O göksång, vemod, vit melankoli
i junis natt, som lönlös längtan föder
till någonting som aldrig fanns!
Det ropar bortom fjärden någonstans.
Det ropar utan uppehåll
i sorgset moll
i söder.
Den tydan lyder: söder, döder.
Och allt, som nångång varit, är förbi.
Och blott av gamla sår mitt hjärta blöder.
Det ropar bortom milsvid fjärd.
Av den, som inget har, blir inget taget.
Som i en annan värld
midsommarnatten
beslöjar vikens drömförsjunkna strand
och blanka vatten
och båten vid sin boj med grönt i staget.
Det skymmer. Dimmor stryka under land.
Allt nära blir ett fjärran efterhand,
i dis begravet.
Och göken ropar på en ö i havet.
Arvid Mörne (1876 - 1946)
göken har jag missat
SvaraRadera