måndag 3 februari 2014

Theo och tavlan

Äntligen är Steglitsan läst! Det har tagit tid och någon gång var jag beredd att ge upp. Precis som när jag (inte) läste Den hemliga historien. Men den lilla fina tavlan, Steglitsan,  av Carel Fabritius från 1600-talet gjorde att jag ville läsa vidare. Theo Deckers föräldralösa liv i olika miljöer och samhällsskikt i New York och Las Vegas intresserade mig också. Theo Decker upplever att hans liv med Steglitsan har fått ett högre värde trots att tavlan egentligen inte ens är hans. Det är kanske ett viktigt budskap i boken. Skönheten, konsten som omätligt värde i våra liv - ägd eller inte. På samma gång som det på ett annat plan pågår en hänsynslös jakt på pengar och mera pengar bland annat med hjälp av skumraskaffärer med konst.
Theo upplever båda världarna. 
Donna Tartt inleder sin tredje roman med en explosion på ett konstmuseum i NY. Theo är där med sin älskade mamma. Theo överlever, men inte mamma. 
Theo träffar vid samma tillfälle flickan Pippa och den gamle Welty som båda kommer att ha betydelse för Theos fortsatta liv. 
Theo hamnar som "extrabarn" i en skolkamrats familj i de förmögnare delarna av NY. Pappa har dragit och farfar och hans nya fru erbjuder sig att hyra rum på ett motell åt Theo. Inte så att sonsonen skulle vara välkommen i deras hem.
Plötsligt uppenbarar sig den försvunne fadern. Här finns kanske pengar att hämta i arvet efter hustrun? Han tar Theo med sig till ett otroligt liv i Las Vegas. Theo hittar nya vänner och välgörare. Det gör han hela tiden.
Donna Tartts story är väldigt bra; Theo är det synd om men det finns hela tiden hopp. Och människorna är både onda och goda.
Överraskningar väntar hela tiden runt hörnet. Människorna myllrar omkring och beskrivs på ett sätt som för tankarna till Charles Dickens. Theos pappa och vännen Boris - två charmerande skojare av samma skrot och korn - är typiska dickensfigurer. Pippa också tror jag. Romanens upplösning uppskattar jag mycket! Steglistan är verkligen inget hastverk. Donna Tartt har arbetat med den i 11 år och det är värt respekt.
Det finns alltså mycket som är bra i Steglitsan. Men både jag och storyn höll hela tiden på att drunkna i ordmassorna.
Albert Bonniers förlag.
Översättare: Rose - Marie Nielsen 
Kaosutmaning 2.0

8 kommentarer:

  1. Jag har tyckt mycket om Tartts två tidigare romaner, så jag ser fram emot att läsa den här!

    SvaraRadera
  2. det tror jag alldeles säkert att du kommer att göra, Helena!

    SvaraRadera
  3. Ibland är det bra med många ord men om storyn drunknar i dem är det inte helt toppen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. läs den, Sanna! du kanske inte alls tycker som jag

      Radera
  4. Jo, några böcker kräver mer...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Steglitsan är inte krävande på något annat sätt än tidsmässigt, Hannele

      Radera
  5. Den hemliga historien läste jag en gång (och tyckte om) jag ska se om jag kan hitta ett exemplar av Steglitsan på biblioteket- jag förstår att den här romanen är ganska omfångsrik - om storyn drunknar i ord blir jag lite lätt bekymrad inför eventuell läsning...

    SvaraRadera
    Svar
    1. men läs den, Ingrid! du kanske tycker att det är alldeles lagom mycket ord... antagligen får du vänta länge i kö

      Radera