Alternativ till Nyårsklockan

Alternativ till Alfred Tennysons Nyårsklockan. Agnes Lidbecks förslag.

Evighet

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan 
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt  -
och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.

K Boye 

Jorden är vårt hem

Edita Morris, född Toll, tillbringade en del av sin barndom hos mormor i Gualöv utanför Kristianstad. Resten av tiden blev det Stockholm. Hon var ganska egensinnig redan ifrån början och den första självbiografin, Tvångströjan, börjar helt brutalt "Fan! Det stinker!" Kokerskan har bränt vid steken. Klassmedvetandet finns tidigt med. Hon får inte leka med arbetarungar och hon förstår inte varför. Bönder är inte mycket bättre än arbetare. För någon månad sedan kom det ut en innehållsrik biografi om Edita Morris, Jorden är vårt hem. Författaren Edita Morris och hennes tid skriven av japankännaren Monica Braw. Edit ser bra ut, är tämligen välbeställd och blir populär i innekretsarna i Stockholm. Hon gifter sig med Ira Morris, son till ambassadören Ira Nelson Morris. Ira Morris är väldigt förmögen. De får en son, Ivan, som blir Edits ögonsten och hon hans. Vilket dock inte hindrar att han skickas till olika internat. Edita Morris har alltid rest mycket och nu har hon fått en reskamrat.  Hon har en affär med konstnären Nils Dardel, som ofta förekommer i makarna Morris franska hem Nesles. Makarna Morris lever ett rörligt liv i alla avseenden. När sonen Ivan kommer hem och berättar om atombombens förödande verkningar i Hiroshima känner Edita Morris att något måste göras. Ira och Edtia Morris reser till Hiroshima för att se med egna ögon. Resultatet blir att de bygger Tröstens hus, ett vilohem för de överlevande, särskilt då de s. k. hibakusha som diskrimineras av sina egna landsmän. Ira och Edita Morris åtnjöt ett högt anseende i Hiroshima. Edita blev också som första kvinna i världen hedersmedborgare i Hiroshima. Edita Morris började på Dardels uppmaning att skriva romaner. Men det var först när hon skrivit Hiroshimas blommor 1959 som hon slog igenom med besked. Boken tilldelades Albert Schweitzer Prize for Humanitarianism 1961. Den har blivit såväl opera som film och översatts till 39 språk. Pengarna som drogs in på boken gick till engagemanget för Hiroshima. Ira Morris dog 1972 och det blev rena katastrofen för Edita M. Sonen Ivan dog också under 70 - talet. Edita Morris levde till 1988.
Monica Braws biografi känns ibland lite rörig. Hela samtiden ska ju med. Dessutom får jag en känsla av att Monica Braw inte är helt förtjust i sin huvudperson. Hon har också en del att invända mot Edita Morris och de faktauppgifter hon lämnat. Men jag har fått veta mycket jag inte visste tidigare om Edita Morris som stod långt åt vänster men levde som en kapitalist. Ännu mer fick jag veta om Ira Morris som här fick träda fram ur skuggorna. Och det är intressant att läsa de båda självbiografiska böckerna Tvångströjan och Sjuttioåriga kriget också.

Babettes gästabud

I den nordnorska byn Berlevåg bor två fromma systrar, verksamma inom en strängt kyrklig församling, grundad av deras döde far, som var prost och profet. Hit kommer en dag en fransk kvinna på flykt undan den franska revolutionen 1871.   De godhjärtade systrarna har tagit hand om henne och hon blir deras hushållerska. Hennes namn är Babette, och innan flykten var hon känd som den bästa gourmetkocken i Paris, Under sina 14 år i Berlevåg har hon inte haft tillfälle att visa sin talang. Men plötsligt vinner hon en stor summa pengar på lotteri. Vad ska hon göra med alla pengarna? Berlevåg är inte Paris precis. Plötsligt får Babette idén att hon ska  tillaga en fransk gourmetmiddag för den åldrande puritanska församlingen, som endast är van vid att äta soppa och fisk. Babette beställer fin mat ifrån alla håll och kanter och. Även om matgästerna till en början är skeptiska och inte är några finsmakare med förståelse för Babettes utmärkta kokkonster, försätter middagen dem trots allt i ett saligt rus.
Babettes gästabud och Den afrikanska farmen hör till Karen Blixens mest älskade verk. Stéphan Audran spelade Babette när berättelsen blev film 1987.

Babettes gästabud passar in på nr 2 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell III Läs en novell som filmats.

Middag med Chefen

Asta ringer upp sin väninna Kickan. Hon bubblar av allt hon har att berätta. Det är hennes repliker en hör. Hennes man Uffe har kommit hem och sagt att Chefen är gräsänkling och vill bjuda på middag. Nervöst letar de fram sina bästa kläder. Och de är inte särskilt fina. Asta ser en löneökning i middagens förlängning. Uffe vet bättre. På restaurangen får de vänta en stund på Chefen som visar sig vara en distingerad, tunnhårig man i sina bästa år. Asta tycker att han verkar intellektuell. Han spikar både engelska och franska. Tjänstefolket kallas "senjor" och "senjorita". Asta pladdrar på och Uffe sparkar henne på smalbenen under bordet. Chefen är älskvärd mest hela tiden, men ett par gånger tappar han masken när Asta trampar i klaveret. Men harens vägar äro icke Herrens vägar, säger Asta. I en grisblink är Chefen på gott humör igen. Och han lägger bort titlarna med Asta, som inte vet till sig av lycka. Men när varmrätten kommer på bordet välsignar Asta spriten som hjälper henne att få ner det blodiga köttstycket. Asta gillar inte blodiga köttstycken. En annan som hjälps av spriten är Chefen. Nu vill han öppna sitt hjärta för dem. De är ju hans vänner. Ja, så fortskrider det hela i Sonja Åkessons novell Middag med Chefen som skrevs 1978. Sonja Åkesson är mästare på det vardagliga. Asta och Uffe är väldigt vardagliga och en förstår att deras ekonomiska förhållanden kunde varit bättre. Jag tycker att det hela är lite sorgligt. Tre ensamma människor som egentligen aldrig når varandra.
Den här novellen passar in på nr 21 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell III Läs en novell som ursprungligen gavs ut på 70 - talet.

En smakebit på søndag

Xavier har varit lättretlig den senaste tiden. Jag förstår att det har med hans pensionering att göra. En livskris som tycks växa i storlek för varje dag han går ensam hemma i villan och vankar.  Det passar honom så dåligt att vara utan sammanhang. Han har börjat gå omkring med händerna i luften framför sig, som om de var beredda att hugga i - eller bara hugga. Jag säger åt mig själv med min mest stränga inre röst att vara tålmodig. Finnas där. Men en dag, en kväll, en natt - dygnet rymmer så många stunder att bemästra. Stund, stund, stund. Det är omöjligt att ha kontroll över alla.
Jag säger ingenting utan går in i köket och känner mig sårad. Xavier kommer efter och öppnar kylskåpet. "Man ska sprätta upp dem (fem harar) och ta ur magen och lägga granris där istället. Sen ska de hänga i några dagar." "Trevligt", säger jag i småspydig ton.

Från sidan 10 i Totalskada av Helena von Zweigbergk. Norstedts förlag 2018.

En smakebit på søndag handhas denna veckan av Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger. Vi bjuder oss på en smakebit ur den bok vi just läser utan att avslöja för mycket, förstås. Fler smakebitar HÄR

En dröm

Berättaren = jag älskade redan som liten flicka att drömma både under dagen och natten. Hon tänker på sina föräldrars hus som  före branden i Åbo 1827 var byggt på ett gammalt kloster och hade spännande gångar och valv som hon gärna velat veta historien bakom. Men det är inte så dumt att sitta framför en falnande brasa och se på lågorna i kakelugnen och drömma. Hon ser en betydelse i allt, men  kakelugnsluckan har hon svårt att fantisera omkring. Hon tänker på Jonathan Swift som hittade på en berättelse om en sopkvast som han sedan läste upp för ett par gamla tanter och låtsades att han läste ur en andaktsbok. Tanterna blev mycket förtjusta. Så varför skulle en inte kunna skriva något om en kakelungslucka. En kväll går berättaren tidigt till sängs eftersom hon mått lite illa. Strax uppenbarar sig i drömmen en liten luftig flicka  i en lekande flamma. Hon är i själva verket ingen annan än den fula kakelugnsluckan, dotter till den store eldkungen smeden. Och så berättar hon sin sorgliga historia för den drömmande. Drömmen får ett lika oväntat som abrupt slut.

Fredrika Runeberg har skrivit den här lilla berättelsen som passar in på nr 13 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell III, Läs en novell med färre än sju sidor.

Domen över död man

Egenterapi, att lyfta fram mormor, utredning av släkten, att se mönstren. Ja, så motiverar Alex Schulman den roman, Bränn alla mina brev, som han skrivit och som i mångt och mycket handlar om favorithatobjektet, nämligen morfadern Sven Stolpe. "Jag är på jakt efter min vrede. Och jag tror att Sven Stolpe är nyckeln till att lista ut hur allt började." Sven Stolpe är enligt Alex Schulman upphovet till släktens ständiga kontroverser och brytningar. I sitt sökande i brev och dagböcker hittar Alex Schulman en brevväxling mellan Karin Stolpe, 25, och den 21 - årige Olof Lagercrantz. Karin Stolpe var relativt nygift med Sven Stolpe. De tre träffas på Sigtunastiftelsen sommaren 1932 och umgås ibland. Olof Lagercrantz och Karin Stolpe blir häftigt förälskade. OL har så nära till sina känslor och hennes man är så ändamålsenlig, tänker Karin.  Sven Stolpe iakttar misstänksamt och svartsjukt. Sven Stolpe får sina första böcker publicerade medan den sju år yngre Olof Lagercrantz inte har kommit så långt i världen. Alex Schulman har kartlagt de tio ödesdigra dagarna under sommaren 1932 som kom att prägla de tre inblandade för livet.  Karin väljer trots allt att stanna hos sin man och får med honom fyra barn av vilka ett, yngsta dottern Lisette, blir Alex Schulmans mor i äktenskapet med Allan Schulman. Den utlämnande boken om henne Alex Schulman skrev fick titeln Glöm mig. Sven Stolpe och Olof Lagercrantz kommer att hata varandra livet ut. Sven Stolpe, som var en skoningslös kritiker, skrev ner allt vad Olof Lagercrantz skrev och fick svar i samma stil. 1980 skrev han en nedgörande bok om Olof Lagercrantz. Enligt den religiöse narcissisten Sven Stolpe var kvinnans renhet viktig i äktenskapet. Karins otrohet betraktar han som ett sexuellt attentat.
Det finns mycket att säga om Bränn alla mina brev. Det är en välskriven "roman", men jag frågar mig om en kan göra så här. Det är inte så enkelt som att en kan skylla allt ont som hänt på en viss person i släkten. Hur ser det i så fall ut bland Sven Stolpes anfäder? Romanen skaver. Och så särskilt synlig blir inte Karin Maria Stolpe, född von Euler-Chelpin född 1907 död 2003,  svensk översättare och författare. Egenterapi? Kanske det. Alex Schulman har alla förutsättningar att bli en ny Sven Stolpe.

Helgfrågan v. 52

Mia undrar i sin helgfråga vad vi fått för några julklappsböcker.

Det råkade jag avslöja HÄR, men vi tar det en gång till: Totalskadad av Helena von Zweigbergk, Ta vägen av Peter Stamm och Normal people av Sally Rooney 

Barnen fick bl. a. Regn av konstnären Anders Holmer och Alice i Underlandet av Lewis Carroll och med teckningar av Tove Jansson; dottern fick Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg och Då for jag ner till bror av Karin Smirnoff och maken fick Svälten. Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro.

Bonusfrågan: Hur ska du fira nyår.
Svar: Vet ej. Är inte riktigt klar med julen ännu.

Tillskott i läshögen

Det blev som jag trodde. Dottern fixade utmärkta julklappsböcker.

                                                              

Helt olika romaner. Av Peter Stamm har jag tidigare läst Agnes.
Förlaget Thorén&Lindskog

Normal People av Sally Rooney blir en ny bekantskap för mig. Läste inte hennes tidigare Samtal med vänner

Totalskad av Helena von Zweigbergk. Norstedts förlag. Har läst ett flertal böcker av HvZ som jag gillat, till exempel De behövande från 1917.

Veckans topplista v. 52 - Årets bästa

Johannas topplista v. 52: Årets bästa

Minnet av vatten - en dystopi av Emmi Itäranta. Översatt till ca 20 språk. Kommer att bli film.

En debutants dagbok av Wera von Essen handlar om skrivande och om att ständigt bli refuserad; om författare och om att översätta Clarice Lispector.

Dödstvätterskan. Dansk - kurdiska Sara Omar har skrivit en djupt berörande och engagerande roman som borde läsas av många.

Jag är, jag är, jag är. Med undertiteln  Ett hjärtslag från döden handlar om Maggie O´Farrells nära - döden - upplevelser vid olika tillfällen i livet.

"Få se om hundarna är snälla ikväll..." av Marie - Louise Ekman. Enkelt, storslaget och mycket rörande om paret Ekmans kast mellan hopp och förtvivlan under en tid då Gösta Ekman mestadels vistades på sjukhus.   

En smakebit på søndag

Nästa morgon var Rake and Dunlow på jakt efter en förrymd fånge. De hade börjat sitt arbetspass tidigare än vanligt och stämplat in klockan tio på förmiddagen. Orsaken var någon egendomlig ändring av tjänstgöringsschemat som ingen förstod. Trötta och med för mycket kaffe i magen letade de efter en viss James James Jameson - det var hans riktiga namn - som hade rymt från fängelset i Reidsville dagen innan. Polisen i Atlanta hade just blivit underrättad. Trippeljames, som han var känd som inom kåren, hade sytts in för två år sedan efter att ha blivit dömd för mordförsök. Rake var vid den tiden en missnöjd civilist som försökte anpassa sig till livet efter kriget vid en textilfabrik och inte lyckades särskilt bra. Rättegången hade fått mycken publicitet lokalt, men även dragit till sig uppmärksamhet i resten av landet. I norr fanns det många som ansåg att den svarte mannen hade blivit åtalad på felaktiga grunder. Människor långt borta brukar ogilla hur man behandlar de sina. "Den grabben var en dålig nyhet redan han föddes", sa Dunlow när de gasade på längs bakgatorna.

Från sidan 30 i Dark Town av Thomas Mullen. Övers.: Claes Göran Green.
Historiska Media 2018

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag den här veckan. Den går ut på att man bjuder varandra på smakebitar av det en just läser  - utan spoilers, förstås. Fler smakebitar finns HÄR

Filifjonkan som trodde på katastrofer

Filifjonkan tvättar mattor i havet. Det är onaturligt fint väder. Filifjonkan anar en katastrof. Hon beger sig hemåt mot sitt mörkgröna hus som hon har hyrt av en hemul i tron att hennes mormor tillbringat sina somrar där. Det har hon visserligen inte, men gjort är gjort. Hon är inte särskilt förtjust i huset men försöker piffa till det med massor av prydnadssaker. Filifjonkan söker tröst i sina ägodelar. Eftersom Gafsan ska komma på te vid femtiden plockar hon fram sina finaste koppar med guldkant. När Gafsan kommer sätter fru Filifjonk igång att prata okontrollerat. Så förvirrad hon är, tänker, Gafsan och berömmer allt utom blommorna. Fru Filifjonk försöker få Gafsan att förstå det här med katastrofer. Hon tar i ordentligt med tyfoner, cykloner, taifuner, tromber osv. "Det brukar gå med ättika," svarar Gafsan. "Om man tar ättika i sköljvattnet håller mattorna färgen." Stämningen är inte den bästa när damerna säger farväl.  Men sedan blåser det verkligen upp. Ordentligt. Till slut börjar allt flyga omkring i luften. Filifjonkans alla jordiska ägodelar far all världens väg och taket flyger av huset. Filifjonkan förstår att nu har det verkligen hänt. Nu behöver hon inte vänta längre. Katastrofen är här. Hon har förflyttat sig utomhus och sitter bakom en sten och känner sig alldeles trygg med en kattunge av porslin i handen. Som kronan på verket kommer det en tromb och lyfter iväg Filifjonkans möbler. "O, min vackra, härliga katastrof!" tänker hon. Så går hon ner på stranden och dansar i vågorna med sin matta och dyker och tycker att allt är underbart. Då kommer Gafsan och är alldeles förfärad över den hemska natten. Hon har varit så orolig över fru Filifjonk. Det behövdes inte alls, säger Filifjonkan. Har man bara ättika i sköljvattnet så håller mattorna färgen. Och så skrattar hon nästan ihjäl sig där hon sitter i sanden.
En behöver ju inte ta ut något i förskott. Det blir kanske inte så farligt. Och kanske är alla ägodelar bara betungande?
Filifjonkan som trodde på katastrofer ingår i Tove Janssons berättelsesamling Det osynliga barnet och passar precis in på nr 20 Läs en novell av en favoritförfattare i Ugglans &Bokens läsutmaning Läs en novell. III

Enkelt och storslaget

Marie - Louise Ekman gjorde det alla andra som råkar i samma situation borde göra. När hennes man skådespelaren Gösta Ekman hamnade på sjukhuset i Huddinge började hon skriva dagbok. Kanske är det svårt att veta från första början om det kommer att bli en långvarig sjukdomstid eller inte, men Marie - Louise Ekman bokför tiden november 2011 - mars - 2012. Dessa månader blir tämligen turbulenta för dem båda. Kasten mellan hopp och förtvivlan kan alla som haft någon svårt sjuk anhörig på sjukhus precis känna igen sig i. Marie - Louise Ekman far fram och tillbaka ut och in på sjukhuset. Hon för sin mans talan och tröstar honom när han är rädd och förvirrad. Utan den här dagboken hade tiden varit förlorad. Den hade aldrig gått att rekapitulera. Makarna Ekmans förhållande är innerligt kärleksfullt. Han vill helst att hon ska vara vid hans sida hela tiden. Hon saknar honom i hemmet. Marie - Louise Ekman skriver enkelt och kortfattat om deras dagar, "lilla Göstas" tillstånd, läkarnas utlåtanden, röntgen och andra behandlingar. Titeln på boken "Få se om hundarna är snälla ikväll..." syftar på Gösta Ekmans fasansfulla mardrömmar. Viss medicinering som är svår att undvara har sådana biverkningar. Det här är en storslagen och djupt mänsklig bok som man sträckläser. När Gösta Ekman sedan kommer hem läser de dagboken tillsammans och gråter. Nu gråter Marie - Louise Ekman ensam.
 

Helgfrågan v. 51

Mias Helgfråga v. 51

Har du köpt några hårda paket till någon? Alltså böcker.

 

Svar ja. Det är nästan det enda jag köpt. Nästan. Till stora och små

 

Bonusfrågan: Hur firar du jul i år?

 

Same procedure as every year. Med familjen. Livligt, varmt, ganska högljutt och alldeles, alldeles underbart!

Just nu läser jag

Lars Vargö, fil dr i japanologi, har skrivit en biografi om den japanske 1600 - talspoeten Basho som var fåglarnas, blommornas och månens poet och anses vara haikuns fader.
Och så ska jag börja läsa Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Han berättar om sin morfars och mormors kärlekssaga med otro och svartsjuka. Mormor var gift med Sven Stolpe, men hon inleder en kärlekshistoria med Olof Lagercrantz

Monica Braws bok om Edita Morris, Jorden är vårt hem tar sin rundliga tid att läsa. Den är ordrik och aningen rörig, men mycket intressant. Jag kände i stort sett endast till att Edita Morris var ofantligt rik och att hon blev världsberömd för sin bok Hiroshimas blommor och att hon och hennes man, Ira Morris, hjälpte dem som fallit offer för atombomben.

Veckans topplista v. 51 - Årets önskelista

Santa Maria World

Böcker jag önskar mig i julklapp. De tre första finns redan i sinnevärlden. De två sista kommer till våren, så de får bli i form av presentkort. Och så vill jag gärna få någon bok som jag blir överraskad av. (Dottern brukar vara väldigt duktig på det.)

Johan Svedjedal, Den nya dagen gryr   (Karin Boye)
Nobelpriskvinnor i den nya serien
Monica Braw, Kvinnor i Japan under tusen år
Agnes Lidbeck, Gå förlorad
Erika Olofsson Liljedahl, Och bergen skall rämna 

Johannas deckarhörna: Årets önskelista 

Dvalan

Pernilla, ensamstående mor till 18 - årige Samuel misstänker att sonen kommit på glid. En narkotikaaffär som slog fel gör att han har farliga män som jagar honom.  Han tar tjänst hos den vackra Rakel som bor lite avsides med sin son, Jonas, som ligger i dvala efter en olycka för flera år sedan. Rakel har en blogg där hon beskriver sitt liv med den förlamade och stumme sonen. Polisen Martin kommer Samuel på spåren i samband med en utredning om två grymma mord. Pernilla har anmält sonen som försvunnen och han är som uppslukad av jorden. Hon vet inte till sig av förtvivlan. Samuel inser å sin sida att han vållar sin mor mycken sorg och besvikelse. Polismannen Markus och hans hustru har också en dotter som ligger i dvala efter det att hon fallit ut genom ett fönster. Camilla Grebe målar upp levande scener; dialogen är ganska ruff men mycket trovärdig och spänstig. Handlingen känns modern med penningtvätt och sociala medier. Katharina Ewerlöf läser den här romanen väldigt bra och med alldeles lagom mycket inlevelse. Det gick mycket bra att lyssna på Dvalan. Slutet var inte alltför oävet heller.

En smakebit på søndag

"Elins ansikte var stelt efter sorgen. Mörka ringar av fasa omgav de djupgröna ögonen och hon hade nästan slutat tala. Huskarlarna oroades över hennes förstånd, och en morgon på sensommaren år 1350 när himlen var klarblå och rönnbären började gå över i rött, övertalade de henne att följa med till kyrkogården.  - 

De satt av vid kyrkomuren, band hästarna, rättade till kläderna och trädde in under porten till vigd jord. Det var som om all markens otyg gått bärsärkagång, som om hela den fridsamma platsen vänts upp och ned. Bland svarta gravkullar och vissnade blommor visade nygrävda hål att de som inte redan var döda väntade på döden. För i denna pestens tid kunde man bara vara säker på att få plats i vigd jord om man själv grävt sin grop. "Nu ska Holger och jag gräva grav till dig, Elin", sa Bengt. "När farsoten kommer går det fort. Imorgon gräver vi gravar till oss själva. Om du vill vänta, kan du gå in i kyrkan. Vi kommer när vi är klara."
Från sidan 13 i Skuggornas tid av Agneta Arnesson Westerdahl.

Varje söndag lämnar vi varandra en smakebit av det vi just läser . Utan spoilers, förstås. Denna veckan administreras smakebiten av Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger. Fler smakebitar HÄR

Abdikationen

Redan första skoldagen bestämmer sig Felix för att ta kommandot över klassen. Alla vill sparka fotboll, men Felix föreslår löpning. Någon vågar skratta åt honom och blir nerslagen med en knytnäve i nacken. Felix är spenslig och fattigast i klassen. Men han tar initattiativet och bygger målmedvetet upp ett skräckvälde i klassen. Lärarna förstår inte vad som händer. Felix får kamraterna att utföra löjliga och meningslösa handlingar. Särskilt ägnar han sig åt den korpulente Butt. Felix häpnar själv över att alla låter sig ledas. De är ju starkare än han och vad hade hänt om Butt använt sina muskler? "Varför tvingar de mig att förakta dem så ohyggligt", tänker han.  Felix mår inte särskilt bra själv. De underkuvade skulle aldrig kunna gissa sig till vad deras härskare dolde. "Ack ibland skulle det ha varit en lisa att ha någon som gav en order och som övertog ens bördor." En dag har har Felix bestämt sig. "Nu ska det bli en ny ordning. Jag gör allt som Butt säger." Klasskamraterna ser på Butt och jublar befriat. Butt har lite svårt att leva sig in i rollen, men Felix eggar honom. Många gånger tror en att Felix påfund ska sluta i katastrof, men att Butt skulle lyckas driva Felix till det yttersta var det ingen som trodde. Inte Butt heller. Han förstod inte att han måste vara försiktig med orden när han hade med en sådan ytterlighetsmänniska som Felix att göra. En obehaglig och välskriven novell. Heinrich Mann, bror till Thomas, fick sina böcker brända på bokbål 1933. Samma år gick han i landsflykt. Översättare: Helge Heerberger

Den här novellen passar in på nr  6 Läs en novell som översatts från tyskan i Ugglans & Bokens läsutmaning Läs en novell III

Sjutton år och tjugotre år

Claude Gérard (Aurora Ljungstedt)

Augusta B. var sjutton år när hon begick sin första bal. Tyvärr hade ingen hjälpt henne med klädsel och håruppsättning. Klänningen var ytterst missklädsam och Augustas  tjocka hår var överlastat av vita törnrosor. Fritz Föjer är emellertid intresserad av Augusta. Hon är rik och han är i behov av att göra ett förmöget gifte. Som om det inte vore nog med den smaklösa klädseln; under kvällen händer det Augusta några pinsamma incidenter som generar henne mycket. Männen tycker egentligen inte att baler är så roliga. Det är mera för kvinnor som är fåfänga, behagsjuka och kärlekskranka. Männen ser sig som medel eller villkor för kvinnornas triumfer. Nu bär det sig inte bättre än att Fritz Föjer och hans barndomsvän (berättaren) gör sig lustiga över Augustas missöden. Berättaren ser att Augusta stått på andra sidan om en dörr och hört allt. Några år senare ses de båda vännerna igen på en bjudning. Fritz Föjer är påtagligt missnöjd. När så en uppseendeväckande vacker och välklädd kvinna gör entré känner berättaren så småningom igen Augusta B. Föjer berättar att hon tackat nej till hans frieri. Han är mycket sårad och säger sig vara säker på att hon var kär i honom. "Kvinnorna födas med list och koketteri," säger han, "du såg själv hennes blickar och miner".  Aurora Ljungsted som skrivit den här novellen föddes 1821 och dog 1908. Hon skrev under pseudonymen Claude Gérard eftersom det ansågs opassande att en gift kvinna skrev. Jag tycker att den här novellen är realistisk och mycket sorglig. Troligen var Augusta B kär i Föjer men en kan undra vad hon tycker om den långe, bleklagde herren som gick i hennes spår och som hon var gift med.  Hämnden blev kanske inte så ljuv trots allt.

Sjutton år och tjugotre år passar in på nr 7 i Ugglans & Bokens läsutmaning
Läs en novell III

Helgfrågan v. 50

Mia undrar i sin helgfråga om vi sett något bok som vi väntar på till våren. Hon säger att det börjat komma vårkataloger, men det har jag inte sett.
Men jag väntar på Yoko Tawada, En isbjörns memoarer. Den skulle ha kommit redan under december men är nu uppskjuten till januari

På Bonusfrågan om jag sett något Luciatåg svarar jag ja, två

 Ekumeniakyrkan Vinslöv

TV - Lucia i Göteborgs domkyrka

Fiskargossen Urashima

Det var en gång en fiskargosse som hette Urashima. Han bodde vid stranden till Japanska sjön. En dag när han var ute och fiskade fick han en sköldpadda på kroken. Hm, vad skulle han göra med den. Japanska sköldpaddor kan bli tusen år gamla, tänkte Urashima, varför skulle inte denna sköldpadda få lov att leva sitt långa liv? Tänkte Urashima och släppte tillbaka sköldpaddan i havet. Sedan lade han sig på bottnen av båten och somnade. När han vaknar siter havskungens undersköna dotter Urana No i hans båt. Hon berättar att hon bor med sin far i drakarnas palats i havets djup. Om Urashima vill får han gifta sig med henne och leva lycklig i tusen år i drakarnas palats. Det var i själva verket prinsessan som var sköldpaddan och hon fann Urashima var en godhjärtad ung man.  Urashima och Urana No blev mycket lyckliga. Men efter tre år kände Urashima att han ville återse sin hydda och träffa sina föräldrar igen. Urana No tycker inte om det, men hon skickar med honom en ask som han måste lova att inte öppna. Urashima tar sig tillbaka men känner inte igen någonting. Och när han hör sig för med några människor i närheten berättar de om Urushima som försvann i havet för trehundra år sedan. Urushima tänker att han ska vända tillbaka med en gång, men han vet inte hur han ska hitta vägen. I sitt beråd glömmer han sitt löfte och öppnar asken och därmed har han försuttit sina möjligheter att ta sig tillbaka till Urana No igen. I en syn ser han henne igen och när han kommer till medvetande igen finner han att hans hår är kritvitt, hans ansikte rynkigt och ryggen böjd. Ganska snart sjunker han ihop på stranden och geer upp andan. Vart hundrade år kommer en skara glänsande vite fåglar och sjunger klagosånger över honom. Och vita astrar växer upp och vaktar stranden. 
Av detta kan man bara dra slutsatsen att det är bäst att hålla sina löften. 
Denna saga passar in på nr 26 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell. III:
Läs en novell med något från havet i titeln.

Vecka 50: Debutanter jag läst under 2018 och vill ha mer av

Johannas deckarhörna: Debutanter jag läst under 2018 och vill ha mer av

Mellan källarstädning och Lucia. Varför är det så gott om duktiga derbutanter? 
Har det alltid varit det?

Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò
 
Silvervägen av Stina Jackson
                                       
Det som tillhör dig av Garth Greenwell


Inlandet av Elin Willows

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht

Fullt hus

Miri Yu föddes 1968 i Yokohama. Hennes ursprung är koreanskt och det är inget positivt i Japan. Hennes egen familj var dysfunktionell och de båda berättelserna i Fullt hus behandlar också familjer som inte fungerar. Titelberättelsen handlar om två systrar och deras far som de träffar någon enstaka gång då och då. Modern gav sig iväg för sexton år sedan. Genom författarens antydningar anar en att mannen i huset varken har varit en god make eller en kärleksfull far. Nu har han kommit på andra tankar och talar om att bygga ett hus för att förena familjen. Flickorna, Motomi och Yoko, tror inte för ett ögonblick på det där huset, men en vacker dag lurar fadern iväg dem till ett nybyggt hus där han tänker sig att de ska flytta in. Ingen av döttrarna är ett spår intresserade. Men då låter fadern en bostadslös familj flytta in och då, ja, då blir allt annorlunda. Jag slås  från första stund av kylan i berättelsen och av det absurda. I den andra berättelsen, Böngroddar, möter vi en ung kvinna som inte funnit den rätte. Men hon är älskarinna åt en gift man, som hon inte bryr sig ett dyft om. Det riktigt absurda i berättelsen är den bedragna hustruns reaktioner. Om det inte varit så tragiskt hade det varit roligt. Miri Yu har fått det prestigefyllda japanska Akutagawapriset, som delas ut två gånger vartannat år till en författare som skriver kortare berättelser och är i början av sin karriär.

En smakebit på søndag

En smakebit på søndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Idag är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

"Shobei Miwa var en rik jordägare. Hans ägor sträckte sig långt bortom byn Takao. Han kunde gå från sitt hus ungefär fyrtio minuter till närmaste järnvägsstation utan att beträda någon annans mark. Och det var samme Shobei som som sålt marken till staten för järnvägens räkning. Shobei Miwas äldste son, Shintaro, skickades fjorton år gammal till Tokyo innan järnvägen var färdig. En tjänare följde med honom och det tog dem nästan en månad att vandra landsvägen fram till Tokyo. Tjänaren förvarade Shintaros pengar, jämte skolavgiften, i ett knyte som han bundig hårt om midjan. Det tog han inte av sig ens om nätterna när han sov. Värdshuset rum hade skjutdörrar och inga lås.
Det fanns många tjuvar. Den unge herrn och hans tjänare höll sig för sig själva samtidigt som de var måna om att inte vara för försiktiga och därigenom dra uppmärksamheten till sig". Från sid 15 i Vid Setohavets stränder. En japansk släkthistoria. Av Ruri Pilgrim. Bra böcker. 
1999. I övers. av Ritva Olofsson. Fler smakebitar HÄR.

Stenhuggarens dotter

Stenhuggarens dotter är del sju i Historiska Medias serie Släkten. Romanen är skriven av Ewa Klingberg. Det är hennes romandebut. Vi är framme vid slutet av 1200 - talet. Bröderna Magnus (sedermera Ladulås) och Valdemar Magnusson slåss om makten. Kristendomen har inte riktigt slagit igenom. Vissa asatrogna finns fortfarande kvar. Stenhuggarens dotter heter Sissela och är dotter till stenhuggaren Konrad och hans hustru Tullia, som tillhörde vandringsfolket. Konrad är en mycket skicklig stenhuggare, men synen sviktar. Han har lärt Sissela allt han kan. Sissela blir också stenhuggare vilket är lika ovanligt som att kungen har en kvinna, Ylva, i sin hird. Det ska läggas till på plussidan för Valdemar, som inte var mycket till regent annars. När Sissela tvingas fly ifrån kungaborgen i Stockholm får hon med sig Valdemars frilloson, Eskil. Det är inget hon jublar över i stunden, men hon fäster sig vid honom med tiden. När Ewa Klingberg fick uppdraget att skriva romanen av Historiska Media satte hon sig ordentligt in i 1200 - talets historia samt åkte på studiebesök till den trakt som hon kände bäst till och där hon valde att förlägga sin handling. Det blev de s. k. "små länderna”, där 
dagens Vetlanda, Sävsjö och Nydala ligger. Som vanligt med Ewa Klingbergs romaner är det välskrivet och lättläst. Landskapet skildras kärleksfullt liksom kläder och byggnader. Personskildringen och kärlekshistorierna är kanske inte det en minns mest ifrån Stenhuggarens dotter. Men tiden och omständigheterna känns levande och jag läser romanen som en historisk roman framför allt. Sissela har flera män som älskar henne. Och några som bara åtrår henne, som Magnus och Valdemar. Slutet är näst intill otroligt, men jisses! så besviken en hade blivit om det slutat annorlunda!

Helgfrågan v. 49

Mias helgfråga gäller våra önskelistor. Vad önskar vi oss till jul?
Bonusfrågan: Är det något speciellt julgodis som är ett måste?

Jag önskar mig: Chronicles of my Life av Donald Keene
Kīn Donarudo (キーン　ドナルド, japanolog som skrev om japansk litteratur och kultur och översatte till och från japanska
(För att vara på den säkra sidan har jag redan beställt den.)
Frukost på sängen med barnbarnen
Lästid

Nödvändigt julgodis? Jag brukar gilla Wienernougat, men om jag förstår saken rätt innehåller den visst palmolja så då är det ju tveksamt med den.

Så jag får kanske välja hemlagad chokladkola istället. Det är också jättegott.