uppmärksam på.
Profeterna vid Evighetsfjorden är en lysande roman enligt Inge Knutsson (och många andra). Den var väldigt rolig att översätta, säger han. Inge Knutsson läser alltid igenom hela romanen först innan han tar itu med översättningen. 
Kim Leine är i sanning en nordisk författare. Han är född i Norge av norsk mamma och dansk pappa. Nu bor han i Danmark efter femton år som sjuksköterska på Grönland. Profeterna vid Evighetsfjorden utspelar sig 1785 och 1815 på Grönland.
Profeterna vid Evighetsfjorden är nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris 2013. Inge Knutsson berättade också om Nordiska rådets litteraturpris och arbetet bakom det. Han är till vissa delar kritisk mot priset. Man borde belöna författarskap; inte enskilda titlar av respektive författare.
Arrangör var Föreningen Norden.

Ovanligt bra val!

Sommarens sista ros till den alldeles nybakade nobelpristagaren i litteratur, Alice Munro!Ovanligt bra val och föredömligt kort och begriplig motivering : "Den samtida novellkonsten mästare"
Grattis också Atlas förlag och fina översättaren Rose- Marie Nielsen.
Lives of Girls and Women finns i min hylla.
Om novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat skrev jag SÅ HÄR
i ett inlägg från 2010. Det innehåller också en artikel av Margaret Atwood och in intervju med Alice Munro.
I Vi läser 2013:2 finns en artikel om Alice Munro som jag skrev följande om:
"Den bästa artikeln är skriven av Martin Gelin (som annars gjort sig känd som författare till Den amerikanska högern) och handlar om Alice Munro.  Han har rest till Huron County och sökt efter den skygga författarinnan men fått nöja sig med att besöka hennes uppväxtstad, Wingham och tala med folk som känner henne. I Crossroads, en diversehandel i Clinton, kan man köpa signerade böcker av Alice Munro. Med jämna mellanrum går affärsinnehavaren Marilyn Tyndall hem till den 82 -åriga Alice Munro och låter henne signera så många böcker hon orkar med.
Marilyn Tyndall låter sig inte bevekas. Hon är förbjuden att avslöja var Alice Munro bor. " Hur går det nu kan man fråga sig?

Liksom i P1

Redan dags för en ny RADIOFÖLJETONG!
Den börjar idag i P1 11.35

Sannamari Patjas läser Kupé nr 6 av den färgstarka finska författaren  
Rosa Liksom.
Romanen är översatt till svenska av Janina Orlov och nominerad till
NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS 2013
Det tillkännages den 30 oktober.

SÅ HÄR  tyckte jag när jag läst Kupé nr 6

Lättsmält

Salvadoreña av Cecilia Samartin är mycket lättsmält men inte så närande läsning av det slaget man kan behöva när man vaknar på småtimmarna och inte kan somna om. Jane Eyre light, typ.
Ana, som är bokens huvudperson, är född i El Salvador och växer upp under fattiga förhållanden. Men så når inbördeskriget hennes lilla by och hela tillvaron förändras för alltid. Ana blir ensam i världen och hamnar så småningom i ett nunnekloster i USA och är fullständigt nöjd med det.
Tills hon under tjänstgöring utanför klostret träffar familjen Trellis. Och alldeles speciellt då Adam Trellis, den stilige mannen i huset. Som förväntat blir det  en massa förvecklingar med barn och fru. Juridiken blir riktigt invecklad och intressant ett tag på slutet. Men, nej, inte min tekopp.
Läs mer om författaren HÄR

Bokbloggsjerka 4 - 7 oktober

Annika ber oss i sin
BOKBLOGGSJERKA 4 - 7 oktober
att berätta om en verklig eller fiktiv bokmiljö som vi har besökt eller skulle vilja besöka.
Min bokmiljö är också en miljö för konstnärer, filosofer, ekonomer och andra intellektuella. Jag hade gärna ha varit en fluga på väggen när Bloomsburygruppen hade sina möten.Jag hade velat höra och se Virginia Woolf och hennes syster Vanessa Bell agera i gruppen. Till skillnad från många av de andra hade de inga akademiska meriter, men det lär vara så att de i alla fall tillhörde de mest tongivande.

Pawana

 

På måndag 7/9 börjar en ny RADIOFÖLJETONG. Den är rekordkort. 

endast tre avsnitt.

Staffan Göthe och Jan Olof Strandberg läser  Pawana av  J M G Le Clézio
Pawana kom ut på Grate förlag 2012 i översättning av Ulla Bruncrona.

Hur ska det gå för biblioteken?

Låntagarna sviker biblioteken. Antal besök och lån sjunker stadigt ingen begriper riktigt varför. Biblioteken slår knut på sig för att locka. Man anordnar event och författarbesök bara för att konstatera att de som kommer till programmen inte är de som kommer till biblioteken.Tilldelade anslag sjunker också.
Och ändå är det bara ca 100 år sedan Valfrid Palmgren (1877 - 1967) tog initiativet till ett barn- och ungdomsbibliotek med öppna hyllor i Stockholm. 
Fri tillgång till goda böcker ansågs motverka sociala problem. Per - Albin Hansson (han var journalist på den tiden) uppmanade alla att skicka sina barn dit. "Bättre kunna de inte använda sina lediga stunder!" utropade han.
Nu är Valfrid Palmgren ganska bortglömd. Mycket har hänt på biblioteken sedan hennes tid. Den nedgång man ser nu började någonstans på 80 - talet Nu vänder man biblioteksblickarna mot Holland som resonerar i kategorier av besökare och deras önskemål. Småbarnsmamor vill ha sitt biblioteksrum på ett visst sätt; den äldre mannen har sina speciella önskningar liksom tonåringen. Barnavdelningen ska ligga intill avdelningen med romantiska romaner och böcker om hälsa för det är det mammorna lånar!
(Lika häpnadsväckande som fördomsfullt enligt min mening.) 
Detta och mycket mera kan man läsa i Vi 2014:10 i en artikel av kulturjournalisten Anders Mildner. Han har också intervjuat Joacim Hansson, professor i biblioteks- och informationskunskap och Anna Lisa Takala verksamhetsledare för it/kommunikation på Bibliotek Botkyrka och även vice ordförande i DIK - förbundet.

Livet som figur

Monica Bredefeldt Öhman är universitetslektor och fil dr i kognitionsvetenskap. Kognitiv vetenskap är ett tvärvetenskapligt ämne som är intressant för många andra vetenskaper. Monica Bredefeldts avhandling har titeln Livet som figur: om självbiografiskt minne och metaforer. Monica Bredefeldt föreläste i en timme och svarade på frågor nästan lika länge. Vi var många som egentligen hade önskat en serie föreläsningar om detta intressanta som vi nuförstod att vi bara fått en introduktion till.
Monica Bredefeldts avhandling innehåller en teoretisk del och en del med experiment. Hon hade ett antal informanter som bland annat fick rita en bild av sina liv.  Kvinnornas bilder föreställde ofta något ur naturen. Tomas Tranströmer använder sig av kometen som bild av sitt liv i sina Minnen. Överföring är det samma som metafor enligt Monica Bredefeldt.  I allmänhet är det så att man minns bäst det som hänt mellan 15 och 30. Det förklaras med att det är mycket som man då gör för första gången. Vissa  händelser blir s. k. flashbulbs, blixtbilder,  som bränner sig fast i minnet. Många minns till exempel precis vad de gjorde när Olof Palme blev mördad och när tvillingtornen ödelades. Alla människor binder ihop händelser i sina liv till berättelser. Människan har en narrativ förmåga. Vi kom då in på detta med alla självbiografier som skrivs i vår tid och Monica Bredefeldt berättar att det egentligen var först på 1700 - talet som det hände något med jaget, egot. Det var då som man började se sig själv som enskild människa. Hernhutismen  i Tyskland var inriktad på individen. Varje medlem ålades att skriva sitt eget livs historia. Innan dess var det inte så vanligt med självbiografier. Men, som någon sade, dagbok skrev ju många och det blev en slags självbiografi.

Charmig kokbok

Gunnel Götesdotter är konstnär och författare. Hon har också byggt upp ett livaktigt kulturcentrum mitt i skogarna i Göinge. Sina egna målningar ställer hon ut i Frankrike, Danmark och Tyskland bl. a. Och i sin egen ateljé naturligtvis också.
I sin nyutkomna bok Gunnel Götesdotters skånska kokbok del 2 har hon samma upplägg som i den skånska kokboken del 1 (2008). Kända och okända vänner och bekanta; barn, barnbarn och andra släktingar bidrar med favoritrecept. Gunnel Götesdotter sköter "mellansnacket" och lägger till ett och annat eget recept.
Brödavdelningen är utökad; det finns gott om vegetariska recept och avdelningen Läckert, gott, smarrigt har också vuxit. Jag tänkte att jag skulle försöka mig på Kung Gustav VI Adolfs sockerskorpor och kanske Caroline Mazetti - Nissens franska bröd också. Antagligen testar jag en del annat också. Läs om Gunnel Götesdotters bok Konst & mat i Skåne HÄR.

Vart är vi på väg?

Ska vi göra oss helt beroenende av livsmedelsimport? Ska vi lägga ner vårt jordbruk helt och hållet? Frankrike och Tyskland röstar för jordbruksstöd i EU och menar att Europa ska vara självförsörjande vad det gäller mat medan Sverige och några andra länder väljer att låta marknadskrafterna råda.
Susanne Gäre är journalist och författare. Hon har ett intressant förflutet som jordbruksjournalist i Frankrike under många år. Alla vet ju att bönderna i Frankrike är en maktfaktor. De vet sitt värde. I Frankrike finns också en kulinarisk tradition och där är konsumenterna duktiga. I Frankrike är fronten enad. Men - konsumenterna börjar vakna även i Sverige. Tyvärr hänger politikerna inte med, menar Susanne Gäre och författaren och journalisten Gunnar Lyckhage när de talar om sin debattbok  
Maten och framtiden. Vart är vi på väg? 
Gunnar Lyckhage sysslar med offentlig upphandling. Han talade om maten till barnen i skolorna, patienterna på sjukhusen och de äldre i hemmen och på olika boenden. Folkhälsoansvaret hänger nära ihop med miljöansvar för transporter och biologisk mångfald.
Författarna vill få igång en ordentlig diskussion om livsmedelsförsörjningen. Det är mycket intressanta att lyssna till Susanne Gäre med sin nfranska erfarenhet. Och Gunnar Lyckhage lyckas med att göra den snåriga offentliga upphandlingen intressant och (nästan) begriplig. Det är inte alldeles lätta frågor det rör sig om.

Tillskott

Två romaner av Carina Burman på ett bräde för futtiga fem kr/st. Det kallar jag fynd. Burmansamlingen växer. Den tionde sånggudinnan handlar om författaren Sophia Elisabeth Brenner (1659 - 1730) och är en blandning av brevroman och detektivroman. Cromwells huvud tilldrar sig i lärdomsstaden Cambridge och beskrivs som en uppsluppen skröna; lika delar detektivroman och Alice i Underlandet. 1996 - 1997 var Carina Burman Visiting Fellow vid Clare Hall i Cambridge.

"Har du ätit?"

Malin Mendel Westberg är journalist, filmare och Indienkännare. Hon är SVT:s korrespondent i Indien sedan 2005.I Bombay Take Away. Indien genom maten slår hon fast att maten är nyckeln till att förstå Indien. W&W 2013.
Detta är inte i första hand en kokbok även om varje kapitel innehåller recept på en eller och annan vanlig maträtt. På ett engagerat och kunnigt sätt skildrar hon olika aspekter av indiskt liv. Linsgryta, dal,intar en speciell plats i hennes hjärta. Det var det hon blev bjuden på när hon vaknade till liv igen efter en otäck historia med en sprucken blindtarm som den indiska sjukvården inte behandlade. En vänlig kvinna tog hem Malin Mendel Westberg till sitt hem och räddade livet på henne. En vanlig hälsningsfras i Indien är "Har du ätit?"  Medelklassen i Indien är mycket hälsomedveten. Men fortfarande sover många på gatorna och många barn är undernärda. Malin Mendel Westberg berättar om våld mot kvinnor, organisation The Pink Chaddi Campaign - de rosa trosornas kampanj - kvinnliga taxichauförer som kör vita eller rosa For She Cab. Vanligen är taxibilen svartgula. Är man politiker i Indien är det viktigt vad man äter. Askes och måttfullhet är viktigt i olika indiska religioner. En ny generation Gandhi - anhängare är på framväxt och de har en stark vilja till förändring.
Hungerstrejken kan på nytt bli ett politiskt vapen. Hon berättar om arrangerade äktenskap, indisk film, cricket och curry, olika sorters bröd, mängder av kryddor med mera. En användbar ordlista finns också.
.

En svensk främling

2012 fick Göran Rosenberg Augustpriset i skönlitterära klassen för boken om fadern, David Rozenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. 
På biblioteken står den på avdelningen för biografier och memoarer. 
Göran Rosenberg har haft boken om fadern i huvudet under trettio år. Han har sökt sig bakåt i faderns spår och tagit del av brev, dokument, gjort intervjuer och läst böcker för att kartlägga faderns väg från Polen på en mardrömsfärd mellan olika orter i den tyska lägerarkipelagen till den lika slumpartade som mirakulösa räddningen till Sverige och en rad olika uppsamlingsplatser. 
Till slut stiger David Rozenberg av tåget i Södertälje Södra (numera Södertälje Hamn). Här får han arbete och är beredd att ta sig an framtiden. Han är en överlevare, men är han en fortlevare? Davids fästmö, hon som ska bli Göran Rosenbergs mor, överlever också och kommer till Sverige. Allt artar sig väl. Sonen får det svenska namnet Göran och man byter ut "z" i efternamnet till det mera svenska "s". Göran har sin Plats i huset vid rönnbärsallén i närheten av kanalen och järnvägsbron. Här är han hemma. Han spelar ishockey, fotboll och fiol och är populär i skolan. Någon gång kan det hända att han får ordet "jude" kastat efter sig, men det skakar han av sig.
Fadern har däremot förlorat sin Plats och finner ingen ny. Arbetet som rörmontör vid lastbilsfabriken Scania Vabis fungerar bra i några år men sedan grips han av rastlöshet, börjar sova dåligt och blir deprimerad. Ingen förstår hur sjuk han egentligen är. Sonen märker naturligtvis ingenting utan uppfattar fadern som glad och lekfull. Så småningom uppslukas David Rosenberg  av Skuggan. Han tar sitt liv 1960, 37 år gammal. Sonen är då tolv år.
Göran Rosenberg berättar kärleksfullt och med stor inlevelse om sin far. Han lyckas göra det ofattbara så ofattbart som det var och är; det oerhörda som sker medan det vanliga livet pågår. 
Han skildrar en svidande nutidshistoria som vittnena hade svårt att kommunicera. Och det fanns ingen som kunde föra deras talan. De överlevande bemöttes med brist på förståelse och misstänksamhet. Hemlösheten och språkförbistringen gjorde att många överlevande inte orkade bli fortlevare. David Rosenberg var en av dem.
Jag blev mycket berörd av hans tragiska öde och sorgligt korta liv och allt lidande innan han slutligen dukade under.

Bokbloggsjerka 20 - 23 september

ANNIKA undrar i sin bokbloggsjerka 20 - 23 september
Läser du helst standalones eller bokserier?
Mitt avar måste bli att jag gärna läser båda delarna.Det kan vara roligt att följa en karaktär genom en lång rad böcker. Men lika ofta är det fullt tillräckligt med  en enda titel. Och ibland gör jag serier av standalones, det vill säga, jag läser ett författarskap i kronologisk ordning för att se hur författaren själv utvecklats.

I halvlek

BOKKLUBBEN
har nu läst halva Aldermanns arvinge. Gabriella Håkansson har oss helt i sin hand. Det är omöjligt att förutse alla hennes infall och krumsprång. Hon leder omkring oss i det stora huset, kallat Templet, med alla sina antikviteter och antika gudar. Vi har stiftat en första bekantskap med ett besynnerligt sällskap som kallar sig Dilettanti. Det leds av en omåttligt rik man som heter Gideon Aldermann. Vid sin sida har han Pierre d´ Hancarville, en kolossalt dekadent gammal skurk  och en mera oansenlig myntsamlare vid namn Richard Payne Knight. Den senare blir  förmyndare för gossen William Aldermann när fadern dör. Alla inblandade har var sin agenda. Inklusive den unga tjänsteflickan Jenny Cibbers som blir Williams stöd i livet och enda kontakt med den övriga mänskligheten. Ingenting har blivit som man hade trott. Och nu har ytterligare en Dilettanti - medlem gjort sitt inträde på scenen. Alla har betraktat honom som död eftersom han har varit försvunnen i trettio år. Men icke - nu är Josias Gebhardt på planen igen och han tänker ta vid där han slutade. Alla papper på bordet! Det är välkomponerat och mycket spännande; skrivet med ett spänstigt språk och med mycket gott humör. Vi läser vidare.

Tematrio - Teman på Bokmässan

LYRAN tänker på Bokmässan den här veckan. Vi får i uppgift att tänka ut lämpliga teman. Jag kom på två och ett halvt. Litteratur från olika delar av världen är alltid intressant, men jag försökte tänka lite i andra banor också.

Japan är mitt första tema. Det är ett fascinerande land med en rik kultur. Litteraturen är innehållsrik och mycket är översatt till svenska, men det finns mer att upptäcka.
Creative reading, writing,  translating and publishing
Läsecirklar, litteratursamtal, författarskolor, översättare, "vanliga" läsare och bokförläggare utbyter erfarenheter. Vad händer på området i andra länder? Vad kan vi lära av varandra?
Litterära genrer- finns dom?
Är de intressanta? I så fall - för vem? Ska/kan vi tänka annorlunda?

Allt var mammas fel

Tre författare om mammor som inte varit bra för sina döttrar. Inte för sig själva heller, förresten
Alla döttrarna har dock förmågan att se tillbaka med en viss förståelse.
Det mest förbjudna där Kerstin Thorvall berättar om sin hysteriska mamma som led av sexualskräck och vilka spår det satte i flickans liv. Fadern som var dotterns allierade och dog tidigt skildras mera empatiskt. Mycket välformulerat. Men Kerstin Thorvall var ju också journalist.
I Jag skulle så gärna vilja förföra dig -  men jag orkar inte, Margareta Strömstedts senaste bok, finns ett avsnitt där hon går tillbaka till det hon tidigare berättat om i Julstädningen och döden, nämligen moderns oförmåga att vara mamma och predikanthustru. Ansvaret kom att falla på dottern, som också - mot sin vilja - upptas i missionsförbundet, ja, eftersom pastor Jansson redan skrivit in hennes namn. Med bläck! Men lillebror vägrar. Han tar stryket! 
Här finns också berättelser om författarmöten (Sandemose, Astrid Lindgren och Tove Jansson) och om sexuella övergrepp som efter närmare femtio år väckt våldsam vrede.
Margareta Strömstedts språk är som alltid  njutbart. Men nog kunde det funnits en bättre titel.
Trädgårdshoran av Lotta C Persson, trädgårdsmästare, skildrar i en självbiografisk roman sin uppväxt i skuggan av Jehovas vittnen med en mamma som var hysteriskt religiös och fostrade sina döttrar för paradiset. Dottern Klara  beskriver sig som hjärntvättad och felprogrammerad. Hon berättar om hur hon blev hindrad att söka till textilgymnasium för att istället ta ett praktiskt arbete och arbeta hårt för församlingen. Modern vädrade sexualförbrytare överallt och anklagar dottern för att vara lösaktig.
Hon knyter döttrarna till sig med sina sjukdomar och sin hjälplöshet. Redan i åttaårsåldern får Klara besvär med sina hälar. Sedan blir det höfter och knän och när hon närmar sig tjugo drabbas hon oförklarligt av förlamning. Sedan blir det en karusell av läkarbesök, provtagningar och mediciner. Långt om länge kommer hon till en neurolog som lika gärna kunde ha varit psykiater. Han anar var felet ligger. Han har sett det förut  Svåra upplevelser i livet kan ge funktionella symptom från nervsystemet. Klara är förlamad av livssorg.
Lotta C Perssons berättelse är drabbande. Hon är mycket välformulerad och berättar självutlämnande om hela den hemska tiden bakom den stiliga fasaden. Klara har också förmågan att se modern i ett försoningens ljus. Modern "lider av gränslös inre panik" och befinner sig i ständig kamp mot hela världen. Så länge hon orkar.

Borttappad historia

Vägen till henne. Om kvinnans försvunna historia är titeln på en bok av
MARGARETA SKANTZE som kom ut 2010. 
I tisdags kunde man höra Margareta Skantze tala om Vägen till henne på Tyringe bibliotek. Trots fallerande teknik genomfördes föredraget lika engagerat som elegant och intressant. Margareta Skantze har läst kolossalt mycket - det ser man på den innehållsrika och aptitliga  litterturförteckningen - och också rest mycket och besökt muséer, bibliotek och gallerier runt om i världen. 
Hon följer kvinnans väg genom tiderna ; tar upp olika kulturers gudinnekult och ägnar mycket utrymme åt Maria - kulten och hur den har förändrats under två tusen år. Varje kultur har sin Maria - bild.
Förresten så är Josef en utmärkt modern manlig förebild, enligt Margareta Skantze.
Det var i militärstaden Karlskrona som Margareta S inledde sitt feministiska engagemang. Mötet med de manliga strukturerna i staden och Elin Wägners Väckarklocka blev avgörande för henne. Elin W har fortsatt att vara en följeslagare och ett rättesnöre för Margareta S.
"Det talas så mycket om de manliga autodidakterna, men ingen nämner att Elin W också var självlärd", säger Margareta. Hon hade velat läsa filosofi, men det fick hon inte för sin far. Han tyckte att hon skulle arbeta på hans kontor. (Som en  ödets ironi hamnade hon på stol nr 15 i Svenska akademien och efterträdde filosofen Hans Larsson.) 
I Väckarklocka (1941) talar Elin Wägner om sitt idealsamhälle som ett syskonsamhälle där män och kvinnor skulle samverka. Elin Wägner var essentialist; hon påpekar att kvinnan har så annorlunda existentiella livsval än mannen. Om man jämför med Simone de Beauvoir - som var existentialist - som avskydde de kvinnliga kroppsfunktionerna och egentligen var kvinnofientlig. Man föds inte till kvinna; man blir det. Könet som social konstruktion, alltså.  
Margareta Skantze har följt sin egen kursplan och egna personliga prefernser i arbete med Vägen till henne. Författarens/föreläsarens egen entusiasm smittar alltid av sig på läsaren/åhöraren. Tisdagens arrangemang blev ännu en bekräftelse på den regeln
   

Books & Dreams Höstnumret

Höstnumret av Book & Dreams - i handeln idag 17 september - är verkligen matigt. Vad sägs om ett snabbmöte med Domenica de Rosa,
aka Elly Griffiths. Hennes mormor kom från Norfolk och hette Ellen Griffiths. Och det var under en promenad på myrarna som Elly Griffiths mötte Ruth Galloway. I Elly Griffths spår kommer nu
Kimberley McCreight. Hennes debutroman Reconstructing Amelia har fått många lovord.
Vi får också äran att möta Leif G W Persson. Han förklarar att han tänker jobba tills han dör och att bra snutar gillar fruntimmer, husmanskost och dansbandsmusik.
Krigskorrespondenten Janine di Giovanni har skrivit en biografi Demoner i dagsljus: en krigskorrespondents memoarer som verkar väldigt intressant. En stor intervju med rockmusikern, bergsklättraren och kriminalförfattaren Jo Nesbø gläder naturligtvis hans många fans. I min hylla står Gengångare - hittills oläst - men det blir kanske ändring efter detta...
Den kubansk-amerikanska psykoterapeuten Cecilia Samartin kallar sina skandinaviska framgångar för ett mysterium. I Norge har hon sålt fler böcker än både Dan Brown och Stieg Larsson. Debutromanen heter Drömhjärta. Efter den kom Señor Peregrino och Salvadoreña. I höst är Cecilia Samartin aktuell med La Peregrina  som är en fristående fortsättning på Señor Peregrino. På Kuba har man kallat henne CIA - spion men hennes stora dröm är ändå att kunna återvända till Kuba med sina föräldrar.
Detta och mycket, mycket mera finns i höstnumret av Books & Dreams.

Bokbloggsjerka 13 - 16 september

Annika ställer följande fråga i sin Bokbloggsjerka-13-16 september

Om du skulle skriva en bok skulle den i så fall utspela sig:

• i en stad
• på landet?
• på en fiktiv plats?
• på havet?
• i framtiden?
• i det förflutna?
• i nuet?
• i Sverige eller utomlands?
• annat?

Om du inte har några planer på att skriva en bok och därmed känner dig tvungen att hoppa över den här frågan kan du i stället berätta om var du helst ser att de böcker du läser utspelar sig.

Jag tror att det skulle bli så här för min del:
Om jag skulle skriva en bok skulle den troligen tilldra sig på landet; på en fiktiv plats med flera verkliga förebilder; i Sverige; i nuet med återblickar på det förflutna. 

30 - åriga vinterkriget

Philip Teir, född 1980, är författare och kulturchef på Hufvudstadsbladet. För ett par år sedan kom han ut med en novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort
som jag var väldigt förtjust i. Så finurlig och välformulerad och full av oväntade vändningar. Nu har hans första roman, Vinterkriget, kommit ut. Undertiteln är En äktenskapsroman. Och det kan väl stämma, men jag tycker ändå att det kanske mera är en relationsroman. Fyra generationer är inblandade -  mer eller mindre. 
Huvudpersoner är Max Paul, 60,  och hans hustru Katriina och det är deras äktenskap som sätts under luppen. Han är sociolog vid Helsingfors universitet och hon är personalansvarig på ett sjukhus. De har barnen Helen och Eva; den ena präktig, gift och tvåbarnsmor. Den andra vinglig konstnär i London. Deras relationer skildras också.
Far - och morföräldrar finns med liksom barnbarn. I viss mån är Vinterkriget alltså också en generationsroman. Katriina är organisatör och administratör ut i fingerspetsarna i arbetet såväl som  på hemmaplan. Hon arrangerar vällustigt Max 60 - årskalas bara för att strax därefter uppdaga att han kanske hade en ny och mycket yngre kvinna.  Det har han på sätt och vis också, men unga Laura har sin egen agenda och den omfattar alls inte Max. (Rätt åt honom.)  Farmor Ebba får en stroke och den effektiva Katriina kallar hem Eva från London, organiserar den kommande begravningen samt planerar försäljningen av Ebbas sommarstuga. Men - och här känner jag igen Philip Teir - utgången är inte den förväntade. Över huvud taget. Jag läste gärna den här romanen som definitivt har sina förtjänster. Men den håller inte samma klass som Akta dig för att färdas alltför fort. Å andra sidan var den mästerlig.

Utlottning

I torsdags fyllde Annika på 
Annikas litteratur - och kulturblogg år. Det firar hon genom att lotta ut tre böcker. 

Vinterkriget av Philip Their
När jag blir stor av Jeanette Eriksson
Egenmäktigt förfarande - en roman av kärlek 
av Lena Andersson

Jag har paxat för Egenmäktigt förfarande. Det är på tiden att jag läser något av Lena Andersson. Philip Their ligger p¨å mitt nattygsbord. När jag blir stor tror jag inte att jag orkar med.

Om man vill delta i utkottningen ska man 1/ berätta om vilken bok man vill vinna i kommentarsfältet i Annikas blogg 2/ skriva om utlottningen i sin egen blogg senast den 19 september 20.00

Ett rött paket med vita snören

Ett trevligt paket som inte direkt var någon överraskning eftersom jag själv beställt det.
Men det är ändå lika roligt att packa upp och vända och vrida på och bläddra i böckerna.
Min kamp 5 av Karl Ove Knausgård
Bring up the Bodies av Hilary Mantel. 
Den svenska översättningen kommer nästa år.
Under det rosa täcket av Nina Björk. Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Första upplagan kom 1996.
Med piggt omslag av Maija Louekari och förrd av Katrine Kielos. Boken tillägnas Mormor (vilket ger Nina Björk en extra poäng. Eller tre).
Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall. 
Maija Louekari har gjort omslaget och Johanna Koljonen har skrivit förord. Boken tillägnas (inte helt överraskande) pappa.

Jag- och dagbok

2008 kom första delen av En dramatikers dagbok av Lars Norén.
1600 psalmbokstunna sidor. Den väckte debatt så klart.  
Jag var redan då fascinerad. Nu har En dramatikers dagbok. 20052012 kommit ut. 1440 lika tunna sidor. Fortfarande helt fascinerande. Jag får lite samma känsla som när jag läser Knausgård trots att det ena är en dagbok och den andra bygger på minnesbilder.
Norén blandar högt och lågt, vardagligt och högtidligt, massor av trädgårdsarbete och dramatik i teori och praktik. Han går omkring i sitt hus på Gotland och skriver, tänker, läser, lagar mat, telefonerar, reser, umgås med sina barn och vänner. 
66 år gammal väntar han barn med sin hustru sedan 2002, Annika Hallin. 
Lars Norén är rörande lycklig redan innan flickan är född. Men naturligtvis är det inte problemfritt. Och många barnmorskebesök blir det.
Lite förvånad blir man över utfallen mot än den ene än den andre. Göran Greider (det tål han) får sig en duvning liksom Thomas Nordegren (det tålde han inte kunde man höra i dagens Nordegren & Epstein!).  Ingrid Elams bok 
Jag- och dagböcker avfärdar han utan att ens bläddra i
den trots att han figurerar i den. Det är bara några exempel.
Och all denna shopping! Bland annat av märkeskläder. Det verkar vara Noréns sätt att koppla av.
Men - jag tycker att man möter en levande människa som förefaller skriva alldeles uppriktigt i sina dagböcker. Han brottas med sin vardag och med orden.
Naturligtvis är Lars Norén inte en alldeles vanlig människa och kanske har han offentligheten i bakhuvudet när han skriver, men ändå. Lars Norén tillför något i min vardag. Heidegger till exempel.